World of Warcraft

Jag har spenderat mer tid i Azeroth än i någon annan spelvärld. Från att inte ha spelat ett enda onlinerollspel till att vara en fullfjädrad MMORPG:are som slänger sig med uttryck som "DPS", "aggro" och "ganka" i vanlig konversation. Det tog en halvtimme innan jag fattade hur spelet fungerade, men efter nästan ett års spelande har jag fortfarande inte fått nog. Det är bara att kapitulera: Blizzard är numera mina nya husgudar.

Blizzard har alltså öppnat en hel genre för mig och förmodligen för många av er också. Vad är då ett MMORPG? Jo, Massively Multiplayer Online Role-Playing Game, alltså ett rollspel för extremt många spelare online samtidigt. Det här märks tydligt i de stora städerna där hundratals karaktärer kan springa omkring samtidigt, men det är också fullt möjligt att stöta på folk precis var som helst. Oförutsägbarheten är den stora charmen med genren - i sista stund kan du bli räddad från en övermäktig fiende av, om än inte en riddare i skinande rustning, så åtminstone en hyfsat avlusad orch. Det innebär förstås också stora möjligheter att samarbeta, långt bortom de begränsade actionäventyren i exempelvis Phantasy Star Online.

Till exempel fick jag ta del av en flera timmar lång strid mot några mäktiga drakar. Vi var runt femton personer, tre hela grupper, som alla hade samma mål - de två drakarna i mitten av dalen, i utkanten av Badlands. Inte ens med fem personer åt gången skulle vi ha någon chans, men tillsammans löste vi det. Vår starkaste krigare fick agera sköld och dra på sig drakarnas uppmärksamhet, en åt gången. Alla defensiva besvärjelser såg till att han hölls vid liv och kunde fortsätta att provocera fienden, medan vi andra hackade på så gott vi kunde. Taktiken var förstås inte fläckfri - det behövdes bara att någon råkade göra lite för mycket skada så vände draken sin uppmärksamhet mot den oskyddade angriparen och därmed pölsa. Men med både präster och paladins på platsen var det sällan vi behövde springa hela vägen tillbaka från kyrkogården. På det här sättet hade vi sakta men säkert ihjäl de två drakarna ett flertal gånger för att alla skulle få de prylar som behövdes som bevis på bragden. Resultatet av detta äventyr blev, förutom en spännande helkväll, några tjusiga föremål som vi annars inte hade kunnat få tag på förrän långt senare.

Fördelen med just World of Warcraft framför andra konkurrerande spel, och något som Blizzard själva har betonat åtskilliga gånger, är lättillgängligheten. Blizzard har utformat allting från grunden för att det ska vara så enkelt som möjligt att komma igång. Du behöver aldrig undra vart saker finns eller vart du bör gå härnäst. Som nattalv började jag förstås på Teldrassil, alvernas lilla träd-ö, och det tog ett tiotal timmar innan jag ens såg min första utböling, en ensam dvärg som hade förvillat sig hela vägen bort till oss. Men när jag, med hjälp av flera andra, äntligen lyckades besegra den lokala storskurken blev jag via strategiskt utplacerade uppdrag lotsad vidare till Darkshore och den Stora Världen. Där fanns det så mycket att göra att det tog flera dagars idogt spelande innan jag var redo att bege mig till människornas utpost i Menethil. Därifrån kunde jag göra ett (hyfsat fatalt) försök att springa hela vägen genom de dödliga träsken och komma åt dvärgarnas motsvarande startområden, och fortsätta med mina äventyr där. Så fortsätter hela spelet och fascinationen blir lika stor varje gång jag upptäcker ett nytt område jag inte har hunnit utforska än.

Det är just de enorma ytorna och mängden saker att syssla med som främst imponerar. Samtidigt går det snabbt att ta sig runt i världen, tack vare flygturer, riddjur, magikernas teleporteringar och de praktiska härdstenarna som tar dig tillbaka till ett värdshus. Trots storleken känns det aldrig tomt och innehållslöst. Varje litet gäng av hemska kobolder och varje olycksbådande grottöppning har ett syfte, som mål för ett uppdrag någonstans. Du kan också gå precis vart du vill, över berg, genom dalar, över vatten. Det finns inga osynliga väggar. Det enda som begränsar dig är sluttningar som är för branta. Du kan mycket väl hoppa nerför en avgrund om du har magikernas Slowfall-magi, tjuvarnas Soft Landing eller helt enkelt är självmordsbenägen. Friheten är total och utforskning belönas. Ibland med en undanstoppad skattkista, en ovanlig örtplanta eller helt enkelt en strålande utsikt.

När man väl hamnar i strid är det här något helt annorlunda än det klumpiga och föråldrade Final Fantasy XI. När du väl börjat slåss sker attackerna automatiskt, men alla olika yrken har förstås olika förmågor som måste utnyttjas maximalt, särskilt om du möter en annan spelare. Varje yrke går också att finjustera, så i praktiken handlar det inte bara om nio olika, utan snarare tjugosju. Det här innebär att spelet har utrymme för en hel del taktik, även om det i grund och botten handlar om siffror. Skickliga spelare vinner oftare, helt enkelt, precis som det ska vara. Skulle du sedan bli besegrad är det inget större problem. Det är bara att springa tillbaka och återuppliva sig, en mycket generös och trevlig lösning, vilket också detta bidrar till att det känns nybörjarvänligt.

Inte helt oväntat är konfrontationerna mellan Alliansen och Horden en viktig del av spelet. Vi snackar ju om Warcraft trots allt. I nuläget finns tyvärr inte så mycket organiserat material att ta del av. Många uppdrag för handlingen vidare och berättar vad som har hänt sedan den senaste versionen, The Frozen Throne. Men de stora slagfälten och systemet för att samla heder i krig och bli befordrad finns inte på plats än. Däremot arrangeras ofta spontana räder mot fiendens territorium som resulterar i ödelagda städer och en hel massa action. Men återigen har Blizzard tänkt till, och som nybörjare i dina egna områden är du alltid skyddad, förutsatt att du inte slår först.

World of Warcraft har en alldeles egen stil. Istället för de livlösa plastdockorna i Everquest eller Final Fantasy är designen stiliserad och, i mitt tycke, mer tilltalande. Dessutom innebär den enklare grafiken att spelet kan köras på ganska gamla datorer utan problem. Jonas springer omkring i Elwynn Forest och klagar högljutt varje gång han ser ett träd utan bump mapping (det är ofta). Men jag tycker alltid att design är viktigare än teknik, och World of Warcraft är verkligen ett designmässigt mästerverk. Jag har passerat bron in till Stormwind eller gått uppför sluttningen mot det massiva Ironforge flera hundratals gånger, men det är lika läckert varje gång. Samma sak gäller de ögonbedövande vackra höstlandskapen i ödsliga Azshara, alvernas lilatonade skogar på Teldrassil och i Ashenvale, och taurens oändligt böljande slätter i Mulgore. Och så går det inte att förneka att det är förbaskat läckert att kunna stå på en bergssluttning och se flera hundra meter bort, eller se sina kompanjoner komma springande på marken trettio meter längre ner. Musiken är också en stor del av upplevelsen och särskilt de sex stora huvudstäderna har helt strålande musik. I övrigt fungerar ljudet utmärkt. Både som stämningshöjare, när försäljare hälsar på dig och bossar förbannar dina förfäder, och rent spelmässigt, eftersom du kan höra när fiender fått syn på dig.

Men trots alla förenklingar och spelets strömlinjeformning krävs det rätt mycket tid. Det här är inget spel som man sätter sig ner och spelar en halvtimme, även om du förstås hinner ha ihjäl ett gäng troll och klara ett par uppdrag på den tiden. Nej, allra roligast blir det när du har hamnat i en bra grupp som beger sig ner i någon av spelets enorma katakomber i några timmar. Massvis med snyggt regisserade scener, stora utmaningar och hela tiden vetskapen att om ni misslyckas kommer ni att få göra om det hela från början. Då är World of Warcraft ett av de allra bästa spel jag någonsin har spelat.

Jag har fortfarande efter hundratals timmar knappt rört något på Hordens sida av spelet och ännu inte ens sett hela världen. Under det senaste året har jag testat att spela som alvkrigerskan Silver, som paladinen Shaana, som magikern Hsien-Ko, som taurenshamanen Shimrock, som tjuven Merechian, som besvärjerskan Belendra, som druidinnan Juno, som orchshamanen Kaerm, som slagskämpen Oulan och som jägaren Telperiel, och samtliga har varit så pass underhållande och varierade att jag gärna skulle vilja spela med dem till rang 60 allihop. Om jag bara hade så mycket tid. Att det är så förbaskat beroendeframkallande är kanske spelets största brist. Det är ingen överdrift att säga att det håller precis hur länge som helst, vilket gör att månadsavgiften på ungefär en hundring känns ganska så liten i sammanhanget. När du har World of Warcraft behöver du inget annat spel.