Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
recension

Dark Souls III

"You died..." Och så börjas det igen. Oliver Thulin har tillbringat den senaste veckan med From Softwares efterlängtade Dark Souls-trea och är redo att ge sin dom...


Detta är en annons:

From Softwares Souls-serie har blivit ökänd för att vara svinsvår. Samtliga titlar är skoningslösa i alla avseenden. Även de svagaste av fiender kan abrupt avsluta ditt liv om du låter dem, miljöerna är fulla av sina egna faror och spelen är inte ens särskilt sugna på att förklara dess olika system och föremål för dig. "Är du inte villig att engagera dig helt och fullt är det din förlust", ungefär. Det är tillräckligt ogästvänligt för att avskräcka de mest inbitna av gamers.

Efter att ha spelat dussintals timmar av Dark Souls III, det senaste i raden av überutmanande From Software-spel, har jag dock kommit fram till att spelen inte nödvändigtvis är de svåraste jag spelat - åtminstone inte på ett ögonblick-till-ögonblick-plan. Jag har dött oändligt mycket mer i Super Meat Boy än jag gjort i samtliga av Souls-spelen. Jag har mött tuffare bossar i andra actionspel. Dark Souls är betydligt mer oförlåtande än det faktiskt är svårt. Oförlåtande men, fundamentalt sett, rättvist. Och det är en av anledningarna till att jag finner mig så fängslad av det. Spelet slår ner mig i smutsen gång på gång men det är så svårt att helt släppa taget och ge upp - för du kan lätt identifiera vad det är som gick fel och hur du kan gå tillväga för att nästa gång ta dig lite längre.

Dark Souls III
Även en till synes harmlös fiende kan bli din värsta mardröm under rätt (fel?) förhållanden i dessa spel. Du måste ständigt hålla garden uppe i alla lägen och det är en av sätten som Dark Souls III, precis som sina föregångare, håller spelaren laserfokuserad på.

Jag ska inte låtsas som att jag är en Souls-veteran på något sätt. Jag tog mig inte ens förbi den inledande tutorial-banan i Demon's Souls. I Dark Souls har jag bara doppat tån i spelets första skogsområde. Uppföljaren från 2014 har jag visserligen nästan klarat, men bara nästan. Bloodborne däremot - det är jag mer än väl bekant med. Jag blev upp över öronen förälskad i det när det släpptes förra året och det är utan tvekan mitt favoritspel bland PS4:ans exklusiviteter. Därför var det omöjligt för mig att inte bli uppspelt inför Dark Souls III då likheterna med Bloodborne såg ut att vara påtagliga. Men var inte oroliga, Dark Souls III är i allra högsta grad ett Dark Souls-spel och inte en uppföljare till studions PS4-titel.

Dels är det tydligt i spelets visuella stil som faller mycket mer i synk med de medeltida dark fantasy-orienterade världarna från föregångarna än H.P. Lovecraft-allhelgonanestetiken från Bloodborne. Spelmekaniska skillnader som vikthantering och mer svängrum för magianvändande spelare hjälper också till att stärka det. Likheterna är mer tekniska i sin natur då spelen delar en motor. Blöt kullersten i Dark Souls III ser alltså ut som blöt kullersten gjorde i Bloodborne. Känslan av att faktiskt träffa sin fiende med ditt svärds klinga känns också igen från Bloodborne, både sett till hur det ser ut med blodstänket och hur det låter. Det är en exklusivt bra grej.

Dark Souls III
Miljöerna i Dark Souls III är lite ljusare än i föregångarna och ter sig därför lite mindre deppigt i sin ton - både på gott och ont.

Det är svårt att berätta om vad som är nytt med Dark Souls III utan att börja snöa in sig på detaljer för på det stora hela är detta mer av samma koncept som fansen lärt sig att älska. En nyhet är magimätaren, som gör comeback efter att ha saknats i serien sedan Demon's Souls. Denna fylls på med en helt ny Estus-flaska, Ash Estus Flask. Är du en spelare som inte använder någon magi kan du dock välja bort Ash Estus till förmån för ytterligare fler vanliga Estus-flaskor som helar dig. From Software har dock sett till att ge magimätaren ett syfte även för icke-magiutövare och det är här det nya Weapon Arts-systemet kommer in i bilden.

Alla vapen har nu en egen Weapon Art som vid användning förbrukar magi. Vanligtvis aktiveras detta genom att greppa vapnet med båda händer och trycka på den vänstra avtryckaren och beroende på vilken typ av vapen du använder får detta olika effekter. Många gånger handlar det om att förse spelaren med nya, lite mer extravaganta combos som delar ut lite extra skada men med mindre knivar får du exempelvis tillgång till en snabbare dodge (väldigt snarlik den du har i Bloodborne när du låst fast siktet på en fiende) som kommer väl till pass för de som har för tung utrustning för att rulla ordentligt. Jag kände mig aldrig tvingad att använda någon av dessa extra manövrar och det var sällan som jag ens kände att de var effektivare än vanliga attacker men Weapon Arts-systemet skänker ett välkommet extra lager eller två till stridssystemet.

Dark Souls III
Vi stötte på en hel del stabilitetsproblem när det kom till online-komponenten i spelet. Förhoppningsvis fixas detta i samband med en dag ett-patch, men som det ser ut nu är det rätt illa.

Bossarna är lika väldesignade och respektingivande som man kommit att förvänta sig. Jag häpnar verkligen över hur vissa av dessa tingestar designats bara på ett visuellt plan och att sedan få vidundren helt funktionella som bossar är en konst som From Software visat sig vara extremt duktiga på. I Dark Souls III introduceras vi till en salig blandning av unika och bekanta boss-koncept och även när det är bekant ter det sig mer som en sorts call-back till tidigare bossmöten snarare än rena återvinningar. Dark Souls II lämnade en del att önska i detta avseende för undertecknad, inte minst för att så många av dem kändes så lika varandra men också för att ett par kändes som tagna direkt från föregångaren ("här har du Bell Gargoyles igen, fast nu är de sex stycken istället för två - ha kul"). Det är kul att se att man kommit på rätt spår igen här.

Men den största anledningen till att jag älskar denna serie är inte de fantastiska bossarna, den spännande designen eller dess utmanande natur. Det är upptäckarglädjen jag ständigt känner. Souls-spelen bjuder nämligen i min mening på det närmsta vi kommer till ren utforskning som genren har att bjuda på. I och med att narrativet är väldigt diffust och spelaren inte drivs av någon story eller någon form av konkret sammanhang finns det ingenting som agerar som barriär mellan spelaren och spelvärlden. Spelet bara dumpar mig mitt i dess händelser utan så mycket som en vägbeskrivning för att låta mig finna min egen väg. Jag kan omöjligt veta vad som väntar mig runt nästa hörn och varje gång jag upptäcker ett nytt föremål eller en ny hemlig gång känns det som att jag lyckats med det på eget bevåg snarare än för att spelet lotsat mig i en specifik riktning. Det är en stor känsla.

Dark Souls III
Miljöerna är proppade av detaljer och bandesignen är väldigt sammanflätad. Känslan av att efter en svettig pärs mot överväldigande odds hitta en genväg tillbaka till en lägereld är fantastisk.

Det finns inte mycket för mig att klaga på i slutändan. Rent tekniskt är detta inte något mästerverk, vilket inte lär förvåna någon som är bekant med From Softwares tidigare alster. På Playstation 4 håller sig bilduppdateringen stabilt på trettio med någon dipp här och var. Det är visserligen godtagbart, särskilt om man är van vid att spela Bloodborne, men det är lätt att se hur spelet hade dragit nytta av högre bilduppdatering. Jag måste också nämna att online-funktionaliteten lämnade en del att önska då varje försök från min sida att kalla in hjälp från andra spelare i co-op slutade med att mitt spel kraschade omedelbart - vilket givetvis var grymt frustrerande. Sedan är jag inte lika förälskad i hur världen i Dark Souls III ser ut som jag var i Bloodborne-designen, som kändes mycket mer inspirerad. För mig är spelet på det stora hela inte lika obönhörligt fängslande som Bloodborne var. Det var ett spel som jag inte kunde sluta tänka på när jag inte spelade det och Dark Souls III lyckas helt enkelt inte leva upp till det. Det bjuder inte på många överraskningar, utan är som sagt mer av samma.

Och för många av puristerna kommer det kanske som goda nyheter. Jag förstår uttrycket "laga inte vad som inte är trasigt", såklart. Samtidigt känner jag att spelet hade behövt ta lite fler risker för att lyckas gripa tag i mig så hårt som jag hoppades att det skulle göra. Så detta, kombinerat med oerhört instabil online-funktionalitet, gör att mitt betyg för Dark Souls III slutar på en åtta. Det är dock en larvigt stark åtta som utan minsta tvekan figurerar som den varmaste av köprekommendationer. From Software har gjort det igen och trots att det som finns här knappast bryter någon ny mark kan jag inte göra annat än att kapitulera.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fantastisk upptäckarglädje, otrolig monsterdesign, svårt men rättvist, enastående bossar, proppat av detaljer, snyggt sammanflätad bandesign
-
Instabil online-komponent, snålt på överraskningar
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Ironfist00
    Från att ha ett väldigt kraftigt spelintresse råkade även jag ut för ett avdomnat sådant. Det är färre och färre titlar som intresserar mig... 9/10
Detta är en annons: