Det är otäckt lite kvar av min livmätare, som till råga på allt bytt färg för att ingen ska kunna missa hur bedrövligt uselt till jag ligger till. Min motståndare Astaroth är om möjligt ännu mer demonlik än någonsin och är knappt skadad, då han plötsligt tar sats för att göra proceduren kort med mig. Lyckligtvis har jag hunnit tjuvträna med nykomlingen Z.W.E.I. som snabbt blivit något av en favorit och tack vare möjligheterna att röra sig snabbare i sidled undviker jag galant attacken, och avfyrar en blixtrande Critical Edge. Plötsligt är oddsen utjämnade. Nu är det bara nerver av stål som avgör vem som kommer få in det dödande hugget först.

Den stora grejen som Namco snackat om inför Soul Calibur V är tempot - hur man velat vrida upp intensiteten i slagsmålen. Något som är välbehövligt med tanke på Soul Calibur IV som var i sävligaste laget där man snarare minskat hastigheten, och även lagt till inslag som uppmuntrade till defensivt spel. Soul Calibur V är det rakt motsatta. Namco har velat ha ett offensivt och snabbt spel där man strävat efter att försöka hitta tillbaka till det som gjorde de två första Soul Calibur-spelen så bra.

Och som man har lyckats. Att det gått nästan fyra år sedan Soul Calibur IV släpptes har gett Namco tid att begrunda sin spelserie och våga göra drastiska grejer. Det kanske mest uppenbara är att man kastat ut praktiskt taget varenda nyhet från de senaste delarna i vad man får förmoda är ett självkritiskt drag. Kvar har man den stabila grundmekaniken som det aldrig varit något fel på; Soul Calibur har alltid varit roligt att spela och både nybörjaren och veteranen har kunnat få ut något av slagsmålen. Därmed inte sagt att det saknas nyheter.

Den både mest uppenbara och användbara är de nya möjligheterna att röra sig blixtsnabbt i sidled. Något som gör tunga, långsamma och oöverlagda attacker lika med en enkel färd till Nangiala. Därför har spelsystemet tightats till och man har nu oförskämt god kontroll över sin figur. Det går att dansa undan och krossa sina motståndare med förödande överlägsenhet om denne vägrar anpassa sig till det nya spelsystemet. Man har naturligtvis fortfarande kvar seriens klassiska 8-vägssystem, men denna extra krydda är precis lagom för att utveckla spelsystemet och ändå få det att vid en snabb anblick kännas som förr.

Namco har också valt att göra om en klassiker som Guard Impact, vilken nu är svårare och mer riskabel att göra men i gengäld inte längre behöver utföras på olika höjd beroende på vilken attack motståndaren gör. Min erfarenhet är att det här gör att Guard Impact används mindre, vilket är något jag gillar. Istället är det Garou: Mark of the Wolves-hyllningen Just Guard som är det nya svarta och låter en med en osedvanligt vältajmad parering återta initiativet direkt. Det här är utmärkta prioriteringar som är lättare att förklara för nybörjare och saker som kort och gott känns mer logiska.

Bland sakerna Namco kastat ut märks även mätaren som tidigare visade hur nära man var att få kläderna avsparkade. Man kan dock fortfarande få slåss mer eller mindre i bara mässingen som när Maxi blottar sin numera något ärrade överkropp efter för mycket torsostryk.

Att Namco nästan helt rensat skärmen från supermätare och liknande bidrar också till en trevligare upplevelse, både visuellt och spelmässigt. Nu finns endast en mätare för de nya Critical Edge-attackerna som man lämpligen nyttjar när motståndaren vårdslöst lämnar garden öppen i någon tiondels sekund för länge. Systemet är rakt av plankat från Street Fighter IV och är väldigt traditionellt för japanska fightingspel. Men det fungerar utmärkt, så det är synd att klaga. Nu måste man se till att inte blotta försvaret någonsin utan försöka hålla tätt, annars kan man räkna med lite extra förnedrande stjärnsmällar och färgsprakande animationer.

Soul Calibur V är för övrigt trevligt att se på oavsett den nya renare designen, figurerna är både sanslöst detaljerade och välanimerade medan bakgrunderna är fenomenala. Min favorit är en sammandrabbning med ett piratskepp med mångbottnade nivåer som öppnar upp sig liksom i Dead or Alive-serien. Steget från Soul Calibur IV är väldigt stort och frågan är om inte detta kan klassas som det hittills snyggaste fightingspelet. Jag tror faktiskt det.

Storymässigt har det gått 17 år sedan föregångaren, något Namco använt som förevändning för att få rensa lite i ensemblen av kämpar. Trots att man vågat sig på att kasta ut bland annat fanfavoriter som Seong Mi-na, Sophitia och Xianghua, tycker jag Namco varit för försiktiga. Man hade gott kunnat kasta ut ännu fler kämpar till förmån för fler nyheter. Men med tanke på att utvecklare av fightingspel knappt någonsin vågar göra sig av med figurer får man ändå se det som ett framsteg.

I vissa fall finns liknande figurer att tillgå, bland annat har Kilik bytts ut mot Xiba som trots stav inte har mer än runt 50% gemensamt med Kilik och känns som en ny figur. Även Natsu är en underbar ersättare till Taki, medan figurer som Ivy och Lizardman (här kallad Aeon) stuvats om rejält och nu känns mer fullfjädrade än de gjort i senare delar.

För gästspelet står denna gång Ezio Auditore da Firenze från de senaste Assassin's Creed-spelen och han smälter perfekt in i omgivningarna. Ezio har ett armborst som ger honom möjlighet att slåss även på håll och känns som en ganska komplett figur. Inte bruten som Starkiller och Yoda men heller inte usel på samma sätt som Darth Vader. Ett klart välkommet tillskott till serien, och faktum är att inte heller Ezio någonsin varken rört sig smidigare eller sett bättre ut än han gör i Soul Calibur V.

Den största minuspunkten jag kan komma på är spelets singleplayerläge som känns märkligt fattigt, i synnerhet för Soul Calibur som länge var känt för vettlöst snygga mellansekvenser. Dessutom har åtminstone jag alltid uppfattat det som en spelserie där man satsat ovanligt mycket även på den som av outgrundlig anledning helst spelar ensam. Här är det fattigt och pliktskyldigt utformat och faktum är att endast nykomlingen Patroklos Alexandra har en historia att berätta överhuvudtaget, och då är han ändå en av de personer jag gillar minst i Soul Calibur V.

Nu får man lyssna till en sövande stämma som berättar om Patroklos äventyr medan enkla teckningar illustrerar vad som händer. Sedan bryts allt av med en match där man ska dänga någon eller några vakter alternativt någon ur serien. Visst är det kul att man velat göra något nytt, men kom igen. Jag har svårt att se några andra än trogna fans uppskatta singleplayer, och med tanke på att det som sagt bara finns story för en figur känns det om möjligt ännu fattigare.

Lyckligtvis är det dock petitesser i sammanhanget. Fighting ska såklart alltid spelas mot mänskligt motstånd och det är då man märker vilket briljant spel Soul Calibur V faktiskt är. Det känns fräscht, ilsnabbt och har ett väl genomarbetat onlinestöd som kommer se till att detta snurrar i min konsol i åratal framöver. Nätkoden verkar vara väldigt välskriven och det är sällan jag matchas mot folk med ospelbar ping, utan får i match efter match slåss mot de med maxuppkoppling.

I den första automatiska uppdateringen till spelet (ute redan nu) får man dessutom Global Colosseo. En fiffig lobbylösning där man kan välja mer geografiskt vilka man vill spela med. I en svensk lobby snackas exempelvis företrädelsevis svenska och det är lättare att knyta kontakter och lära känna folk om man väljer att spela på samma ställe kväll efter kväll. Själv onlinematcherna är också smidiga där man kan sitta och live-chatta under matcherna och se vad andra tycker om strykutdelandet innan det är dags för en själv att klappa käft.

Jag är kort sagt nöjd med vad Namco gjort med Soul Calibur-serien sedan fyran. Jag har inte spelat det flitigt på flera år av den enkla anledningen att det inte höll i längden. Det här känns mer sansat, mer tillbakadraget och instinktivt så mycket bättre. Nu försöker inte Namco leva på kända gästfigurer och att ha mest nyheter.

Här består mycket av det nya just av att man slopat mycket av det nya och därigenom kommit närmare Soul Calibur-seriens kärna igen. Och med tanke på att Soul Calibur är ett av tidernas bästa fightingspel så finns det naturligtvis sämre förebilder än så, och jag kan inte annat än kapitulera.