Dungeons 2

Dungeons 2 återskapar magin i Bullfrogs klassiska Dungeon Keeper från 1997 och det låter dig utforska din inre ondska medan du bygger dödliga dungeons smockfulla av fällor och upprättar helvetiska arméer av orcher och demoner. Efter att initialt ha släppts på datorer ifjol har spelat nu kravlat sin väg till Playstation 4 med elva nya kartor, tillagda fiender och en påstådd extra speltid på runt trettio timmar.

Medan han njöt av en tillbakadragen existens från bekvämligheten av hans lömska tillhåll stördes Ultimate Evil av den jobbiga alliansen, som stal hans guld och dräpte hans undersåtar. Driven av raseri samlade han ihop en ond armé och förklarade krig mot övervärlden. Men tyvärr blev föll han offer för ett bakhåll av fienden och blev förvisad till andeform. Åratal senare återuppväcks Ultimate Evils ande och genom kraften av hans avhuggna hand ger han sig ut på ett uppdrag; att vålla smärta på de som satte honom på förfallets bana.

Dungeons 2 blandar klassiskt dungeon-byggande med lätta realtidsstrategiska element. Den sistnämnda aspekten av spelet tillämpas i övervärlden, där du måste ta kommando över dina trupper av förmodligen väldigt illaluktande krigare för att fullfölja dina sadistiska önskningar och förinta fiendernas imperier. I strid kan du använda dina undersåtars individuella förmågor för att kasta destruktiva besvärjelser, desarmera fällor eller hela skadade allierade. Tillsammans med många andra typer av förmågor erbjuder dessa gott om flexibilitet i striderna, vilket säkerligen kommer komplettera ett brett omgång av spelstilar.

Gameplay i din underjordiska dungeon tar vid i realtid i förhållande till vad som händer uppe på ytan och spelet låter dig alternera mellan de två som du vill. Du kommer alltså tvingas försvara ditt tillhåll från besvärliga inkräktare samtidigt som du ser till att din armé på ytan är utrustad ordentligt för att ta sig an de mytologiska varelser samt nobla män som står i din väg. Interaktion med de två överlappar ofta varandra då du finner dig själv sköta om fallna soldater tillbaka till hälsan medan du skickar ut nya till övervärlden för att styrka ditt anfall.

Inom ditt tillhåll kommer du karva ut nya rum där dina undersåtar kan införskaffa mana, uppgradera soldatfärdigheter och forska i ny teknologi åt dig. Men om du inte möter deras behov eller om du berövar dem deras älskade alkohol kommer de inta ditt tronrum med deras skyltar hållna högt över huvudet i ren protest mot din försummelse. Och eftersom att varje dag verkar vara lönedag måste du se till att du har en stadig inkomst av guld för att täcka alla utgifter.

För att bibehålla en balans och försäkra dig om att saker och ting sköts smärtfritt i ditt tillhåll måste du "skörda" guld, rigga upp dödliga fällor och förstärka ditt manskap såväl som dina faciliteter. Det mesta av spelets tillfredsställelse kommer från att utveckla din dungeon från det eländiga hål av ingenting som det startar som till ett blomstrande (bildligt talat) underjordiskt rike av förstörelse och smärta. Men när du har snubblat över nyckeln till att bygga en effektiv dungeon är det osannolikt att du kommer känna dig uppmuntrad till att byta strategi.

Under kampanjens (här finns elva uppdrag) gång kommer du att ansluta dig till andra onda krafter som kommer låta dig få reda på deras hemligheter till att bygga helt nya fällor och faciliteter. Det konstanta flödet av nya upplåsningsbara prylar arbetar mot målet att skänka ett element av variation till spelets byggaspekt som i ärlighetens namn kan bli lite jobbigt, stundtals. Genom att erbjuda nya grejer gradvis genom kampanjen hade jag fått utrymme att lära känna med dem snarare än att bli dränkt av nya verktyg.

Tyvärr börjar kampanjen att tappa sitt driv under de senare delarna då spelet mest ger dig mer av samma. Att bekämpa en massiv attack mot din hembas eller att eliminera ett utvalt mål är helt enkelt inte lika roligt den femte gången du gjort det på rad. Lite variation slängs in när du tar kontroll över en annan fraktion av soldater, demonerna, men det dröjer inte länge innan de börjar kännas som en kopia av din originalfraktion i ny skrud.

Kevan Brighting lånar ut sin röst till spelets berättare och just berättandet är en av ljuspunkterna i produktionen. Det är hysteriskt roligt och självmedvetet och spelet driver med flera etablerade fantasy-serier. Det verkar som att Brighting tagit inspiration från sci-fi-klassikern Liftarens Guide till Galaxen, blandat det med ett mått Monty Python-humor och ingjutit det i sin roll. Berättaren kan visserligen bli lite frustrerande ibland när du tar lite för lång tid på dig med vissa uppgifter eller om du inte får till något på rätt sätt den första gången du gör det och han hånar dig för det. Dessutom gör inte berättaren ett jättebra jobb med att guida spelaren under de tidigare nivåerna då han aldrig riktigt förklarar kontrollerna på ett pedagogiskt sätt och det kan tvinga dig att konfunderat lista ut saker själv.

Utöver kampanjen finns här två extra lägen; multiplayer och skirmish. I multiplayer kan du kriga loss med upp till tre andra dungeon-mästare i ett försök att säkra ditt välde över landet på ytan. Skirmish är ett "quick-play"-läge där du kan skapa din egen upplevelse fri från kampanjens målsättningar genom att mixtra med parametrar som svårighetsgrader, kartor och fraktioner. Medan läget ger dig gott om utrymme för lek och friheten att göra som du vill tappade jag snabbt intresset, då dess brist på quests inte erbjöd någon konkret känsla av riktning.

I ett spelklimat med en svår frånvaro av realtidsstrategi på Playstation 4 är Dungeons 2 definitivt värt ett köp för konsolägare som också råkar vara fans av genren. Även om den övergripande strukturen och uppdragsdesignen börjar kännas gammal i spelets senare delar finns det fortfarande en hel del att hämta här, då berättandet är konsekvent skitkul och dungeon-byggandet håller sig otroligt beroendeframkallande.