Oddworld: Stranger's Wrath

Jag är en stor Oddworld-fan. Jag älskade de två första spelen i Lorne Lannings ambitiösa spelserie och har i snart tio år beundrat teamets sanslöst begåvade designers och tecknare för deras fantastiska känsla för karaktärsdesign. Oddworld: Abe's Oddysee och Oddworld: Abe's Exoddus var två rent spelmekaniskt enkla spel som levde på sanslöst välgjord design, underbart avvägd svårighetsgrad, ett roligt och innovativt kommunikationssystem och urskön atmosfär. Båda äventyren var typiska och aningen retrodoftande, sidoscrollande äventyr med ett pussel per skärm. I den senare Xbox-debuten, Oddworld: Munch's Oddysee, frångick Inhabitants det pannkaksplatta pusselupplägget och bjöd på krångligt plattformshoppande i tredjeperson utan samma stil eller finesse från de två första titlarna. När jag nu återvänder en tredje gång till Lannings underliga låtsasvärld är det i form av ett förvånansvärt linjärt actionspel som mestadels upplevs ur ett traditionellt förstapersonsperspektiv.

Du är Stranger, en hårdhudad prisjägare bosatt i den västra delen av Oddworld Inhabitants fantasirika värld. Sandbruna prärier, skinnhattar, ponchos och kaktusar sammanfattar miljön ganska bra. Det står klart redan efter spelets inledningssekvens att Stranger är de tidigare spelens hjältar (Abe och Munch) raka motsats då han är lika cool som han är benhård. Oddworld: Strangers Wrath är ett bra spel rent designmässigt med visuellt ögongodis och en homogent formgiven låtsasvärld som bjuder in spelaren till storslaget äventyrande. Tyvärr är dock det spelmekaniska och det strukturella stundtals ogenomtänkt, gammalmodigt och väldigt linjärt. När äventyret börjar ges Stranger ett antal uppdrag som innefattar infångandet av diverse efterlysta brottslingar, den ena mer kriminell och hänsynslös än den andre. Det gäller för Stranger att lokalisera dessa, en efter en, och skjuta eller slå dem medvetslösa för att sedan föra dem tillbaka till stadens fängelse och lösa ut sin belöning. För pengarna som Stranger tjänar på att fånga in dessa efterlysta skurkar kan man uppgradera hans utrustning och även köpa mer ammunition till hans armborst.

Beroende på vad man vill göra så kan man skifta vyn från tredje- till förstaperson och tvärt om. I tredjeperson kan Stranger springa snabbt, slåss och klättra i rep, medan han i förstaperson kan han använda sig av sitt specialbyggda armborst som skjuter levande djur. Det finns ett tiotal olika slags djur som Stranger kan plocka upp ute i naturen och sedan använda sig av i olika situationer. Det går bland annat att skjuta på fienden med hjälp av en speciell jättefluga, fånga dem med hjälp av en spinnande spindel, locka ut dem med en retsam ekorre, spränga dem med en lurvig mink och lägga ut fällor i form av köttätande hårbollar. Alla djur måste fångas in för att man sedan ska kunna skjuta dem vilket gör att man hela tiden måste hålla utkik efter små, mörkbruna, hoppade tussar vid sidan om vägarna eller i bergen där Stranger färdas. Även om det är skoj till en början att testa de olika djurens olika användningsområden, och även om jordekorren är genomgående rolig med sitt ivriga tjatande om att få bli skjuten, blir armborstet och den levande ammunitionen i slutändan enbart en enformig gimmick där form helt klart fått gå före funktion. Den taktiska biten i att hela tiden vara noga med att ladda armborstet med rätt sorts djur går förlorad eftersom ett eller två av djuren duger till det mesta och i slutändan fungerar som vilken vanlig hagelbrakare som helst. Sen är hela momentet med att fånga in fienderna med hjälp av spindeln och dess nät för att sedan suga upp dem i någon slags märklig dammsugare farligt nära spelmomenten i Blinx: The Timesweeper.

Utgångspunkten varifrån Stranger startar är en gruvstad någonstans i den vilda västern. Härifrån åtar man sig olika uppdrag, köper ny utrustning och samtalar med den stolliga lokalbefolkningen (bestående av kycklingar med bred sydstatsdialekt). Beträffande det visuella lyckas Oddworld Inhabitants med att rita upp en näst intill lika originell spelvärld som i de två första spelen i serien. Den tekniska biten är kompetent utförd med korta laddningstider och stora miljöer, utan att för den skull konkurrera med tekniska underverk som The Chronicles of Riddick eller Ninja Gaiden.

Oddworld: Stranger's Wrath är dock en besvikelse för mig. Jag hade hoppats på ett betydligt mer storslaget och varierande äventyr med mer modern spelmekanik, för trots genomarbetad design når inte Stranger högre än det förra spelet i serien; Munch’s Oddysee.