Puddle

Om höstens Mercury Hg var den hett efterlängtade titeln för alla med starka band till barndomens kemilådor så är Puddle spelet för alla som någon gång önskat att det fanns fysiklådor. Det går i korthet ut på att leda en viss mängd vätska från punkt A till punkt B. Själva transporten sköts genom att luta banan åt endera håll, varpå vätskan - som den slav under tyngdlagen den är - rinner nedåt. Spelkontroll av det allra mest avskalade slaget således.

Vad som kan låta barnsligt enkelt visar sig dock erbjuda en hel del tuggmotstånd. Till att börja med är det sällan en god idé att gasa på med maximal lutning, då den framforsande massan på ett mycket trovärdigt sätt blir väldigt svårstoppad vid höga hastigheter. Dessutom finns problemet med att allt för utdragna vätskemängder får svårt att rymmas på skärmen samtidigt, och därför också blir svåra att kontrollera. Ur säkerhetssynpunkt är det därför i regel bäst att låta hela kalaset flöda fram som en tätpackad, flytande korv. Någonting som naturligtvis också är estetiskt tilltalande.

Kruxet med den inställningen är det finurliga belöningssystem som delar ut poäng, inte bara för antal räddade partiklar, utan även för ett snabbt utförande. Den principen i sig är naturligtvis inget nyskapande, men min inneboende matematiker kan inte låta bli att beundra hur poänguträkningen presenteras. Först: en formel som beskriver det exakta matematiska förhållandet mellan tid och partikelmängd, unikt för varje bana. Sedan: en prydlig graf som med en rät linje tydligt visar hur mycket vätska som behövs räddas för att nå upp till de olika poängnivåerna, givet hur lång tid spelaren tagit på sig.

Men för att återgå till spelbarheten så räcker naturligtvis inte problem av typen "gasa lagom mycket" särskilt långt. Nej, i Puddles fall går de verkliga svårigheterna ut på att precisionshoppa, använda list och tajming för att undvika eldar som förångar, lasrar som antänder och så vidare. Mina absoluta favoritmoment är dock banorna där man fraktar nitroglycerin. Här gäller det självfallet att ta det lugnt vid alla former av sammanstötningar för att undvika att det känsliga ämnet exploderar. Faktiskt bildas fler svettpärlor i min panna på dessa nivåer än vad som sker i de flesta äventyrsspel med spänningsinslag.

Också omgivningarna byts ut med jämna mellanrum, något som sällan förändrar enbart visuella. På typiskt pusselspelsmanér introducerar varje värld vanligtvis ett eller två nya inslag eller problem som måste lösas på sitt sätt. Mest minnesvärda är de banor där man färdas genom en levande människa, och där olika kroppsfunktioner stressar, sabbar och sätter käppar i hjulen. Tveklöst den mest påfrestande uppvisningen av en människokropp sedan Naken-Jannes medverkan i TV4:s "Farmen".

Sammanfattningsvis så är Puddle ett ganska gediget pusselspel. Vad som först verkar vara ett ganska identitetsfattigt spel med lån och inspiration från flera håll växer sakta men säkert ut till ett väldefinierat och högst eget spel, som lyckas både utmana och roa. Som allra bäst är det de gånger man jonglerar runt delar av sitt vatten på olika avsatser för att trycka på någon knapp, och det faktiskt känns mer som att spela en plattformare än en till styrningen begränsad fysiksimulering.