Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

KINGDOMS OF AMALUR: RECKONING

Big Huge Games och 38 Studios har släppt lös sitt finfina rollspel Kingdoms of Amalur: Reckoning och Elfving har njutit av ett strålande stridssystem och många roliga uppdrag i en färgglad fantasy-värld...


Elder Scrolls och Fable. World of Warcraft och God of War. Likheterna med andra spel som nämnts i samband med Kingdoms of Amalur: Reckoning inför dess release, har antytt ett nästintill identitetslöst spel. På ett litet, litet sätt stämmer det - men det spelar ingen roll. Identitet är inte samma sak som underhållningsvärde. Att låna från de bästa har i detta fall visat sig vara ett utmärkt recept på ett fängslande rollspel.

Min hjälte vaknar upp i en kadaverhög i en gudsförgäten grotta. Han har nyss varit död och är nu nyuppstånden, redo att sparka rumpa. Ett simpelt svärd och några paltor hittas i närbelägna gömmor och såväl trätunnor som råttor får smaka på min enkla stridsteknik. Jag får välja mellan fyra raser, två människotyper och två alvliknande; lmain, Varani, Ljosalfar och Dokkalfar. Valet faller på det sistnämnda, och namnet blir ElfElf.

Kingdoms of Amalur: Reckoning
Världen i Kingdoms of Amalur: Reckoning påminner med sina färger och former om den i Fable och World of Warcraft.
Detta är en annons:

Omvärlden reagerar, inte oväntat, med viss förvåning över att ElfElf är vid liv. I sann rollspelsanda är det något unikt med min figur, och jag tycks ha möjlighet att ändra både andras öden och hela världen. Det visar sig även att min karaktär inte har något utstakat öde; ytterst märkligt för en av mina första bekanskaper i Amalur, fateweavern Agarth.

Här startar ett äventyr i en färgglad, lummig värld som snabbt för tankarna till äventyren jag haft i Fable. Även om det finns gott om barriärer i form av staket eller höjdskillnader mer än fyra decimeter känns världen öppen och inbjudande. Till och med i mörka grottor är designen långt från grådsassig och trist, något som verkligen inte kan sägas om alla andra genrerepresentanter. Ritavståndet må vara sisådär och pop-ups samt haltande skärmuppdatering i vissa strider förekommer, men det är verkligen inget som stör nämnvärt.

Du är fri att utforska denna värld i vilken riktning du vill, men vissa områden befolkas av betydligt farligare fiender än vad man till en början mäktar med. Att bränna en timme på såna David och Goliat-kamper är dock ett nöje i sig, och man kan förstås håva in smaskig loot om man lyckas fälla den där Jottun Chieftain-tjockisen, på den där extra farliga slätten.

Kingdoms of Amalur: Reckoning
Eld är bra mot spindlar (och deras nät). Eld är mindre bra, eller ibland helt effektlöst mot andra typer av fiender.

Storyn må ha knåpats ihop av rutinerade fantasyförfattaren R.A. Salvatore, men enligt mig är den Kingdoms of Amalur: Reckonings svagaste kort, både på makro- och mikronivå. Jag blir helt enkelt aldrig intresserad av världen och vad som försiggår kring mig. I princip alla karaktärer jag möter har en tröttsam pompös ton, när de talar om sig själva, området de lever i och de falanger de tillhör. Detta gravallvar distansierar mig från Amalurs invånare, och ökar inte direkt engagemanget till uppdragen jag plockar på mig. Mer avspända och minnesvärda undantag finns lyckligtvis, som när jag får hjälpa en varg som förvandlats till människa att bli en fyrfoting igen, men de är i klar minoritet.

Det går dock snabbt att smälta detta minustecken, om inte annat för det mycket underhållande, varierade och smart kontrollerade stridssystemet. I detta avseendet har Big Huge Games undvikit många fallgropar och även lyckats vara innovativa på köpet. Du kommer att kötta på med dolkar, svärd, hammare, pilbågar och magiattacker och oavsett ras är du fri att pröva dig fram till favoriterna, och växla friskt mellan dem.

Kingdoms of Amalur: Reckoning
I Reckoning-läget gäller det att hamra knapp när du gjort fienden groggy. Hamrar du fort och hinner med flera fiender väntar en maffig XP-bonus.

En typisk strid kan inledas med exempelvis en smygattack med dolkar eller några välplacerade pilar från min båge, varpå jag sedan brassar på med svärdsving eller magiattacker från en trollstav. Att kombinera de här attackerna är riktigt roligt, och i kombination med livsviktiga dodge-manövrar blir striderna till våldsamma baletter där du ständigt engageras och utmanas.

Personligen har jag fastnat för pilbågarna, som låter mig hålla fienderna i schack på ett bekvämt avstånd. Man har oändligt med pilar, men efter att ett visst antal avfyrats krävs några sekunders väntan innan de kan användas igen. Precis som andra vapen finns en lättare och tyngre attack som aktiveras med ett enkelt respektive utdraget knapptryck. I takt med att jag stigit i level har mina bågar blivit förärade med nya attacker som exempelvis ett dödligt pilregn. Alla specialattacker förklaras i menyerna, tillsammans med en liten pedagogisk filmsnutt.

Så har vi Reckoning Mode. Förutom hälsa och mana finns nämligen en fate-mätare, som fylls på när du krigar. När den är full kan du aktivera ett slags slow motion-läge som låter dig hugga fiender i godan ro utan nämnvärt mothugg. När en motståndare fått vad han tål har du möjlighet att göra en God of War-liknande avslutningsmanöver och hamra knapp för att skrapa ihop extra erfarenhetspoäng. Innan detta gäller det dock hinna göra så många fiender som möjligt groggy och sålunda få till en maffig simultanslakt av dessa monster, vilket genererar ännu mer XP. Det här systemet är fartfyllt, roligt och så långt från tradigt rollspelsmalande man kan komma.

Kingdoms of Amalur: Reckoning
Röstskådespelarna är bra, men manuset känns överlag lite väl högtidligt och klichéartat.

Härliga strider alltså, och nyckelordet för både dem och karaktärsutvecklingen är valfrihet. Du är fri att spendera talangpoäng på tre klassiska huvudkategorier: Might, Finesse och Sorcery, och ditt personliga öde väljer du (eller väljer om) i Destinies-menyn. Man är aldrig låst vid specifika karriärsvägar, så efter att du tröttnat på den där råbarkade bråkstaken med tremeterssvärd kan du sadla om till smygig pilbågsexpert utan större problem.

Utöver detta personlighetspyssel är det enkelt att lägga många timmar på slit i smedjan eller alkemibordet. I sann Elder Scrolls-anda finns det växter att skörda i varje litet dike, och när du hittat recept på trolldrycker är det bara att låta morteln gå varm.

Kingdoms of Amalur: Reckoning
Under dina upptäcktsfärder blir du ofta angripen från flera håll och kanter, av flera olika fiender. Att hålla avstånd och ta hand om fiender i rätt ordning är A och O.

Det är alltså svårt att låta bli att återvända till grottorna, skogarna och öknen i Kingdoms of Amalur, gång på gång. ElfElf har fler pilbågsattacker att lära sig, fler öken-zombies att dräpa och fler gnomer att konversera med. Ett vanebildande spel, allt som allt, men slutsatsen blir även av mer övergripande natur: det är nämligen kul att vara rollspelsfantast just nu. Många av oss har fortfarande tiotals timmar kvar i Skyrim, The Old Republic tuffar på fint och som ett finfint komplement kommer säkerligen även Kingdoms of Amalur: Reckoning att snärja många spelare.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Strålande stridssystem, rikligt med uppdrag, stor värld, mycket valfrihet, rik fiendeflora
-
Halvdan story, småtrista dialoger

Medlemsrecensioner

  • dukedoom72
    Rpg fanatiker som jag är var jag väldigt intresserad av Amalur. Men jag dröjde ändå med att köpa det, dels då jag skrämdes av att folk påstod att det... 9/10
Detta är en annons:
BETA +