Catherine
Atlus tar ett break från Persona-serien och försöker istället korsa något så japanskt som en datingsimulator med ett pusselspel. Mathias har funnit kärleken (och konstiga drömmar om får) i unika Catherine...
De säger att människor är som pusselbitar, att det alltid finns två som passar ihop. I Catherines fall är den ena pusselbiten Vincent Brooks, en bekymmerslös man i 30-årsåldern som inte har bråttom med att växa upp. Han saknar större framtidsambitioner och vill gärna att livet ska förbli sig likt så länge som möjligt. Han vet därför inte riktigt vad han ska ta sig till när hans flickvän sedan fem år tillbaka, Katherine med K, börjar prata om giftermål. Vincent samlar sina tankar under en blöt utekväll, men vaknar till sin förskräckelse upp med en annan kvinna morgonen efter. Ett farligt triangeldrama tar sin början, som har oanade konsekvenser för alla inblandade.
För att vara ett TV-spel är upplägget i Catherine sannerligen unikt, och det är riktigt kul med en spelstory som lyckas kännas vuxen utan att använda sig av kopiösa mängder våld eller smaklös nakenhet. Japanska Atlus har alltså lyckats väl på den här punkten, men vad är då Catherine för sorts spel egentligen? I grund och botten är det ett simpelt pusselspel, vars spelmekanik är en slags metafor för att växa upp och ta tag i sitt liv. Även triangeldramat bär på en stor del av detta budskap.
Det är nämligen så att den nya kvinnan i Vincents liv, som märkligt nog heter Catherine med C, på många sätt är den raka motsatsen till hans flickvän. Medan en framtid med Katherine skulle innebära ett vuxet och ansvarsfullt liv symboliserar Catherine ungdomens sorglösa livsstil, och det är spelarens uppgift att guida Vincent genom detta livsavgörande dilemma. Under en händelserik vecka i livet som otrogen leder du honom närmare en av de två kvinnorna - och ett av många alternativa slut.
Vincents dagar spenderas på den lokala puben Stray Sheep, där spelaren kan föra konversationer med de andra gästerna. Det är dessa samtal som låter dig välja en av två vägar genom spelet, då de ställer dig inför moraliska frågor som måste besvaras. Med Vincents mobiltelefon kan du även hantera hans förhållanden med de båda kvinnorna direkt genom textmeddelanden.
Det är ett intressant koncept, och det känns lugnande att fördriva tiden på Stray Sheep utan att ha någon specifik målsättning. Tyvärr är karaktärsinteraktionerna alldeles för ytliga, något som är väldigt beklagligt med tanke på Atlus tidigare erfarenhet med relationsutveckling i Persona-spelen. Det enda Vincent kan göra är att just prata med folk och svara på deras frågor, och trots att dina ärliga svar troligen kommer att ligga någonstans i gråzonen finns endast två svarsalternativ att välja mellan som är varandras motsatser. Detta får i sin tur Vincents kärleksliv att känns lika endimensionellt som kampen mellan gott och ont i många rollspel.
Med det sagt så är Vincents kärleksbekymmer fortfarande intressanta att följa från början till slut. Under mellansekvenserna förlitar sig Catherine oftast på sin egen spelmotor, men den japanska berättartekniken med utdragen och melodramatisk dialog gör inte spelet några tjänster här. Atlus har dock varit smarta och tagit hjälp av animeringsstudion Studio 4°C för att skapa några av de viktigare mellansekvenserna där storyn utvecklas, och i dessa kan det ibland blir olidligt spännande tack vare ett smart manus och ett rafflande högt tempo.
Det jag hittills beskrivit är dock endast ena halvan av Catherine. Parallellt berättas nämligen historian om ett antal män i Vincents kvarter som plågas av återkommande mardrömmar där deras liv står på spel. Från den kvällen Vincent träffar Catherine finner han sig i deras sällskap. I dessa mardrömmar ställs spelaren inför till synes oändligt höga torn av kubiska stenblock. Tornen måste bestigas genom att bygga en väg uppåt, och det är inte särskilt svårt att lista ut att detta är en metafor för saker Vincent måste överkomma i verkliga livet.
Det är dessa pussel till mardrömmar som utgör Catherines spelmässiga kärna. Vincent kan dra och knuffa stenblocken, samt bestiga ett åt gången, och mer komplicerat än så är inte kontrollschemat. Som tur var lyckas detta simpla koncept undvika enformighet då det ständigt presenteras nya mekaniker och tekniker som ska bemästras. Här finns även ett par grymma bosstrider i form av Vincent personliga demoner, och istället för att kämpa mot dem direkt bidrar de med intressanta twister på de typiska pusslen.
I början kan det kännas som att ens framgång är mycket tack vare tur, men när man väl lärt sig Catherines regler ser man dess sanna djup - och då kommer inget att kännas slumpmässigt längre. Spelets senare pussel (som är snudd på genialiska) kommer att få många att skrika ut av ren frustration. Det är nämligen oförlåtande svårt, och du kommer att misslyckas gång på gång. Döden har som tur var inga större konsekvenser, men blir det för mycket för dig är det bara att sänka svårhetsgraden ett snäpp. Det är dock alltid värt att försöka en gång till, då det känns väldigt tillfredsställande att nå toppen av ett torn man kämpat med i över en halvtimme.
Men även om Catherine oftast är rättvist utmanande så finns det vissa kontroll- och kameraproblem som kan försvåra lösningsprocessen. Vincent kan klättra bakom tornen för att hitta alternativa vägar upp, men man ser alltid tornen direkt framifrån. Kamerakontrollen är begränsad i dessa situationer, och av någon konstig anledning inverteras kontrollen så fort Vincent försvinner bakom ett torn. Båda dessa problem känns riktigt onödiga då de lätt hade kunnat åtgärdas, men håller man sig till framsidan av tornen så är det ingenting man lär tänka på ändå.
När Vincents berättelse väl är över så blir ett antal nya spellägen tillgängliga som spinner vidare på kampanjens pusselsekvenser. Här finns bland annat möjligheten att spela igenom alla spelet banor med eller mot en andra spelare. Tyvärr fungerar det endast lokalt, men det stoppar det inte från att vara nästintill farligt beroendeframkallande.
Men är man endast intresserad i Catherine för pusslens skull så kommer man troligen att tappa tålamodet under de utdragna storysekvenserna. Är man å andra sidan endast intresserad i just storyn så kommer man inte att nå särskilt långt (läs: högt. Catherine bör alltså upplevas av personer som finner njutning i båda dess ytterst olika halvor, men är du en av dessa personer, och letat efter ett unikt pusselspel med mycket substans, kan jag meddela att sökandet är över.
Jonas Elfving: När Vincent når "kyrkan", andningspauserna mellan mardrömmarnas pusselmoment, ryser jag. Stämningen är mästerligt David Lynch-kuslig och olikt mer eller mindre allt jag spelat det senaste året. En kyrkklocka klämtar. Alla unga män är får. I alla fall i mina ögon. De vägrar själv erkänna det, och påpekar att det är jag som är baggen i sällskapet. Några har panik. Andra diskuterar de bästa klättringstaktikerna. En annan slår mynt av situationen och kränger specialföremål. Det är en miljö mer fantasirik än något jag sett på mycket länge.
Visst, irriterande kamera, lite väl slött tempo och för få checkpoints irriterar. Ändå vill jag applådera Catherine, ett extremt modigt spel som det verkligen behövs fler av. Och det visar att "vuxet innehåll" inte alltid behöver betyda sex och våld. Även om det blir en del av den varan också... 9/10
Skrivet av: themaker12312012-03-14 20:118/10 Det var ett bra betyg kanske ska inhandlas
Skrivet av: Axitica2012-02-10 17:29Efter 6 månader har jag äntligen klarat det!!! ... på samma dag som den svenska releasen... Men ändå!
Catherine var en underbar spelupplevelse.
Skrivet av: GoWmaster 3602012-02-08 13:46Om man kan välja mellan japanska röster och engelska, så är jag ganska intresserad.
Skrivet av: Gro2012-02-07 16:02Detta måste inhandlas! Demot gav verkligen mersmak.
Skrivet av: Kekkonen2012-02-07 12:50Carbo: sorry, håller verkligen inte med. Känns som att titta på en dubbad anime, vilket sällan är speciellt trevligt. Jag kunde inte låta bli att skruva på mig generat i soffan när jag hörde deras dialog... Och att säga att det är det bästa röstskådespeleriet i ett japanskt spel... spel som Metal Gear Solid, Final Fantasy XII m.fl. håller jag som ljusår bättre.
Vill bara klarifiera, inte så att jag automatiskt tycker japanska är bättre. Skulle aldrig spela Dead Space eller Mass Effect på Japanska, precis som jag inte vill spela Catherine eller Final Fantasy på engelska. Originalrösterna är alltid bäst.
Skrivet av: Phantomhive2012-02-07 11:00Imoporterade detta för några månader sedan ganska många för att vara exakt och blev väldigt nöjd med inköpet. Sjukt bra karaktärer, spännande och riktigt riktigt kul. Men nackdelen med detta spelet om man bara är ute efter storyn och konversationerna som jag. Då kan pussel momenten bli en aning dryga. För detta spelet är verkligen inte lätt. 8/10
Skrivet av: Carbo the Hedgehog2012-02-07 10:52"Mediokra engelska röster"? Jag hoppas ni skojar. Catherine's engelska röstskådespel är briljant och manuset är fantastiskt. Det är kanske det bästa engelska röstskådespeleri i ett "Japanskt" spel någonsin då det faktiskt känns som om karaktärerna konverserar och inte läser från en uppsats med tjugo sekunders paus mellan varenda mening.
Skrivet av: sweedensniiperr2012-02-07 08:288/10 det var som fan!- Skrivet av: Kekkonen2012-02-07 05:16mckote: varken eu- eller us-versionen har japanska röster.
därför jag spelade japanska versionen 
Skrivet av: mckote2012-02-06 22:32Jag undrar om EU versionen innehåller japanska röster eller om man är tvungen att genomlida de mediokra engelska rösterna?
Skrivet av: marten772012-02-06 21:20Beställde den amerikanska PS3-versionen för ett par dagar sedan. Jag menar, hur kan man motstå en Deluxe Edition där man får med huvudkaraktärens boxershorts?- Skrivet av: Rockstar12012-02-06 20:50Skitspel.
Skrivet av: itachi-892012-02-06 17:33ingen vidare recension, själv tyckte jag spelet vatt riktigt bra, men du klagar på saker som inte är ett problem
Skrivet av: Tecrom2012-02-06 16:27Ett multiplayerläge? Oväntat!
Jag tycker om Atlus och jag tycker om det jag hittills spelat av Persona 4. Men det är ruskigt svårt, och alldeles för svårt för mig. Catherine passar mig förhoppningsvis bättre.
Skrivet av: fillmon2012-02-06 15:33Det spelet jag varvat flest gånger den här generationen. 'nuff said. Blir bara bättre när en viss rutin infinner sig- Skrivet av: Kekkonen2012-02-06 15:02Mathias: Glöm det! Jag vet att du fyller en sudoku-bok om dagen, minst!
Skrivet av: Mathias Holmberg / GR®2012-02-06 14:50"Mattias: Har nog mycket att göra med vad man är intresserad av i spel. Jag älskar storytunga spel men visste redan innan att jag inte skulle tycka om pusslen."
Tro det eller ej, men jag kände exakt likadant innan jag började spela. Jag trodde att jag endast skulle gilla storyn, men sen visade det sig att jag gillade pusslen ännu mer...- Skrivet av: Kekkonen2012-02-06 14:45Mattias: Har nog mycket att göra med vad man är intresserad av i spel. Jag älskar storytunga spel men visste redan innan att jag inte skulle tycka om pusslen. Men i början var pusslen få och enkla nog samtidigt som storyn var intressant nog att få mig att vilja spela vidare. Men när sedan plötsligt pusslen blev JÄTTEMÅNGA och svåra samtidigt som storyn ballade ur TOTALT så försvann allt nöje med spelet för egen del.
Överlag tycker jag det är förvånande hur väl detta spelet gått hem hos recensenter. Framförallt sista 30% av spelet är ju japanskt berättande när det är som mest utdraget och absurt, och detta kommer från någon som i vanliga fall älskar japanskt berättande. Men man ser nästan ingen klaga på detta... kanske är alla recensenter i smyg helt tokigt förtjust i pusselspel. Personligen hade jag gärna spelat spelet igen om jag kunde spela det utan pusslen. 
Skrivet av: Halfwaybeef2012-02-06 14:37Investering på ingång!
Skrivet av: Mathemoto2012-02-06 13:59Boka hos Gamestop och få Stray Sheep-edition!- Skrivet av: Mathias Holmberg / GR®2012-02-06 13:45Kekkonen, jag kände ungefär tvärtom. Jag tyckte pusslen var alldeles för slumpmässiga fram till kapitel 5, där de äntligen började bli intressant. Då hade man lärt sig alla grunder och plötsligt bjöds man på många fantastiska pussel som krävde väldigt mycket från spelaren.
- Skrivet av: Kekkonen2012-02-06 13:39Detta spel var som natt och dag för mig. Jag ÄLSKADE det i första halvan, intressant story, underbart berättande, tokskön sådär jobbigt surrealistisk japansk "skräck" och helt utståeliga pussel (nej jag är inget pusselfan)... Sen gick tyvärr spelet Fahrenheit på mig. Där jag trodde (och tyckte) att spelet var slut så visade det sig att det minsann var kvar x antal timmar av spelet, storyn ballade ur totalt och pusslen slutade aldrig komma. Framåt slutet hade jag verkligen lärt mig hata ett spel jag till en början älskade så otroligt mycket.
Lite synd på förlorad potential men ändå klart roligt med en annorlunda spelupplevelse. 
Skrivet av: rageee2012-02-06 13:16Köpte det för ca ett halvår sen efter man läst massa bra recensioner på IGN. Blev väldigt, väldigt besviken. Mellansekvenserna är välgjorda och roliga men själva spelet (pusslen) är bara tråkiga. Rekommenderar att ni testspelar det först. Känns lite som om recensenter har lite Ingmar Bergman hybris över det här spelet (no offense).
Skrivet av: Super_Wario2012-02-06 13:15Ser intressant ut!
Skrivet av: matlen2012-02-06 13:03Mycket bra och informativ recension. Fantastiskt spel, men en något smal genre.
Har inte tagit mig igenom det ännu, men innan jag dör skall det vara gjort i alla fall. Tidsbegränsningar och kluriga pussel tar kol på mig.
Trots detta hade jag lätt givit det 8-9 i betyg, vilket säger en del.
Citera| Grafik: | 8 |
| Spelbarhet: | 8 |
| Ljud: | 8 |
| Hållbarhet: | 8 |
| Vårt betyg: | 8/10 |
- Format:PS3, Xbox 360
- Genre:Pussel
- Utvecklare:Atlus Persona Team, Studio 4ºC
- Utgivare:Deep Silver
- Antal spelare:1-2
- Åldersgräns:Från 18 år
- Premiär:10 februari 2012
| Ert betyg: | 8/10 |
Shadow Warrior - Teaser Trailer
Diablo III - Porting to PS3 Trailer
Marvel Heroes - Chronicles of Doom #1
Splinter Cell: Blacklist - Co-op Trailer
Vilket är viktigast för dig i spel?
