Resident Evil 4

Paniken kommer inte längre krypande. Rädslan byggs inte längre upp av en föraning, ett avlägset stön eller vetskapen om att något kan komma att attackera. Nej, den här gången är paniken istället konstant och hela tiden närvarande. Jag trängs av sju anstormande, raseridrabbade spanska bönder med nyvässade vedyxor. Jag backar stressat över torget i byn och försöker krampaktigt ladda om min 9mm pistol. Skotten räcker inte, tiden räcker inte, omgivningen rymmer inga gömställen. Yxorna kastas mot mig och trots att jag siktar noga och väljer mina skott med noggrannhet så riktigt känns det hur livet rinner ur mig. Två av dem attackerar samtidigt, en av dem försöker bita mig medan den andre slår mig över halsen med sin yxa. Paniken får mig att skrika i TV-soffan, håren på armarna är sedan länge resta och pulsen har redan nått sin maxhastighet. Välkommen till den nya tidens skräckspel, välkommen till Resident Evil 4!

Det är på tiden att begrava den stela gammaldags skräckgenren och omfamna Capcoms nyuppgrävda dystra actionskräckis. Vad Capcom har gjort i och med Resident Evil 4 är lika vågat som oväntat från företaget som gjort sig kända för sin vägran att förändra ett vinnande koncept. Två tydliga exempel på detta är givetvis Street Fighter- och Mega Man-serierna som, i princip, sett likadana ut i över 15 år. Att Resident Evil 4 då skulle komma att bli ett så pass annorlunda spel än sina föregångare kom som en chock för mig, en rysligt härlig sådan.

Äventyret ut spelar sig två år efter händelserna i Code Veronica och vi får än en gång axla rollen som Leon S Kennedy från det andra spelet i serien. Han är idag inte längre polis utan specialagent utsänd på ett hemligt uppdrag någonstans i Europa där den amerikanska presidentens dotter kidnappats av en mystisk sekt. Det går snart upp för Leon att de extremt fientliga byborna lyder ett högre kommando och att Ashleys kidnappning är bara en liten del av en stor, spännande konspiration. Storyn börjar då Leon blir avsläppt av två spanska polismän i utkanten av en ödslig by. De önskar honom lycka till efter en stunds välskrivet munhuggande varpå spelaren tar kontrollen över Leon.

Det låga tempot, de långsamma fienderna och de lite väl förutsägbara pusslen från tidigare spel i serien är som bortblåsta. Istället får vi i Resident Evil 4 till att börja med en betydligt mer dynamisk spelkontroll, ett avsevärt mycket högre tempo och ilsnabba, tokarga bybor utrustade till tänderna med allt från motorsågar till välslipade jordbruksredskap. Överlevnad har aldrig varit svårare i något annat spel och skräckkänslorna framkallas i Resident Evil 4 på andra sätt än vad vi är vana vid. Den ängsliga aningen om vad som komma skall, de avlägsna stönen och det metalliska klankandet har bytts mot panik. Ofta anfaller fem, sex eller fler bybor på samma gång vilket tvingar Leon att fly eller skjuta sig fri från de fradgatuggande bönderna. Man blir hela tiden trängd, utsatt och jagad vilket känns både läskigare och fräschare än det vi vants oss vid.

Till en början är känslan främmande och man förvånas, förbryllas och förstenas över ens egna reaktioner. Jag tappade humöret till en början då jag inte riktigt kunde sortera de starka panikkänslorna utan hade väntat mig samma typ av skräck som i de föregående spelen. Redan efter två minuter in i spelet bryter helvetes löst och uppvärmningssträckan är näst intill obefintlig. Det handlar om att skjuta sig fram, om att använda spelkontrollens samtliga funktioner och för första gången i ett Resident Evil-spel, om fingerfärdighet lika mycket som smart vapenanvändande och lite grundläggande actiontaktik.

För Resident Evil 4 är ju ett renodlat actionspel, inget annat. Den största spelmässiga nyheten förutom de nu helt 3D-renderade miljöerna och den fria spelkameran är den nya spelkontrollen. Man styr Leon som vilken actionhjälte i tredjeperson som helst med undantaget för den bevarade springknappen. När man använder något av spelets många vapen ändras perspektivet till en närmare vy strax ovanför Leons axel. Själva skjutandet är också betydligt mer intuitivt och roligare i Resident Evil 4 än i något tidigare spel i genren. Detta tack vare ett obligatoriskt lasersikte som medföljer vid inhandlandet av spelets samtliga vapen. Man behöver nu inte längre gissa vilken av fienderna man träffar eller var då man skjuter utan kan precisionsskjuta bybornas huvuden, knäskålar eller armar beroende på vilken effekt man vill framkalla.

En användbar och smart taktik för att spara på ammunition är alltid att skjuta fienderna i benen för att sedan snabbt springa fram och sparka av dem huvudet. Spark-funktionen fungera på samma sätt som när Leon hoppar ut genom ett fönster eller slår ned en uppställd stege, nämligen genom enkla tryck på A-knappen. Dessa quicktime-events används även mer genomgående i det spelmässiga, lite som i Shenmue fast här i betydligt mer livsfarliga och viktiga situationer. Det kan vara allt från att undvika en enorm boss som slår mot en med ett avslitet barrträd till att kasta sig undan fallande statyetter då en stor, stenstaty marscherar bakom en. Dessa små tempohöjare fungerar precis som allt annat i Resident Evil 4 helt vansinnigt bra och den stela och förprogrammerade känslan från exempelvis Shenmues quicktime events infinner sig aldrig.

En annan välkommen nyhet är vapensystemet. Leon hittar inte längre vapen utspridda längs banorna utan måste denna gång köpa dem. Försäljaren består av en mystisk handelsman som springer runt och upprättar små vapenkiosker runt om i spelet. Varje gång Leon träffar denne handelsman kan han välja mellan ett tjugotal olika skjutvapen samt medicin och allehanda vapenuppgraderingar. Faktum är att just möjligheten att uppgradera sina vapen tillsammans med planerandet av sin koffert (där man bär på sina vapen) tillför ett aningen rollspelsdoftande moment till Resident Evil 4 som känns passande och smart. Under äventyrets gång hittar man ofta guld, diamanter och andra små skatter som denne mystiske försäljare mer än gärna köper. För dessa pengar kan Leon sedan uppgradera sin pistol eller sitt hagelgevär så att han både kan ladda i fler skott i ett magasin men även göra det kraftigare och snabbare.

Miljöerna i Resident Evil 4 känns lika ogästvänligt äckliga som för spelserien och genren i stort; fräscha. De mörkgrå källarkorridorerna har bytts ut mot bruna, smutsiga, isolerade småbyar, mörka gravgårdar, dimmiga, fuktiga skogar och ödelagda kråkslott. Den klaustrofobiska känslan från de tidigare spelen skapas inte längre av trånga miljöer och bångstyrig spelkamera utan av intensivt tempo, en tät atmosfär och massor av anstormande fiender. Konceptet andas inavelsmisär från Motorsågsmassakern och Wrong Turn snarare än traditionell zombieskräck à la George A Romero. Varje miljö, varje del av spelet påverkas av dygnsrytm likväl som av det dynamiska vädret. Det händer ofta att regnet börjar piska ned när natten är som mörkast, bara för att försvåra Leons letande ytterligare.

Den visuella likväl som den spelmässiga variationen är fantastisk och Resident Evil 4 är utan tvekan det överlägset snyggaste spelet till Gamecube, jag skulle vilja gå så långt och säga att detta är ett av de snyggaste spelen någonsin rent estetiskt. Enorma miljöer befriade från laddningstider spänner över en visuellt varierad spelvärld som överträffar alla mina förväntningar. Allt från animationsarbetet till karaktärsmodellerna, texturerna, effekterna och framförallt den övergripande, extremt detaljrika designen är av absolut toppklass.

Snyggast i hela äventyret är ett av de senare kapitlen då Leon tvingas in i en lava-fylld tortyrkammare där tre enorma statyer rör sig längs ett utstakat mönster och sprutar eld runt omkring sig. Elden renderas givetvis i realtid precis som allting annat i spelet och tillsammans med partiklar, extremsnyggt ljus och en sanslöst läcker värmeeffekt som manipulerar bilden i sidleds och därmed simulerar värmevågor är hela scenariot något av det snyggaste jag någonsin sett. Andra läckra kapitel är bland annat då Leon och Ashley skjuter sig fram och upp genom en ödelagd kvarn som hela tiden rör sig och som fyllts till bredden av maskförsedda sektmedlemmar. Utanför kvarnen väntar byborna med sina nyvässade högafflar och månens ljus lyser upp stenbron som leder tillbaka in i slottet. En av många scener i spelet som får en att regelbundet gnugga ögonen av förvåning, är den här grafiken verkligen möjlig på Gamecube? Bossarna är också de snillrikt formgivna, utmanande och oftast gigantiska i storlek och mellansekvenserna som renderats från spelets egen grafikmotor är i samma höga klass som de i Metal Gear Solid 3: Snake Eater.

Med Resident Evil 4 är skräckgenren pånyttfödd. Capcom bjuder på en 25 timmar lång, underbar upplevelse olik någon annan. Äger du en Gamecube så är det här ett måste och om du inte äger en Gamecube så är Resident Evil 4 det absolut bästa skälet att skaffa en.