GTR

När det kommer till realism i bilspel är spelvärlden en enda stor soppkittel av märkliga påståenden, sanslösa jämförelser och allt för skrytsamma spelutvecklare. Total realism är ett vagt begrepp idag eftersom en rad semirealistiska spel med arkadlika upplägg kallat sig för simulatorer allt för länge. GTR hymlar inte med vad det är och utvecklarna Simbin har heller inte tvekat då de kallat spelet för en fullkomlig simulator. Detta är, mina damer och herrar, det mest autentiska bilspel som någonsin gjorts.

Alla som läst Gamereactor under en längre tid känner till det. Jag är en obotlig racingfanatiker, tillika outtröttlig racingspelsfantast. Jag älskar rally, formel-racing, touring car, Nascar, go-kart, Indy-car och allt som har med GT-cirkusen att göra. Jag spelar allt från Grand Prix Legends till Burnout 3 och njuter egentligen av allt som innehåller eller står på fyra hjul. Därför är GTR som en skänk från ovan för mig, ett spel som jag väntat ivrigt på i över ett år nu, ett spel som jag hittills spenderat 35 timmar med och planerar att investera cirka 200 timmar till i. Jag är frälst.

Racingsimulatorer är svåra. Ett lika självklart faktum som att man blir blöt av att duscha eller att Mäki luktar illerspillning. Till mina tidigare favoriter i simulationsgenren hör Geoff Grammonds GP 2 och GP 3, Live for Speed och självklart Papyrus Grand Prix Legends. Vad GTR gör är att det ersätter alla dessa tidigare spel genom att överträffa samtliga på alla tänkbara punkter. Jag får nu äntligen chans att rensa hårddisken på min test-PC etersom jag nu bara behöver en enda bilsimulator. Det enda jag behöver är GTR, eller som gamle Lennon så väl uttryckte det; All you need is love.

GTR föddes för över två år sedan som en förvånansvärt genomarbetad gratismod till EA:s F1 2002 till PC. Racingentusiaster och initierade bilfantaster jublade över vad Simbin lyckats knåpa ihop utifrån det relativt bleka F1 2002. Simbin bestämde sig kort därefter för att göra ett fristående, fullfjädrat spel och använda sig av erfarenheterna från arbetet med F1 2002-modden.

I utvecklingen av GTR har Simbin arbetat nära med organisationen bakom FIA GT har, samt alla deltagande racingteam. Resultatet är givetvis en genomgående superb realism som sträcker sig från 100 procent autentiska polygonmodeller till inställningsmöjligheter i bilarna, banornas exakta utformning och tävlingarnas upplägg med allt vad uppvärmning, kvalificering och formationsvarv innebär. Simbin deltar själva i FIA GT-serien med två bilar genom sin VD, Henrik Roos, som är professionell racerförare i GTR Zwaan Racing Team. Roos är svensk, flerfaldig GT-mästare och har givetvis hela tiden bidragit med sina detaljkunskaper till spelets fysikprogrammerare.

Utvecklingsteamet har medverkat vid FIA GT-tävlingar det senaste året och samlat mängder av referensmaterial som har använts vid utvecklandet av spelet. Alla banor som finns i verkligheten är ytterst noggrant återskapade med hjälp av data från GPS och CAD som registrerat allt ifrån gupp i banorna till hur kurvorna är doserade. Teamen har tillhandahållit dataloggarna direkt från de verkliga bilarna i mästerskapet och överfört dessa till spelet. Någonting som blir uppenbart så snart man rullar ut bilen på banan.

Vad som till en början skiljer GTR från de simulatorer jag nämnde ovan är möjligheten att gradvis lära sig den utmanande och tålamodskrävande spelkontrollen. Det finns nämligen tre olika lägen i GTR som gör det möjligt för såväl icke-initierade nybörjare som dieseldrickande fanatiker (som mig själv) att få ut det mesta av spelet. Det första spelläget heter Arcade och är precis vad det låter som. En förenklad fysikmotor där massor av osynliga hjälpmedel för g-kraft, tyngd och friktion gör det möjligt att både köra fortare, men även att bromsa senare och svänga mer tvärt utan att behöva oroa sig för att tappa grepp. Nästa spelläge heter Semi-pro och är en bra bit svårare än Arcade. Här får man hjälp av en broms och friktionsfunktion som underlättar vid snäv kurvtagning. Det sista och svåraste läget heter Simulation och utgör kärnan av GTR. Här finns inga hjälpmedel, inga assisterande broms- eller stabiliseringsfunktioner. De finns givetvis inga genvägar till att bli en begåvad GT-förare och med hjälp av trestegssystemet i GTR anser Simbin själva att det är fullt möjligt att träna upp färdigheter som sedan går att applicera på verklighetens körning.

Efter några minuter nyfiket pillrande i spelets bensindoftande menyer sätter jag mig tillrätta bakom ratten i min blodröda 555:a. Jag kör Ferrari idag. Listern, Lamborghini Murcielagon, Porsche GT3:an, Vipern och 360:n får vänta. Jag stampar på gaspedalen på Logitechs MOMO-ratt och motorn mullrar igång. 12 hungriga, iltalienska cylindrar och 600 fullblodshästar skriker efter att sträcka på benen på Anderstorp tacksamma jätte-raka. Jag lägger i ettans växel med hjälp av F1-paddlarna på MOMO-ratten och smeker gasen för att lugnt köra ut från team-tältet. Pit-rakan har fartbegränsning men jag kan inte hindra mig utan stampar gasen i botten, växlar smäller i tvåan vid 7000 varv och ryser av motorns vilda vrålande.

20 varv senare - tillbaka i menyerna. Jag väljer bort Maranellon mot Henrik Roos egen Chrystler Viper. Anderstorp byts mot den belgiska Spa-banan. Jag accelererar än en gång lite väl kraftigt då jag kör ut från pit-området och ut på den första rakan. Närvarokänslan samt inlevelsen är total. Cockpit-vyn är den mest detaljerade och bäst positionerade jag upplevt i något bilspel. Vipern känns tung, vridstark, väldigt chassistyv och jag når 242 km/h innan inbromsningen inför den första chikanen. Fysiska detaljer som grepp och tyngd har simulerats perfekt och man har konstant direkt kontakt med körbanan och känner hela tiden av vad som händer med bilen. Fysiken i GTR är så detaljerad, så delikat att man känner i vilka av de fyra däcken man har mest grepp. När man bromsar känns det extra tydligt då chassit börjar vibrera, för mycket motorbroms flyttar tyngdpunkten i bilen fram för snabbt och bakändan blir snudd på viktlös, det är då lätt att spinna av om man inte rätar upp chassit och håller hårt i ratten.

Även ljudet är väldigt imponerande och bidrar givetvis mycket till den totala racingatmosfär som bjuds i GTR. Motorn vrålar och man behöver aldrig gissa eller titta efter vilken växel man befinner sig i eller när motorn når varvstopp. Vridmomentet gör att mina högtalare skakar och växellådan tjuter till tonerna av den rusande motorn då jag motorbromsar inför den andra chikanen. Den snävaste och snabbaste linjen i varje bana är svår att finna, perfektion i GTR är omöjligt att nå men den perfekta fysiken får mig att sträva dit.

Racing handlar om kontroll, om medvetenhet och om kännedom om både bana och bil. Men framför allt handlar det om att hela tiden leva på gränsen, blixtsnabbt kunna avgöra var den går och hålla den jämna linjen som krävs för att så snabbt som möjligt ta sig runt banan. Att lära känna bilen, att provocera den tills man vet exakt vad som händer i olika situationer. Att lära sig banorna är minst lika viktigt för att man ska kunna finna den tätaste och snabbaste linjen genom varje varv. GTR simulerar detta på ett oklanderligt sätt och är i slutändan spelet som jag väntat hela mitt liv på att få spela.