Second Sight

Jag har faktiskt lite psykiska krafter, tro det eller ej, som kan liknas vid föraningar om att saker ska ske innan de sker. Lite som Spindelmannen alltså. Jag vet nämligen ofta vad jag ska säga, innan jag faktiskt sagt det. Det har hjälpt mig otroligt mycket och ofta har jag funderat över om jag inte skulle använda denna superkraft till att bekämpa brottslighet eller liknande. Det har dock aldrig blivit av och med tiden falnade mitt intresse för brottsbekämpning och tajta trikåer med bokstäver på. Nu har intresset dock väckts till liv igen, även om min egen superkraft bleknar något i jämförelse med det doktor John Vattics kan åstadkomma. Herr Vattic har tyvärr varken en tajt dräkt eller något större intresse för brottsbekämpning, men man kan ju inte få allt här i världen.

Jag skulle dock inte gärna vara i John Vattics skor. Att vakna upp halvnaken, sönderskuren och misshandlad i ett ljusgrönt forskningslaboratorium är inte precis ett drömläge, och inte heller något som John själv finner så roande. Han minns ingenting och upptäcker till råga på allt att han har några ganska uppseendeväckande krafter. Han kan nämligen påverka saker i sin omgivning med sitt sinne vilket kommer till stor hjälp, speciellt när han inser att han inte längre vill sitta inspärrad och låta folk roa sig med hans kropp. Man kastas alltså rakt in i ett klimax där frustrationen är tydlig i den tecknade Johns ansikte. Han vill verkligen inte vara där han är och efter några få instruktioner har jag lärt mig ett av de psykiska trick som man har till sitt förfogande. Med hjälp av sin tankekraft öppnar John den låsta glasdörren som står mellan honom och möjlig frihet genom att använda telekinesi på kontrollpanelen en bit bort.

Introduktionerna till de psykiska krafterna man har till sitt förfogande är ganska trevliga men man inser snabbt var konverteringen från konsol till PC brister. Kontrollen är ytterst påfrestande och blir stundtals faktiskt riktigt seg och dryg. Det är klart, den grafiska uppiffningen är väldigt trevlig och rent stillistiskt påminner det mycket om Broken Sword 3: The Sleeping Dragon med sin tecknade, mysiga stil. Annars faller mina tankar faktiskt ganska snabbt på PC-äventyret Sanitarium av någon anledning. Kanske är det för den söndertrasade huvudpersonen och hans återkommande psykiska problem, eller kanske är det för den abstrakta, knepiga känslan som till en viss grad genomsyrar spelet.

Men det är just de psykiska tricken som ska göra Second Sight till något speciellt, även om Psi-Ops hade samma tanke. Tricken blir efterhand mer användbara men tyvärr kommer de inte riktigt till sin fulla rätt. Det är bara ibland man verkligen har nytta av sina kunskaper, ofta duger nämligen skjutvägen lika bra. Dock så är vissa av krafterna verkligen effektiva och en av mina personliga favoriter är telekinesin när man lärt sig att lyfta upp fiender i luften och slänga runt dem som dockor. Det påminner starkt om Star Wars: Jedi Outcast och Jedi Academy, men är tyvärr inte riktigt lika häftigt. I övrigt har man krafter som gör en osynlig, som projicerar en avbild av en som kan ta över fienders kroppar med mera. Kul, men det är egentligen bara en sak som ger mig lusten att spela vidare.

Handlingen är definitivt Second Sights starka sida och även om vissa av pusslen i spelet är faktiskt ganska underhållande så är det definitivt handlingen som gör det värt att lira vidare. I början kände jag nästan att jag höll på att bli uttråkad; allt smygande och bökande med kontrollen gjorde det verkligen inte till ett lätt spel att komma in i. Men när jag väl kom in i det så ville jag bara spela vidare. Handlingen, som skiftar mellan Johns försök att ta reda på vad som hänt honom och hans flash-backs från ett militäruppdrag i Ryssland, binder mig likt en madam på ett S&M-möte och jag dras med på ett spännande äventyr. Free Radical Design, utvecklarna bakom TimeSplitters, har ju naturligtvis slängt in en massa vinterbanor, men det gör inget att man känner igen sig. Efter halva spelet sitter jag fastklistrad och bara hoppas på att jag hinner med en bana till innan läggdags för att jag ska få en ny bit av handlingen.

Efter mina åtta timmar med spelet, vilket är tiden det tog för mig att klara det, så känner jag mig tillfredsställd. Jag har klarat ett bra spel och tagit del av en spännande handling, men samtidigt vet jag att jag inte kommer spela det igen trots att man kan ta sig an situationer på olika sätt i spelet. Spelbarheten är inte riktigt på topp där kontrollen gör stor del av skadan. Har man spelat det på konsol så finns det ingen anledning att söka upp det på PC mer än om man vill ha bättre grafik och sämre kontroll. För oerfarna så kan jag nog tyvärr heller inte rekommendera Second Sight förrän det ligger i rea-bingen för även om det är bra så är det väldigt kort och har för dåligt återspelningsvärde för att man ska betala 400 kronor för det. Men ett bra spel oavsett.