Happy Action Theater

Jag visste inte på förhand vad jag hade att vänta då jag på order från redaktör Mäki gav mig i kast med Happy Action Theater. Det var ju signerat Double Fine, så nog kunde det vara bra alltid. Men vad gick det ut på? - Ingen aning egentligen, men det skulle nog lämpa sig väl för att upplevas tillsammans med ett barn eller två. Det visade sig snabbt att jag var ganska rätt ute i mina funderingar så när som på en sak - jag hade inte förutsett att ett till synes enkelt barnspel skulle få mig att ställa filosofiska frågor om spelmediets villkor.

För vad krävs egentligen för att något ska kallas spel? Är det fortfarande ett spel om vi plockar bort poängräkningen? Okej, men vad händer när så gott som alla utmaningar och svårigheter skalats bort, vad finns då kvar? Mina tankar vandrar raskt iväg till angränsande medier. Vad kännetecknar en film? Vad måste en roman innehålla? Hela diskussionen blir raskt på tok för lång för att rymmas i denna text, så låt mig därför bara konstatera att Happy Action Theater bara nätt och jämnt kvalar in som spel, utifrån mina personliga, instinktivt utarbetade villkor.

För även om interaktivitet är en spelmediets grundpelare så är det en precis lika viktig ingrediens i barndomens allra heligaste - leken. Happy Action Theater är också uppbyggt kring ett stort antal lekar, som i många fall bara kan klassificeras som spel om man tillämpar väldigt vida definitioner. Faktum är att de mest spelbetonade inslagen, varianter på Space Invaders och Breakout, visserligen håller koll på poängen, men bara för tillfället. Inga spelomgångar sparas, det finns vare sig rekord att slå eller tydliga slut att kämpa mot. Men missförstå inte min beskrivning av detta ovanliga upplägg som kritik. Nej, Happy Action Theater är bara inte utvecklat med mig i åtanke.

Double Fine har istället bestämt sig för att leverera ett barnspel som talar direkt till förskolebarnen, utan att egentligen bekymra sig över vad mamma och pappa eventuellt tycker. Inga menyer, inga sammanhang. Aldrig några krångliga förklaringar. Varje minispel är en lek med kameran och mer eller mindre lyckade augmented reality-effekter där hela poängen är att vem som helst kan ansluta eller gå ur spelet när som helst, och såväl tvååringen som farmor förstår precis vad som händer.

Det är därför oerhört praktiskt att jag har tillgång till en testpanel, bestående av en mer villig än kunnig tvååring, samt en mer garvad grabb på nio år. För den minsta blir varje nytt moment en wowupplevelse utan dess like, "Titta jag på TV", "Haha pappa monster", "Lavan är varm!". Glädjen i hans ögon då han för första gången kan spela på samma villkor som mig går inte att ta miste på. Då är det mer förvånande att den FIFA-, Lego- och Sonicspelande nioåringen har precis lika roligt. Jag tror poängen för honom, liksom för mig, är att göra saker tillsammans. Vårt vardagsrum har förvandlats till regnskog, lavaström, disco och svartvitt King Kong-inferno - men det är bara medryckande så länge alla är med och låtsas.

Utan närvarande barn kan ingenting - förutom möjligen 72 timmar utan sömn - få mig eller dig att ha kul med Happy Action Theater. Det är oerhört simpelt, precisionen i några av interaktionerna har klara brister och det finns varken mål eller sammanhang under spelandets gång. Gör därför dig själv en tjänst och betrakta det hela som en leksak, ett sällskapsspel med barnen, eller varför inte ett ovanligt generöst paket från Kinect Fun Labs. Jag kan inte svära på att barnen aldrig tröttnar, men för nittio kronor bör detta ligga nära toppen på inköpslistorna hos alla barnfamiljer. Övriga konsumenter gör nog bäst i att glömma och gå vidare.