Där var jag, det vill säga Viktor. Levandes mitt vanliga tråkiga liv i ett övergött spelkomma efter höstens ständiga ström av AAA-spel, vilka jag alla skyfflat i mig likt en tjockis på en pannkakskarnival. Nu på våren hade jag bestämt mig. Jag skulle spela nyttigt. Arbeta bort allt det där mainstreamflabbet med hälsosamma indiespel, fiberrika peka-klicka-äventyr och tänkvärda visual novel-spel. Sen fick jag Neverdead på mitt bord. Något så ovanligt som en helt ny gyllene titel i en annars strid ström av brungrå uppföljare. Inte nog med det, Neverdead lovade sig därtill bjuda på en helt unik och nyskapande spelbarhet, olikt något som jag tidigare hade sett. Jag lyste upp likt solen. Ett A-spel som vågade sig på riktig kreativitet. Halleluja, fristad och länge leve kungen!

Synd bara att spelet visade sig vara skit. Men tro mig när jag säger det. Jag vill så gärna tycka om Neverdead. Här finns massor av kreativitet och smarta spelidéer som jag gladeligen skulle vilja dansa krigsdans runt, om det nu inte bara vore så att inget av spelens nyskapande element används särskilt bra eller intressant.

I Neverdead spelar du som Bryce. En man som för femhundra år sedan dömdes till evigt liv av demonkungen Astaroth. Nu för tiden jobbar Bryce därför som demonjägare tillsammans med privatspanaren Arcadia. Tillsammans sätter de ut för att stoppa en pågående demoninvasion av staden de båda bor i.

Upplägget i Neverdead är simpelt och för tankarna direkt till spel som Knights Contract såväl som Ico. Bryce är odödlig. Det är inte Arcadia. Alltså är ditt uppdrag som Bryce att skydda henne. Däremot är du inte odödlig på det där gudomliga sättet, där din kropp är byggd av diamantpenslat adamantium. Tvärtom kan (och kommer) Bryce gå sönder i otaliga bitar under äventyrets gång. Ryker ett ben betyder det att du får hoppa fram, ryker båda så blir det till att krypa. Utan armar har du varken tillgång till dina avståndsvapen eller ditt gigantiska svärd.

Som mest kan Bryce skalas ner till ett avhugget huvud som endast kan rulla runt lite småvilset på slagfälten. För att lösa situationen kan du antingen skapa nya kroppsdelar eller samla ihop de gamla genom att rulla in i dem. Något som ofta skapar Katamariliknande missbildningar där Bryce kanske ett tag består av ett huvud, en skjutande arm och ett ben som hjular fram över banan i spasmer.

Systemet för att förlora kroppsdelar är verkligen ett bra grundkoncept. Huvudet kan användas som en projektil för att nå svåråtkomliga ställen. Armar kan beväpnas med vapen och slängas ut i banan som stationära vapen och ett ben kan bli en avledningsmanöver för glupska demonhundar. Problemet är att användandet av förmågan är väldigt dåligt genomförd. Du behöver nämligen aldrig bruka de här coola funktionerna och spelet kommer inte heller att uppmuntra dig till det.

Istället slussas du runt som ett jehu genom olika korridorer och rektangulära rum där ett par fiende-spawnpunkter öppnas och fyller rummet med saker att döda. Det är hela spelet ungefär, med reservation för vissa Metroid Prime-doftande pussel och plattformssekvenser när du får rulla runt med Bryce huvud genom avloppsgångar och ventilationstrummor.

Striderna i spelet är av en typisk standardkompott när det kommer till den här typen av tredjepersonsskjutare. Du växlar mellan avståndsvapen och ett massivt svärd, som du påhittigt nog svingar genom R-spaken. Tyvärr har avståndsvapnen inte något vidare bett och svärdet är så otympligt att det ständigt river ner pelare eller kommer åt något explosivt. Varpå dina kroppsdelar flyger mellan högt och lågt.

Bryce kropp är förresten ungefär lika hållbar som en leprasjuk pappermaiche figur, vilket gör att minsta kroppskontakt med en fiende leder till att han spricker likt en hemoglobinfylld pinata. Väldigt häftigt första gången. Väldigt frustrerande de andra sexhundra gångerna. Att samla ihop kroppsdelarna blir snabbt ett trist mellanspel när spelets kamera fastnar överallt och alla rum är fyllda med bråte som ligger i vägen.

Blotta faktumet att Bryce inte kan dö, utom i enstaka fall där hans huvud kan ätas upp av en fiende, suger ut all spänning ur spelet. Din partner Arcadia klarar sig fint på egen hand och relationen mellan henne och Bryce är ungefär lika varm som en sibirisk vinter. Han fluktar på hennes underkläder, hon kallar honom öknamn. Varför de tytt sig till varandra förblir en ointressant gåta och resultatet blir att jag inte bryr mig nämnvärt om dem.

Grafiskt är Neverdead faktiskt rätt imponerande. Miljöerna svämmar över av detaljer, den förstörbara terrängen är bra komponerad och designen helt okej. Vissa stilbeslut när det kommer till designen på karaktärer, monster och fiender känns kanske osmakliga och trista, men det finns onekligen något av en egen visuell stil i Neverdead. Även till ljudbilden finns en slags fulsnygg kitchaura över spelets skrikiga elgitarrer, maniska dubbelpedaler och rocksångaren som verkar göra sitt bästa för att imitera en skällande hund.

I det stora hela är det ändå svårt att beskriva Neverdead som något annat än ett trasigt spel. Det är så oerhört tydligt att det finns ambitioner och drömska visioner bakom projektet, men att problem på vägen har gjort att de förblivit just drömmar. Kanske kan spelets goda idéer räddas i framtiden av ödets ironi. Nämligen den att Neverdead skulle få en uppföljare som mer liknar ett färdigt och fullt genomtänkt spel.