De säger att människor är som pusselbitar, att det alltid finns två som passar ihop. I Catherines fall är den ena pusselbiten Vincent Brooks, en bekymmerslös man i 30-årsåldern som inte har bråttom med att växa upp. Han saknar större framtidsambitioner och vill gärna att livet ska förbli sig likt så länge som möjligt. Han vet därför inte riktigt vad han ska ta sig till när hans flickvän sedan fem år tillbaka, Katherine med K, börjar prata om giftermål. Vincent samlar sina tankar under en blöt utekväll, men vaknar till sin förskräckelse upp med en annan kvinna morgonen efter. Ett farligt triangeldrama tar sin början, som har oanade konsekvenser för alla inblandade.
För att vara ett TV-spel är upplägget i Catherine sannerligen unikt, och det är riktigt kul med en spelstory som lyckas kännas vuxen utan att använda sig av kopiösa mängder våld eller smaklös nakenhet. Japanska Atlus har alltså lyckats väl på den här punkten, men vad är då Catherine för sorts spel egentligen? I grund och botten är det ett simpelt pusselspel, vars spelmekanik är en slags metafor för att växa upp och ta tag i sitt liv. Även triangeldramat bär på en stor del av detta budskap.
Det är nämligen så att den nya kvinnan i Vincents liv, som märkligt nog heter Catherine med C, på många sätt är den raka motsatsen till hans flickvän. Medan en framtid med Katherine skulle innebära ett vuxet och ansvarsfullt liv symboliserar Catherine ungdomens sorglösa livsstil, och det är spelarens uppgift att guida Vincent genom detta livsavgörande dilemma. Under en händelserik vecka i livet som otrogen leder du honom närmare en av de två kvinnorna - och ett av många alternativa slut.
Vincents dagar spenderas på den lokala puben Stray Sheep, där spelaren kan föra konversationer med de andra gästerna. Det är dessa samtal som låter dig välja en av två vägar genom spelet, då de ställer dig inför moraliska frågor som måste besvaras. Med Vincents mobiltelefon kan du även hantera hans förhållanden med de båda kvinnorna direkt genom textmeddelanden.
Det är ett intressant koncept, och det känns lugnande att fördriva tiden på Stray Sheep utan att ha någon specifik målsättning. Tyvärr är karaktärsinteraktionerna alldeles för ytliga, något som är väldigt beklagligt med tanke på Atlus tidigare erfarenhet med relationsutveckling i Persona-spelen. Det enda Vincent kan göra är att just prata med folk och svara på deras frågor, och trots att dina ärliga svar troligen kommer att ligga någonstans i gråzonen finns endast två svarsalternativ att välja mellan som är varandras motsatser. Detta får i sin tur Vincents kärleksliv att känns lika endimensionellt som kampen mellan gott och ont i många rollspel.
Med det sagt så är Vincents kärleksbekymmer fortfarande intressanta att följa från början till slut. Under mellansekvenserna förlitar sig Catherine oftast på sin egen spelmotor, men den japanska berättartekniken med utdragen och melodramatisk dialog gör inte spelet några tjänster här. Atlus har dock varit smarta och tagit hjälp av animeringsstudion Studio 4°C för att skapa några av de viktigare mellansekvenserna där storyn utvecklas, och i dessa kan det ibland blir olidligt spännande tack vare ett smart manus och ett rafflande högt tempo.
Det jag hittills beskrivit är dock endast ena halvan av Catherine. Parallellt berättas nämligen historian om ett antal män i Vincents kvarter som plågas av återkommande mardrömmar där deras liv står på spel. Från den kvällen Vincent träffar Catherine finner han sig i deras sällskap. I dessa mardrömmar ställs spelaren inför till synes oändligt höga torn av kubiska stenblock. Tornen måste bestigas genom att bygga en väg uppåt, och det är inte särskilt svårt att lista ut att detta är en metafor för saker Vincent måste överkomma i verkliga livet.
Det är dessa pussel till mardrömmar som utgör Catherines spelmässiga kärna. Vincent kan dra och knuffa stenblocken, samt bestiga ett åt gången, och mer komplicerat än så är inte kontrollschemat. Som tur var lyckas detta simpla koncept undvika enformighet då det ständigt presenteras nya mekaniker och tekniker som ska bemästras. Här finns även ett par grymma bosstrider i form av Vincent personliga demoner, och istället för att kämpa mot dem direkt bidrar de med intressanta twister på de typiska pusslen.
I början kan det kännas som att ens framgång är mycket tack vare tur, men när man väl lärt sig Catherines regler ser man dess sanna djup - och då kommer inget att kännas slumpmässigt längre. Spelets senare pussel (som är snudd på genialiska) kommer att få många att skrika ut av ren frustration. Det är nämligen oförlåtande svårt, och du kommer att misslyckas gång på gång. Döden har som tur var inga större konsekvenser, men blir det för mycket för dig är det bara att sänka svårhetsgraden ett snäpp. Det är dock alltid värt att försöka en gång till, då det känns väldigt tillfredsställande att nå toppen av ett torn man kämpat med i över en halvtimme.
Men även om Catherine oftast är rättvist utmanande så finns det vissa kontroll- och kameraproblem som kan försvåra lösningsprocessen. Vincent kan klättra bakom tornen för att hitta alternativa vägar upp, men man ser alltid tornen direkt framifrån. Kamerakontrollen är begränsad i dessa situationer, och av någon konstig anledning inverteras kontrollen så fort Vincent försvinner bakom ett torn. Båda dessa problem känns riktigt onödiga då de lätt hade kunnat åtgärdas, men håller man sig till framsidan av tornen så är det ingenting man lär tänka på ändå.
När Vincents berättelse väl är över så blir ett antal nya spellägen tillgängliga som spinner vidare på kampanjens pusselsekvenser. Här finns bland annat möjligheten att spela igenom alla spelet banor med eller mot en andra spelare. Tyvärr fungerar det endast lokalt, men det stoppar det inte från att vara nästintill farligt beroendeframkallande.
Men är man endast intresserad i Catherine för pusslens skull så kommer man troligen att tappa tålamodet under de utdragna storysekvenserna. Är man å andra sidan endast intresserad i just storyn så kommer man inte att nå särskilt långt (läs: högt. Catherine bör alltså upplevas av personer som finner njutning i båda dess ytterst olika halvor, men är du en av dessa personer, och letat efter ett unikt pusselspel med mycket substans, kan jag meddela att sökandet är över.