Project Zero 2: Crimson Butterfly (Xbox)

De senaste åren har asiatiska filmer blivit otroligt populära, och vart man än vänder sig i skräcksektionerna i videobutikerna ser man överallt kritvita fruntimmer med långt blött hår och en blick som utstrålar fullkomlig apati. The Ring, The Grudge, The Eye och många fler har invaderat våra filmsamlingar med bilder av förvridna människor som försöker skrämmas.

Denna trend märker man även tydligt bland de japanska skräckspelen. Project Zero och Forbidden Siren är två titlar som har anammat detta. Det stinkande Forbidden Siren spred glädje hos många när det kom, även om det var en hel del, jag bland annat, som hatade det för vad det var. Project Zero gladde dock dom flesta och spelarna applåderade åt ett innovativt system för strider. Uppföljaren fixade en hel del problem från det första spelet när det kom till Playstation 2 förra året, men det var fortfarande inte den där solida och klockrena upplevelsen, rent spelmekaniskt som man hoppades på.

Den som känner till uppföljaren vet handlingen, två tvillingsystrar finner en förlorad stad, men tro mig när jag säger att inget har gått förlorat. Allt finns kvar, och en aura av hämnd och ondska ruvar över platsen. Skillnaden från Playstation 2-spelet är visserligen inte stor, men vissa detaljer är tacksamma. Det huvudsakliga är att kontrollen över spelets viktigaste objekt, Camera Obscura - medlet för att bekämpa spöken har förbättrats då Xboxens analogspakar är betydligt bättre än de till Playstation 2-kontrollen. Tillkommit har även lite småjusteringar på fiender, deras beteende och placering. Dessutom finns det ett nytt spelläge att låsa upp, samt alternativa dräkter till de två systrarna och lite annat smått och gott.

Grafiken har fått sig en liten uppsving då det nu är en klarare och mindre grynig bild som möter spelaren. Ljudet har blivit ett snäpp vassare, även om de halvt obegåvade röstskådisarna fortfarande är lika dåliga. Förstapersonsläget som tillkommit på Xbox är en ganska stor förändring i hur man uppfattar spelet, men som oftast tyvärr känns som en kul grej för att kolla in de snygga omgivningarna. Utomhus fungerar förstapersonsläget faktiskt direkt illa, med föremål som poppar upp ur tomma intet och dimma som inte hinner med utan försvinner och kommer fram allt eftersom man rör sig. Lägg där till att kameran återgår till ursprungspositionen om man skulle släppa spaken, mycket irriterande och egentligen ett helt onödigt tillägg.

Kvar från Playstation 2-versionen finns även ett par irritationsmoment såsom en kontroll som ofta känns seg och otillräcklig. Flickorna lunkar fram i ett långsamt tempo, och det händer då och då att man fastnar på olika föremål när man navigerar. Det faktum att det är mycket springande fram och tillbaka är faktiskt ännu mer irriterande denna gången. Stämningen är dock fantastisk som alltid, och Project Zero 2: Crimson Butterfly är ett spel som får mig att bli riktigt förbannat rädd. Uppföljaren spelar på känslomässiga strängar som ettan aldrig riktigt nådde, och denna gång är jag rädd på riktigt. Jag vägrar spela spelet med fötterna på golvet. Istället drar jag dem nära mig och intar fosterställning mer och mer för varje minut jag spelar. Varje besök till tvättstugan är numera skräckfyllda ögonblick.

Känslomässigt är Project Zero 2: Crimson Butterfly riktigt bra, men tar man det spelmekaniska med i räkningen blir spelet dock inte lika fantastisk, även om det utan tvekan är bra. För den som gillade det första spelet, eller för den som gillar att bli skrämd är det inget snack om saken, det är bara att springa ut och köpa spelet. Dom som var missnöjda med det första spelet gör bäst i att undvika även tvåan.