Halo: Combat Evolved

De senaste tolv månadernas mest omtalade spel, borde utan tvekan vara Konamis Metal Gear Solid 2 och Bungies Halo. Ironiskt nog släpps båda ungefär samtidigt, kan tänkas tilltala ungefär samma publik och bygger väldigt mycket på sin handling och sin machostämpel. De båda har också tävlat i toppbetyg och allt under allra högsta nivåerna har närmast förvånat folk. Nu har turen kommit till Halo för Gamereactor och hur är det nu egentligen? Är Halo så bra som alla säger och är grafiken verkligen den bästa någonsin?

När jag skulle skaffa min Xbox så fanns en rad spel att välja på. Halo var egentligen inte bland de spel jag suktade mest efter och endast Dead or Alive 3 kändes självskrivet bland mina köp. Men efter alla fullständigt överväldigande goda omdömen föll mitt val till slut ändå på Halo. Resten är, som man brukar säga, historia. Dead or Alive 3 hann inte snurra så överdrivet många varv i min Xbox. Halo låg nämligen där för jämnan och mina duster med de hårdnackade rymdvarelserna covenanterna kommer för evigt att vara inristade i mitt minne som en av de absolut bästa spelupplevelser jag någonsin haft. Halo är en upplevelse som slår det mesta helt enkelt.

Halo är fruktansvärt slipat och perfekt. Från det att man kollar på det vackra och fantasikittlande omslaget med den gigantiska ringvärlden samt den iskalla marinsoldaten till dess att spelet till slut är avklarat handlar allt om ren spelkärlek. Stämningen ligger hela tiden på topp och musik används väldigt sparsmakat. Endast när något dramatiskt ska till att ske eller ett gigantiskt slag börja så startar riktigt bombastiska och stämningsfulla tongångar som verkligen förstärker känslan som spelet vid det aktuella tillfället försöker förmedla. Det hela är makalöst proffsigt och man ska vara bra avogt inställd mot Xbox eller förstapersonsskjutare för att inte kapitulera villkorslöst och inse storheten i Halo.

Ett relativt vanligt koncept i science fiction-spel är idén om en överbefolkad jord som lett till att kolonisation av andra planeter blivit nödvändig. Halo hakar på detta och utspelar sig år 2552. Folk har bosatt sig i andra solsystem och planeten Reach är den numera kanske viktigaste utposten med sina många rymdskeppsvarv, forskningscentra, militärhögskolor och sin relativa närhet till jorden. För 32 år sedan förlorades kontakten med kolonin Harvest och en styrka sändes dit för att undersöka vad som hänt. Hela styrkan pulveriserades och endast ett stackars skadat skepp lyckades återvända med information om vad som drabbat dem. De kunde berätta om ett fruktansvärt mäktigt och aggressivt skepp som enkelt pulveriserat allt motstånd.

Denna nya fiende får snart namnet covenanterna och är en samling olika religiösa rymdvarelser, fast beslutna att utrota mänskligheten. Vid varje tillfälle de stöter på människor resulterar detta i stora förluster för mänskligheten. Situationen blir akut och på Reach startar man projektet SPARTAN-II. Man muterar och modifierar supermänniskor till supervarelser. Dessa bör enligt laboratorietester kunna ha en chans emot covenanterna.

Två dagar innan de ska sättas in i en plan att överlista och förgöra covenanterna har dock covenanterna lyckats hitta vägen till Reach och anfaller och förstör allt de kommer över. Rymdkryssaren ?The Pilar of Autumn? undkommer med en enda soldat ur projektet SPARTAN-II ombord. Målet är att desperat bara flyga sin väg och hoppas att covenanterna följer efter i ett sista desperat hopp att de ska missa jorden för att undvika total förstörelse och därmed hela mänsklighetens undergång.

Halos utmärkta atmosfär bottnar väldigt mycket i miljöerna man rör sig i. Halo börjar med att den gigantiska rymdkryssaren ?The Pilar of Autumn? utsätts för ett tungt överfall av mänsklighetens edsvurne fiende covenanterna. Efter allt för hårt tryck beordras man av kapten Keys att ta med sig den articifiella intelligensen Cortana och fly skeppet.

Här tar själva spelet vid på allvar och man är lämnad åt sitt öde på en gigantisk ring. Under spelets gång får man så sakteliga reda på mer om ringen, covenanterna samt andra saker. Det är alltid lika imponerande och roligt att stirra mot horisonten och se hur den gigantiska ringen viker av uppåt och går ner på den andra sidan. På det sättet blir man alltid påmind om var man är, trots att miljöerna man vistas i som sådana nästan lika gärna skulle kunna vara på jorden om det inte hade varit för alla utomjordiska byggnadsverk.

Huruvida det går, eller inte går att spela förstapersonsskjutare på konsol har varit ett kärt debattämne ända sedan Goldeneye släpptes till Nintendo 64. Jag är av den bestämda åsikten att det visst går mycket bra så länge som handkontrollen har två analoga spakar. På det sättet kan man både sikta och gå analogt för överlägsen kontroll.

Som tur är har både Gamecube samt Playstation 2 det och Xbox är heller inget undantag. Kontrollerna är fruktansvärt finslipade och erbjuder närmast perfekt kontroll tack vare att man dels kan ställa in kontrollerna såsom man vill ha dem samt dessutom kan ställa in hur känsliga analogspakarna ska vara. Ställer man in dem till max hastighet kan hastigheterna i rörelserna nästan jämföras med dem man får från en mus när man spelar förstapersonsskjutare till PC.

Till skillnad från de flesta förstapersonsskjutare så förfogar man i Halo också över en rad olika fordon. Även här är kontrollen perfekt, oavsett om man kör en jeep eller ett utomjordiskt ministridsflygplan. Vidare kan man ta över fientliga kanontorn, använda olika typer av precisionsvapen och dessutom flyga höghastighetssvävare över stora vidder utan att spelkontrollen någonsin tappar sin mycket höga känsla.

Spelfiguren man kontrollerar är alltså en genetiskt och mekaniskt förbättrad människa. En riktig superfigur och känslan av att få vara lite charmigt övermänsklig är faktiskt inte alls fel. Röstskådespeleriet bidrar starkt till att man får ytterligare respekt för supersoldaten Master Chief, som egentligen dock inte heter så, utan kallas det blott för att det är hans rang. Han har inget riktigt namn.

Genom hela spelet får man chansen att vara så vansinnigt dominant att det bitvis nästan blir lite parodiskt. Man är dock aldrig överlägsen stora mängder fiender utan tvingas ständigt prioritera. De maximalt åtta granater man kan bära på sig samt blott två vapen räcker sällan långt. Något överdådigt slösande av ammunition kommer inte på fråga och bitvis är det bäst att Master Chief smyger på fienden och använder sig av vapnets kolv för ett rejält hugg i nacken. Det hela är mycket väl avvägt!

Med sig har man dock andra soldater och ofta får man hjälp av dessa när man ska avancera genom spelet. De tänker och agerar på ett bra sätt samt har många interna dialoger sinsemellan som aldrig blir upprepande eller tråkiga. Att se en soldat som just sett sin kompis bli dödad i strid gå fram till kroppen av en död covenant, skjuta denne en extra gång i ansiktet medan han vrålar något i stil med: ?Håll dig död nu? är en mäktig känsla.

Den articifiella intelligensen Cortana kan man skriva hur mycket som helst om. Förutom att hon är extremt viktig för spelets handling har hon också förmågan att nästla sig in i covenanternas datorsystem. Men den kanske viktigaste egenskapen är den hon fyller som stridsledare. Genom att ständigt lyssna efter Cortanas råd och misstankar kan man få sig en bra bild av vad som sker. Mitt i en eldstrid kan hon plötsligt rekommendera dig att gå runt fienden och attackera från en annan punkt för att på så sätt minimera din egen skada och maximera fiendens.

Detta är synnerligen intressant för på väldigt få ställen i spelet blir det ett stopp i spelandet för att lite handling ska berättas i någon film. Här kommer allt istället medan det verkligen sker och man får således historien berättad för sig närmast sömlöst. Vidare så ger det en extra dimension att Cortana hela tiden kommer med råd.

Man får verkligen känslan av att vara beroende av någon annan för att nå framgång och det är verkligen en konst att mitt uppe i de värsta striderna vara tvungen att spetsa öronen över de susande kulsvärmarna för att lyssna på Cortana. En ny typ av svårighet, helt enkelt. Vill man jämföra med Metal Gear Solid så stannar spelet där när det är dags att ha radiokontakt med överordnade. Det gör alltså inte Halo.

En skön sak som gör Halo till en än mer storslagen upplevelse än det redan är, är hårddisken. Förutom att den fungerar som ett stort extraminne som möjliggör löjligt detaljerade texturer så installeras varje bana per automatik på den innan banan startas. Detta tar omkring 25 sekunder, och sedan kan man spela igenom hela den gigantiska banan med alla skrymslen och vrår utan att någonsin behöva ladda något. Underbart skönt får man lov att säga! Att slippa se alla jobbiga skyltar med en text som berättar att spelet laddar lyfter verkligen känslan av ett sammanhängande äventyr, utan jobbiga avbrott. Vidare så sparar man givetvis sitt framskridande i äventyret på hårddisken och de figurer man skapar för att spela mot varandra i spelets flerspelarläge.

Att Xbox är något extra i grafikväg har de flesta förstått vid det här laget. Att Halo dessutom hör till den absoluta gräddan till nämnd konsol har de allra flesta också förstått. Trots det var jag aldrig riktigt övertygad innan jag verkligen såg Halo i rörelse. Halo ser helt enkelt inte sådär övermåttans snyggt ut på bild. Det är när man får se Halo i rörelse som man inser storheten. Kulhål fastnar överallt och försvinner inte bara för att man lämnar platsen för att kanske aldrig mer återvända till platsen. Vapen ligger kvar överallt och de slaktade liken fortsätter vara slaktade på den plats där du lämnade dem.

Zoomar man in texturer ser man att de är närmast löjligt högupplösta. Vill man ha exempel på detta så kan man ta ett prickskyttegevär och zooma in tio gånger mot dina fötter. Trots den extrema närbilden är gräset fortfarande gräs, fruktansvärt imponerande! Annars är man van med grön smet som ska föreställa vara gräs till spel på tidigare konsoler.

Det är svårt att inte bara sitta och kasta ur sig superlativ om Halo. Spelet är tveklöst bland det bästa jag någonsin spelat, alla kategorier. Handlingen är superb, utförandet om möjligt ännu bättre, spelkontrollen är perfekt, svårighetsgraden väl avvägd, designen är löjligt bra och livslängden enorm. Det finns dock små saker man kan gnälla på och det är att ett av de många olika uppdragen känns aningen hopstressat och bjuder på väl tråkig interiör samt aningen monoton action, helt tvärt emot övriga banor. Dessutom används inte centern för den som sitter med lyxen av en bra hemmabioutrustning som stödjer Dolby 5,1. Något som kan störa lite för ljudfreaket.

Men Halo är verkligen en total upplevelse med allt vad man kan begära. Vare sig man spelar själv eller mot mänskligt motstånd, så pulveriserar det allt motsånd och Gamereactor tvekar inte att utnämna spelet till 2002 års bästa spel. Att inte spela Halo borde inte få finnas som alternativ för den sanne spelfantasten och jag hoppas innerligt att alla får chansen att uppleva det antagligen bästa speläventyr västvärlden någonsin skapat. Detta är verkligen för alla och till och med folk som normalt inte spelar förstapersonsskjutare har fallit pladask för äventyren på ringvärlden Halo. Det antagligen bästa släppspelet någonsin sedan Super Mario 64 är härmed ett faktum! Välkommen Halo.