Shadow of Rome

Publiken älskar mig, på riktigt, dom älskar mig verkligen. Jag vadar runt bland avskurna armar, huvuden, ben och överkroppar, arenans sand är färgat mörkrött av blod, och för varje rörelse jag gör stiger publikens våldsamma entusiasm för vad som pågår. Detta är gladiatorspel och det är här man får veta att riktig glädje är världens största och vassaste tillhyggen. Lite så känns det när jag våldsamputerar stora karlars kroppsdelar med en yxa lika stor som en mindre skolbuss. Våldsmannen heter Agrippa och han slåss för sitt liv. Men det är inte alltid såhär i Capcoms version av antikens Rom. Caesar är mördad och Agrippas far, Vipsanius, anklagas för dådet. Vipsanius ska avrättas, och för att välja bödel anordnas gladiatorspel för att sortera fram den ultimata bödeln. Den väldige Agrippa stormar ut ur Rom för att kunna rädda sin far. Shadow of Rome skildrar samma berättelse ur två olika perspektiv. Först och främst har vi Agrippa som måste frita sin far. Denne svärdsvingande muskelknutte löser alla sina situationer med våld, avkapade lemmar och hinkvis med blod är vardagsmat för Agrippa. Till sin hjälp har han den unge Octavianus, Agrippas raka mosats, som försiktigt tassar runt i Roms maktlokaler i sin jakt på den verkliga sanningen. Octavianus smyglekar med senatsmän och romerska vakter känns dock lite väl enkelt och primitivt och är alltid tråkigare än att slå på allt som rör sig. Bland annat måste Octavianus locka till sig vakter för att kunna slå dom medvetslösa och sno deras kläder, men det är inte fritt fram för det. Om man uppför sig konstigt, och väcker man vakternas misstanke kan man bli utfrågad om vad man gör där. Svarar man fel håller de lite hårdare koll på Octavianus, och skulle de se något som absolut inte passar in börjar de jaga honom för fulla muggar. Men bara Octavianus hittar ett gömställe där vakterna inte ser honom är det bara att vänta ut tiden tills de återgår till sina normala rutiner. Ett system som funkar utan övertygelse. När man vet att smygmomenten görs så mycket bättre i spel såsom Splinter Cell och Metal Gear Solid, känns de i Shadow of Rome direkt dåliga.

Agrippa erbjuder renodlad action utan skrupler. Spelaren kastas in i arenor av olika slag, och får klara sig så gott det går mot beväpnade, blodtörstiga marodörer. Det finns två former av grundläggande attacker samt självklart försvar och även en funktion för att låsa in sig på en fiende. Publikens tillfredställelse står i fokus. De vill ha blodig underhållning, och det är bara att leverera. För att få åskådarna att tända till finns det en hel hoper med specialattacker att tillgå, närmare bestämt 200 stycken. Dessa uppstår när man attackerar och träffar en fiende på ett visst sätt, och ju fler av dessa attacker man får till, desto bättre föremål kastas in på arenan, bland annat helande mat och välbehövliga vapen. Vapen plockas från marken eller från sina slaktade fienders kadaver. Vissa vapen skär av kroppsdelar såsom armar, huvuden och bålar med fantastisk precision, medan vissa bidrar med ren krosskada på fienden. Dödsinventariet varierar från pilbågar till dolkar, svärd och gigantiska verktyg som är dubbelt så stora som Agrippa själv. En intressant detalj Capcom har lagt in är att alla vapnen har en viss hållbarhet. Om du tar ett vapen som en fiende har använt innan dig kan man räkna med att det inte kommer att hålla lika länge som ett nytt vapen. Enkel och bra kontroll gör striderna underhållande, samtidigt som de är utmanande. Vad man även ska vara uppmärksam på är att varje vapen har en viss hållbarhet och går enkelt i småbitar om man är oförsiktig.
Rent grafiskt är Shadow of Rome lika ojämnt som det spelmekaniska. Agrippas sparsmakade men ändå snygga exteriörer i arenorna blandas med Octavianus otroligt tråkigt designade och fult texturerade inomhusmiljöer. Röstskådespelarna är halvdana, och vid ett par tillfällen blir Capcoms inspirationskällor lite väl uppenbara. Till exempel har man plagierat hela den inledande striden i Ridley Scotts Gladiator.

Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden och skratta rått när jag kapar fiendernas lemmar med den urstarka Agrippas, något som jag mer än gärna återupplever gång på gång via huvudmenyn där man kan spela om sina avklarade strider. Däremot är Octavianus uppdrag spelets riktiga minus och drar ned helhetsbetyget. För den som älskar historia och har längtat finns det ett kvalitativt spel att hämta i Shadow of Rome, kan man bara se förbi de klumpiga smygmomenten ska man nog hitta några timmars god underhållning.