Blodet rusar mot huvudet. Adrenalinet åker snålskjuts och hindrar benen från att vika sig. Jag hinner precis räkna ut att nio skott inte kommer att räcka innan pistolen klickar till. Den fysiska sammanställningen av mina värsta mardrömmar ser skadad ut. Ett hugg med kniven kommer att vara nog. Det är han eller jag...
Resident Evil: Revelations tar sin början på ett ruskigt nedgånget fartyg mitt ute på havet och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är alldeles ensam där jag stegar omkring i spillrorna av vad som förmodligen varit en trivsam båtfärd. Besättningen syns inte till någonstans och det dröjer inte länge innan jag får en förklaring till varför. Magasinet är nästan tomt när vidret slutligen faller - en tydlig referens till de tidiga spelen i serien.
Jag känner mig inte riktigt lika smidig som jag gjorde i Leon S. Kennedys skor i Resident Evil 4 där jag utan problem kunde rundsparka en mindre by i ansiktet, men det har inte med dåligt kontrollutförande att göra. Capcom har snarare gjort det medvetna valet att handikappa spelaren för att lämna en känsla av utsatthet. Varje skott räknas och det är inte helt lätt att träffa när jag backar långsammare än fienden attackerar.
Här har fansen delat upp sig i två läger där det ena hävdar att det är precis såhär det ska vara och andra halvan menar på att flödande strider är minst lika väsentliga inslag som skräcken. Revelations blandar beståndsdelarna tjusigt och tillåter bara rundsparken i ytterst små mängder, när kniven och pistolen redan jobbat ordentligt. Summan av beståndsdelarna resulterar i en realistisk och smått frustrerande helhetsupplevelse. Precis som det antagligen hade känts i verkliga livet om du en dag överraskades av en tre meter lång, halkig, zombie när du schamponerat färdigt håret.
I rollen som Jill Valentine söker jag efter Chris Redfield som enligt luriga teknikaliteter ska befinna sig på precis det här fartyget. B-filmsvibbarna gör sig hemmastadda direkt, men varje fan av serien vet att det hör till. Det som däremot överraskar mig är mängden kvalitativa filmklipp som gång på gång spelas upp för att förankra den numera invecklade bakgrundshistorien hos noviserna.
Det dröjer inte länge innan jag separeras från min kompanjon. Frustrerande nog inte av någon olyckshändelse, dock, utan för att snabba på sökandet efter Chris. Passande nog är det här jag verkligen börjar stöta på läskiga, dunkla, miljöer och flera fiender åt gången. Isolerad innanför den tredimensionella skärmen och med hörlurarna på högsta volym blir det snart så otäckt att jag börjar förbanna Mäkis namn för att han skickade recensionsexemplaret till just mig. Samtidigt är jag tacksam, för på något märkligt vis känns det som att jag privilegierats med något unikt när jag sitter och skiter ned mig med circle pad pro i handen.
Det extra stycket kontrollklump fungerar utmärkt och bidrar till närmare anknytning med konsolspelen, även om det förstås känns märkligt att höger styrspak inte inkluderats från första början. Påpekas bör att du inte kommer att tvingas köpa till circle pad pro då det går utmärkt att spela utan, men tillgången till fyra axelknappar och fri kamerastyrning gör plaststycket till en väl värd investering.
Stundtals blir jag verkligen vettskrämd i Resident Evil: Revelations, men känslan av hopplöshet kommer på kant när historien hoppar fram och tillbaka mellan den mörka båten och betydligt ljusare platser. Att scanna stora köttstycken på en strand känns exempelvis helt meningslöst, men det måste göras innan jag kan ta mig vidare på fartyget. Här känns det som att spelet har en intern konflikt med sig själv där ena halvan tycker att allt måste förklaras och andra halvan inser att skräckgenren mår som bäst i total ovisshet. Viljan att ta mig ifrån fartyget och hitta min kompis borde vara nog. Det finns ingen egentlig anledning att förklara hur viruset bröts ut och av vem.
Du som vill spela tillsammans med en kamrat kommer inte kunna göra så genom huvudkampanjen. Flerspelarläget fungerar istället som ett snabbare, mer action-orienterat, alternativ där ni tillsammans måste kämpa mot monster för att ta er från punkt A till B. Ett simpelt system men likväl en bidragande faktor till såväl hållbarhet som slutlig kvalitét.
För bara något år sedan hade det varit omöjlig för Capcom att komprimera så här mycket rädsla i en pytteliten 3DS-kassett. När ljudet i hörlurarna färdas framifrån och sedan över mitt huvud för att till sist krypa alldeles bakom nacken på mig samtidigt som grafiken är den mest realistiska jag någonsin sett till Nintendos bärbara blir jag imponerad och rädd på samma gång.
Det blir med ens svårt att sätta fingret på vad Capcom egentligen gjort men desto enklare att fastslå att de gjort det mesta rätt. Resident Evil: Revelations är inte bara ett bärbart komplement till den riktiga, numrerade, serien utan ett nödvändigt tillskott i varje skräckentusiasts spelbibliotek och en fingervisning om vad det bärbara formatet är kapabelt till idag.