Ett nytt Trials utannonserades på Ubisofts presskonferens under helgalna former och släpptes strax därefter. Den här gången vankas det synthigt 80-tal, soldater, robotdinosaurier (!) och självklart motorcyklar. Trials of the Blood Dragon är någonting så konstigt som en fusion mellan Far Cry 3-expansionen Blood Dragon och Trials, åtminstone när det gäller berättelse och tematiken.
För att få det ur världen så ska jag klargöra två saker. Jag älskar 80-tal och allt som hör till, vare sig det är lockiga frisyrer, neondränkt asfalt eller synthrock. Jag älskar (såklart) också Far Cry 3-expansionen Blood Dragon och det är en av mina favoriter när det gäller expansioner, någonsin - på grund av allt ovan. Finns det någonting jag verkligen gillar med Trials of the Blood Dragon är det just stilen, i övrigt verkar Trials ha svårt med sin egen identitet..
Trials of the Blood Dragon utspelar sig 12 år efter händelserna i Far Cry 3-expansionen och det är Rex Colts cyber-ungar, Roxanne och Slayter, vi får spela som. De har fått ta över uppdraget som farsgubben en gång påbörjade; att krossa kommunismen. Detta görs med fördel sittandes på en motorcykel i mörka djungler och på fientliga militärbaser. Till en viss del, i alla fall.
Den fysikbaserade grunden som kännetecknar Trials är intakt. Det gäller veta hur vikten ska fördelas på motorcykeln för att du ens ska ha en chans att ta dig upp för sluttningar som lutar i 90-grader eller från vilken vinkel du måste komma för att precis klara av att ta dig över en nedrig kant. Grunden är alltså i princip oförändrad sedan Trials: Fusion, det är mer vad RedLynx har gjort utöver det som får mig att skaka på huvudet.
För första gången i Trials finns det banor som spelas helt utan fordon, till fots. Det handlar om traditionella, plattformsliknande sektioner där du måste ta dig igenom omgivningarna genom att springa och hoppa. Vissa av dessa banor levereras med fiender, som mer än gärna skjuter på dig. För att handskas med detta har du också vapen att bruka, genom att använda den högra analogspaken (musen på PC) siktar och skjuter du tillbaka på de superkorkade, generiska soldaterna. Som du säkert förstår tar dessa nyheter bort flytet i vad som annars har varit snabba, arkadiga och kluriga spel. Varje gång jag startar en bana och ser att jag måste göra den till fots ramlar humöret ner en pinne och jag måste nästan tvinga mig själv att fortsätta och inte stänga av min Playstation 4.
Även om jag inte gillar plattformsdelarna eller skjutandet av den enkla anledningen att de inte har i spelet att göra från början, hade det blivit lättare att smälta integrationen om det åtminstone var väl utförda. Det är de tyvärr inte. Hoppen känns "flytande" och onaturliga, nästan svävande, och skjutandet är oinspirerat, trots en varierad vapenarsenal som till och med innehåller SMG's som skjuter CD-skivor. Plattformsdelarna handlar mest om att hoppa upp på en låda och vidare till en avsats, inga finesser att tala om direkt. När det vankas skjutande är det lätt att se var fienderna kommer att befinna sig och det går alldeles utmärkt att bara skjuta vild runt omkring dig medan du springer framåt, vilket ytterligare gör att meningen med att ha med dessa delar blir oklar, igen.
Plattformshoppande och skjutvapen är inte det enda som är nytt i Trials of the Blood Dragon. Inte nog med att tvingas hoppa av hojen ibland, nu får du även ratta runt allehanda fordon utöver det. Det finns radiostyrda mini-bilar, gruvvagnar, militärbilar och en jetpack. Den sistnämnda har ett par dedikerade banor där du måste använda den för att navigera olika typer av hinder och transportera bomber. De andra nämnda fordonen tillför egentligen inte så mycket, visst är gruvvagnen självgående och betydligt tyngre än motorcykeln men principen är fortfarande densamma.
Det finns ett par banor som verkligen sticker ut och är minnesvärda, på en specifik finner jag mig under påverkan av någon form av hallucinogen drog (don't do drugs, mkey?) och banan förvandlas allt eftersom jag åker på den och bryter gravitationens alla lagar. Alla de bästa spelas föga förvånande sittandes på en metallram mellan två hjul. En annan nyhet är änterhaken som du kan bruka från motorcykeln. Den lyckas faktiskt med att lägga till moment som blir spännande då du måste knyta samman annars omöjliga hopp genom att hoppa, svinga, landa och hoppa igen.
Det jag verkligen gillar är temat på spelet. Någonting med neon och 80-tals musik får mig att le lite sådär motbjudande. Det är effektfullt och lättsamt, RedLynx hade kunnat spara lite på brusiga VHS-effekter men utöver det gillar jag stilen på Trials of the Blood Dragon. Detsamma gäller musiken, den passar perfekt in på temat och tidseran och vissa stycken har en tendens att sätta sig på hjärnan och jag kommer på mig själv med att nynna olika trudelutter, timmar efter jag har stängt av. Röstskådespelarna har från början en usel story och förutsättning att jobba efter men dessa är inte särskilt bra. Nu förstår jag såklart att detta är menat att vara lite halv-ostigt med flit men det aldrig riktigt kul och låter för det mesta bara dåligt.
Jag förstår att man vill experimentera med sitt koncept, att bara fortsätta släppa spel i Trails-serien hade inte roat särskilt många i längden, förmodligen. Tyvärr faller varenda nyhet platt i den här versionen och det mesta känns medelmåttigt, som bäst. Visst finns det underhållning att hämta här och där och en del av humorn är pricksäker (som när en viss rörmokare hedras lite extra) men i det stora hela är detta ett steg i fel riktning. Avsaknaden av multiplayer och riktigt utmaning gör det dessutom kortlivat. Det säger en del när de bästa delarna i spelet hade kunnat vara med i föregångaren..