Neo Contra

Contra III, mer känt i Europa som Super Probotector, fick en välförtjänt plats på Gamereactors lista över världens femtio bästa spel genom tiderna. Ett egentligen ganska simpelt spel där man med kraftiga skjutdon skulle mörsa sig igenom banor med anstormande fiender. Jag kan inte sätta fingret på just vad som gjorde Super Probotector så oerhört bra, men jag är helt säker på att Neo Contra saknar det.

För ganska precis två år sedan släpptes Contra: Shattered Soldier, som var det första spelet sedan legendariska Super Probotector som verkligen kändes som att Konami åter hittat rätt. Spelet var inte utan brister, men bjöd på en fantastiskt tajt actiontripp med högt återspelningsvärde. Till Neo Contra har producenten Nobuya Nakazato tänkt om och gått över till ett fågelperspektiv som ger figurerna större rörelsefrihet. Personligen anser jag dock att det bara krånglar till saker, och det är också huvudskälet till att jag aldrig riktigt har roligt med den senaste Contra-skapelsen.

Att ha muterade nervbanor brukar vara ett absolut måste i ett spel av den här typen, och för att få absolut snabbast och mest precis kontroll är det digital kontroll som gäller. I Neo Contra kan man förvisso spela digitalt, men det gör att man bara kan skjuta i åtta riktningar. Därmed blir det väldigt svårt att träffa rätt då fienderna väller fram ur alla möjliga skrymslen och vrår. Dessutom saknas helt funktionen att hoppa. Detta får sammantaget spelet mer att kännas som en svårstyrd version av gamla Super Smash TV snarare än ett modernt Contra.

Att det är ett Contra man spelar är inte att ta miste på. Som vanligt innehas huvudrollerna av ärkestereotypa hjältar med snaggad helikopterplatta och ett konstant hånflin som trotsar omöjliga odds. Neo Contra stoltserar med ett fruktansvärt läckert renderat intro och flera mellansekvenser som fullständigt tar musten ur mig. Fienderna är läckert perverterade och man måste hela tiden vara på sin vakt för plötsligt dyker någon genomond boss upp som bara längtar efter att få ha dig som middag. Allt skjutande ackompanjeras av den billiga speltechno jag är så vansinnigt förtjust i och det låter faktiskt precis så som man vill att ett Contra ska låta. Även de klassiska banorna där man tar sig fram över söndersprängda vägar med hjälp av något slags fordon finns med, vilket är en trevlig flirt gentemot gamla fans.

Vad som däremot är en stor besvikelse är att man denna gång inte får samla på sig sina egna vapen. I början av spelet får man nämligen välja vilken vapentrio man vill ha, varpå man sedan forcerar spelet med hjälp av dem. I Princip består de av ett snabbt vapen, ett lite starkare och ett som kan skjuta fiender som befinner sig på en annan höjdnivå än man själv. Det får spelet att tappa lite tempo då man av och till måste byta till det helt värdelösa vapen som finns till just för ett fåtal specifika fiender. Man får aldrig något riktigt favoritvapen och spelet tappar också en hel del i variation på grund av detta.

En annan besvikelse är spelets omgivningar. Där tidigare Contra-spel bjudit på färggranna banor till betydligt mindre kraftfulla konsoler, har man här valt att begränsa sig till fyra nyanser av brunt. Var jag än är och vad jag än gör finns det ingenting att titta på. Det kunde lika gärna vara samma ställe hela tiden och det gör att jag aldrig riktigt känner mig motiverad att ta en bana till, trots att detta är en favoritgenre och ett favoritspelserie. Även utmaningen tär på lusten att spela vidare. Det brukar vara en total motsägelse när vi snackar shoot'em up från Konami, men faktumet är att Neo Contra är alldeles för enkelt. Särskilt många timmar ska det inte behöva ta att gå igenom allt. Visserligen måste man ha nästa högsta rangen på varje bana för att få se det verkliga slutet, men det är heller inget som ska behöva ta överdrivet lång tid.

Mycket negativa åsikter, men man ska komma ihåg att föregångarna var helt oerhört bra och faktiskt lyckades knipa åt sig en plats på listan över världens 50 bästa spel genom tiderna. Neo Contra skänker en stunds hygglig förströelse och är man två finns möjligheten att spela tillsammans, vilket lyfter spelet något. Hittar du Neo Contra i begagnathyllan eller i en rea-back (och tro mig, det kommer du att göra) är det ett köpvärt för en hundring eller kanske två. Vill du verkligen ha denna typ av skjutare gör du dock klart bättre i att satsa på föregångaren Contra: Shattered Soldier eller varför inte Metal Slug 3.