Evil Dead: A Fistful of Boomstick

Bruce Cambell iklädd vardagshjälten Ash's lortiga paltor är väl ganska precis exakt så ironiskt supercool som en filmkaraktär kan bli. Sam Raimis kultiga rysarkomedier är lika roliga som fartfyllt underhållande och har trots sina minimala budgetar lyckats spela in säckvis med stålar. Att den 15 år gamla filmtrilogin skulle bli spel kändes otippat då Ash plockade fram motorsågen till Dreamcast och Playstation så sent som för drygt tre år sedan. Evil Dead: Hail to the king var ett stycke sorgligt bortflamsande av en stenhård licens och förblir ett av många klockrena skräckexempel på usla licenstitlar. Är då A Fistful of Boomstick bättre? Svar nej, tyvärr... detta är precis som det föregående magplasket ett stycke avskyvärd, illaluktande smörja som ingen bör behöva genomlida, dessvärre har jag redan gjort det (rädda mig någon, rääädaaa miiiiighhhh!!!!!)

Du är Ash (givetvis) och tack vare en självgod, helt ovetande TV-show sprids innehållet i den ständigt återkommande Nechronomicon (dödens bok) ut via en TV-mast, förödelsen är total. Staden spelet utspelas i fylls till bredden av vandrade lik och med hjälp av din trogna motorsåg och den alltid lika pålitliga hagelbrakaren ("inköpt under hyllsektion H för hårdvara på S-smart... handla smart, handla S-mart" <img border="0" width="15" alt="" src="/lay/smil/wink.gif"> börjar du omedelbart att rensa stadens gator från ohyra. A Fistful of Boomstick påminner rent spelmässigt om det betydligt bättre Hunter: The Reckoning och ses ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv. Ash styrs med hjälp av den vänstra, analoga spaken medan den inverterade och extremt fladdriga kameran styrs med den högra. Förutom detta återfinns en knapp för Bruce Cambells härliga glåpord, en för användandet av diverse vapen och tillhyggen samt en för att manövrera i inventariet. Spelkontrollen är lika usel som resten av spelet och lämnar massor att önska. Ash springer som en stel pinne och animationsarbetet framförallt när det kommer till själva slagsmålen är allt annat än godkänt. Den enda tänkbara orsaken till varför någon, oavsett spelsmak, överhuvudtaget ska orka med att spela mer än tio minuter av det här anser utvecklaren vara det innovativa stridssystemet och de ständigt uppgraderingsbara och variationsrika vapnen. Även om det senare påståendet är mindre skitsnack än det första måste jag dock avfärda detta som gammal, hemsk lutfisk.

VIS Entertainment är det som utvecklat Evil Dead: A Fistful of Boomstick, teamet som tidigare bland annat bjudit oss på det extremt meningslösa och i min mening totalt värdelösa State of Emergency. A Fistful of Boomstick är baserat på samma renderware-kod som SoE och spelen liknar varandra på flera punkter, både uppläggsmässigt, spelmässigt och visuellt. Staden som infekteras och där slakten äger rum är något av det vidrigaste jag skådat i spelväg och innehåller de mest platta, grå, kala, detaljlösa och fult designade byggnader man kan tänka sig. Hela staden ser ut som en och samma gränd och det är alltid helt omöjligt att försöka gissa var man är. En karta över alla de olika, extremt fula gatorna, hade definitivt underlättat.

Om jag tvingas välja det jag gillar mest i denna förpestade soppa så får det bli Bruce Cambells röstskådespel. Faktum är att detta är det enda i A Fistful of Boomstick som inte belönas med betyget vedervärdigt och som i slutändan räddar VIS Entertainments magplask från att hamna längst ned på vår betygsskala. Cambells karaktäristiska röst och alla de oerhört häftiga kommentarer han levererar under spelets gång gör mig påmind om hur cool han är, hur coola filmerna är, och hur patetiskt usla utvecklarna bakom det här spelet är som gjort exakt samma självklara misstag som Heavy Iron Studios gjorde med Evil Dead: Hail to the King. Man skulle kanske kunna hävda att detta trots allt bör tilltala de som älskar Sam Raimis filmer, o andra sidan skulle jag i såfall lika gärna kunna hävda att Benke är muskulös. Passa er för A Fistful of Boomstick, årets hittills sämsta PS2-spel.