Jag kan knappast tänka mig en bättre lämpad premiärtitel till en ny Sony-konsol än ett tillskott i den kritikerrosade Uncharted-serien. Dels eftersom den alltid har bjudit på höga spelbarhetsmässiga kvaliteter, starka karaktärer och genomgående underhållande - om än klacksparksartade och lite ytliga - berättelser. Dels eftersom det är ett perfekt spel att flexa hårdvarumässiga muskler med. Men också för att Sony inte har en starkare maskot för varumärket Playstation än seriens huvudman Nathan Drake just nu.

Och det ska sägas med detsamma: det är en ynnest att åter igen få klä sig i Nathans slitstarka farfarströja. Särskilt med tanke på att det bara var knappa fyra månader sedan jag fick njuta av hans makalösa 3:a (som belönades med högsta betyg). I ett par skutt tillbaka i kronologin utspelar sig Golden Abyss innan det allra första Uncharted-spelet till Playstation 3, Drake's Fortune. Det visar sig också snart att det är just Drake's Fortune som Golden Abyss ligger allra närmast till upplägget.

Vid det här laget är vi vana att se herr Drake klättra längs branta klippor, göra dödsföraktande vansinneshopp och klara livhanken med nöd och näppe i exotiska platser, under tiden som han gärna kostar på sig att dra en lustig anekdot eller fyra av gliringar åt andra karaktärers håll. Så är även fallet denna gång när han, någonstans i Panamas täta djungler, råkar irritera den bindgalna gerillaledaren och före detta diktatorn Roberto "el Generale" Guerro.

Lite kort är upprinnelsen som följer: Nathan hakar på sin fåfänga skattjägarkollega Dante, som gärna låter munnen gå på enerverande Jersey-dialekt, för att tyda några symboler som har upptäckts vid ett gäng uråldriga ruiner. Snart ansluter latinamerikanskan Chase till expeditionen med en synnerligen speciell guldmedaljong i sin ägo - en artefakt eftertraktad inte minst hos tidigare nämnda ärkeskurk Guerro.

Naughty Dog har under åren skämt bort oss med pricksäker dialog och karaktärer som är lätta att knyta an till. Nu är det inte Naughty Dog och deras eminenta författarinna Amy Hennig som står för Golden Abyss, utan Bend Studios. Vilket märks. Röstskådespelaren Nolan North gör (som vanligt) ett rakt igenom gediget arbete med att berika Nathan med en personlighet. Nykomlingen Chase känns dock tämligen endimensionell och tam i jämförelse med till exempel Elena och Chloe. Interaktionen mellan Nathan och henne, och andra karaktärer för den delen, klickar inte på samma sätt. Åtminstone inte inledningsvis.

Men ungefär vid halvtid är det som att alla blir varma i kläderna. Lustigheterna sitter där de ska och jag känner den där välbekanta värmen i samspelet mellan karaktärerna träda i kraft. Och lyssna nu på mig: hade det inte varit ett Uncharted-spel hade jag antagligen inte varit så petig som ovan. Dialogen underhåller fortfarande på en nivå som få andra spel når upp till. Särskilt bärbara sådana, där produktionsvärdena inte alltid är särskilt höga. Det är bara det att ribban knappast kunde vara högre satt.

Skådeplatsen är alltså Panamas djungler. Miljövariationen från de två senaste Playstation 3-spelen är såvida nedtonad, vilket dock inte betyder att man snart tröttnar på tät vegetation och grönska. Tvärtom upphör jag aldrig imponeras av hur vackert och väldesignat Golden Abyss är. Vare sig jag utforskar grottor i sällskap av en facklas flämtande sken eller blickar ut över storslagna panoraman, inser jag att jag aldrig sett något liknande till en bärbar enhet.

Ur teknisk synvinkel hade det, lite nedslående, i och för sig kunnat slipats till en aning. Istället för upplösningen 544p som Vita klarar av körs Golden Abyss i 400p, vilket gör avtryck i vissa suddiga kanter. Den överlag stabila bilduppdateringen kan också hosta till vid vissa tillfällen. När jag jämför Playstation 3-spelen mot Golden Abyss är det ingen tvekan om att Sonys drygt fem år gamla stationära utklassar Vitan.

Åter igen handlar det dock om höga förväntningar på både hårdvaran och varumärket, något som inte hindrar den visuella helheten från att vara bländande. Ljussättningen, detaljarbetet och animationerna är en fröjd att ta del av. Naughty Dogs spelmotor spinner på fint, även under bärbar huv. Det är en naggande god smakbit av vilka spelupplevelser som förhoppningsvis komma skall till Playstation Vita.

Det stöds av den närmast perfekta spelkontrollen. Här övertrumfar Golden Abyss till och med sin stationära förlaga. De dubbla analoga spakarna kompletteras på ett sömlöst sätt med den rörelsekänsliga Sixaxis-teknologin, som förbättrar min precision avsevärt. Samtidigt som analogspakarna gör grovjobbet står små, nätta vickningar med Vitan för finliret. Jag har aldrig känt mig så duktig med prickskyttegeväret som i Golden Abyss.

Touchskärmen erbjuder en alternativ kontrollösning på "plattformandet", där man genom att dra fingret över avsatser, kanter och utstickande objekt gör så att Drake klättrar, klänger och hoppar fram genom nivåerna. Föredrar man knappar kan man dock helt strunta i den här funktionen.

Jag använder citationstecknen eftersom plattformandet i sig inte är någon utmaning i plattformsspelbemärkelse; det är, som vi är vana med Uncharted, snarare en upplevelse. Som spelare känner man sig aldrig särskilt delaktig i huruvida Nathan lyckas ta sig över den där rangliga repbron eller inte. Fokus ligger på att föra spelaren framåt genom dessa passager utan onödiga frustrationsmoment. Vilket i sig kan frustrera vissa utmaningssuktande hardcorespelare, vars främsta kritik är att "Uncharted går som på räls". Men det är inget nytt i sig. Bend har stöpt sitt äventyr efter konstens alla regler.

Bend har i och med den nya hårdvaran infört andra mer eller mindre fiffiga spelmoment. Min favorit är nog att kunna zooma med prickskyttegeväret genom att dra med fingrarna på den bakre touchytan, som även används till att rotera upphittade artefakter och objekt. En särskild sekvens som, utan att avslöja för mycket, krävde att jag fysiskt behövde förflytta mig till en ljuskälla fick mig att tjoa till lite extra av förtjusning. Kort sagt är Golden Abyss ett idealiskt spel för att visa sina vänner vad Vitan går för, både prestanda- och funktionsmässigt.

En ganska stor besvikelse är dock den totala avsaknaden av onlinespellägen. Enligt mig var flerspelarbiten en nästan lika viktig del som huvudäventyret i del två och tre. För mig är det bara slöseri med potential. Det ger intrycket att Sonys kanske allra viktigaste spel inför Vita-releasen stressades fram för att bli färdigt i tid. Tråkigt nog.

För att utöka livslängden har Bend istället strösslat nivåerna med mer eller mindre gömda ädelstenar och artefakter att samla på, samt objekt i miljöerna som man kan fotografera för att lösa olika "mysterier", löst anknutna till storyn. Äventyret sträcker sig över totalt 34 kapitel och tar omkring 10-15 timmar att klara ut, beroende på vilken svårighetsgrad man valt och hur noggrann man är i sitt skattletande.

I slutändan får man ändå ett välfyllt, fullgott, tekniskt kompetent och framför allt nytt äventyr med Nathan Drake. Det är tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Mer än nöjd. Uncharted: Golden Abyss är nämligen det spel du som nybliven Vita-ägare bara måste äga.