Doom 3

Jag är tveklöst redaktionens mest lättskrämde medlem. Jag hatar alla former av skräck och skulle inte ens se The Ring under pistolhot. Jag hoppar högt om Jonas så mycket som kastar en limpskiva mot mig. Döm då om min reaktion när Petter flinande tillkännagav: "Du ska testa Doom 3 till Xbox".

För Doom 3 är förstås rejält läbbigt. Inte så där sjukt, vansinnigt, perverterat läbbigt som i Project Zero, Silent Hill eller The Ring, utan mer pang på, limpskivor i ansiktet, precis hela tiden. Bakom i stort sett varje hörn finns en fiende som alltid, alltid vill hoppa i ansiktet på dig med en röd blodeffekt som följd. Och kommer den inte framifrån kommer den bakifrån just när du har passerat. Det blir visserligen lite förutsägbart efter ett tag, men, trots allt, det funkar. Jag blir lika vettskrämd varje gång. Den dimensionen har inte förändrats ett dugg i konverteringen till Xbox. Alla stora scener finns med och det är precis lika läckert rent grafiskt. Jag upprepar, Doom 3 till Xbox är precis lika läckert som spelet som kräver en mastodontdator anno 2004. Polygonmodellerna är i stort sett desamma, men de var ju å andra sidan inte så extremt detaljerade i originalspelet heller. Texturerna har tagit en del stryk, men hela ljussättningen och effekterna finns kvar. Hela grafikbaletten med dynamiska skuggor, rörliga ljuskällor, bumpmapping, normalmapping, mindmapping och varenda tänkbar mapping överhuvudtaget. Skulle något mot förmodan saknas kompenseras det av den lägre upplösningen på TV:n och slutresultatet känns identiskt. Och framför allt finns det fortfarande drivor av monster. En tidig betaversion av spelet hade bara en fiende åt gången och det hade förstås varit katastrof. Men efter ytterligare lite jobb är det lika mycket ös och stress som det ska vara.

Den andra viktiga delen i Dooms skrämselsymfoni är ljudet. Inte för att själva monstren är så otäcka. Men det finns faktiskt inget otäckare än mekaniska ljud, det kan vem som helst som har nattjobbat i en fabrik intyga. Det pyser och väser och drippar och droppar och dunkar och bankar. Hade det varit helt tyst hade varje monsterljud märkts direkt. Nu blir det istället att jag stannar till mellan varven och "hörde jag inte något?". Lägg sedan till oväntade kvinnoskrik, djävulska skratt och små vedervärdiga flygande bebisar som gurglar fram "mommy!". Effekten är given.

Egentligen är Doom 3 Xbox ett helt annat spel än Doom 3 PC. Hela spelet är faktiskt ombyggt och omstrukturerat från grunden för att trimma bort alla onödiga passager och göra det hela lite mer lättframkomligt och spännande. Till exempel har hela färden ner till labbet där allt djävulskap börjar kortats ner, både för att minska på laddningstider och för att komma igång lite snabbare. Laddningstiderna är relativt långa. Jag klockade ungefär 18 sekunder mellan banorna, men å andra sidan är det långt mellan pauserna och det känns inte som att spelet blir lidande. Spelet har också blivit aningen ljusare och ficklampan blir mer ett verktyg för att söka efter hemligheter, snarare än något som behövs precis hela tiden. Resultatet av de här små fintrimningarna är ett spel med snäppet mindre skräck och snäppet mer action. Eftersom Doom 3 i grunden är ett väldigt simpelt spel där det egentligen enbart handlar om att springa och skjuta passar den här versionen faktiskt bättre än det långsammare PC-spelet.

Fast den stora nyheten är förstås co-op-läget där två spelare (på varsin Xbox, antingen via System Link eller Live, ingen splitscreen) kan spela tillsammans genom hela äventyret. Men även detta är ett helt nytt spel. Det är samma banor som i ensamläget, men alla vapengarderober och datorfiler är borttagna. I de mellansekvenser som finns kvar är det kul att spelets karaktärer faktiskt uppmärksammar att det finns två spelare, till skillnad från Halo 2 där ingen någonsin märker att Master Chief klonat sig. Men i allmänhet har alla sådana delar av spelet försvunnit och det är ett mycket kortare och intensivare spel i co-op.

För att kompensera för bristen på vapenskåp finns det mer ammunition utspridd över banorna, och det handlar mer om samarbete och action än pysslande och rädsla. Hela spelet får en helt annan, lättsammare känsla, mer Aliens än Alien. Det här läget är tänkt som skön underhållning för dem som redan upplevt huvudspelet. Dock ska det påpekas att ammunitionen inte räcker till för att båda spelarna ska kunna ha fulla magasin, och inte heller räcker ammunitionen om en spelare hela tiden är den som går före och mejar ner fienderna. Samarbete blir ett måste, särskilt i de områden där det är helt mörkt och en datorstyrd person annars hade gått med ficklampa.

Det enda som egentligen är identiskt med PC-spelet är deathmatch-läget. Fem banor och max fyra spelare, ingen delad skärm. Inte direkt partyvänligt, men det fungerar utmärkt som ett alternativ till det vanliga spelet eller till det mer taktiska upplägget i Halo 2. Ungefär som i Quake handlar det mer om att lära sig navigera runt banan och hitta de bästa vapnen snabbt. Heder och rankingsystem är tjafs. Här handlar det om att campa rummet där rustningen dyker upp och sedan raketa varje stackare som dyker upp. Balans är inget som id har brytt sig om, och springer du runt med en standardpistol tio sekunder in i matchen får du faktiskt skylla dig själv när minigunbeväpnade motståndare dyker upp. Och plasmasvärd i all ära, men inget går upp mot paniken i att höra en motorsåg dras igång bakom ryggen, eller ännu bättre: att vara den som håller i motorsågen! Många sköna dueller har slutat med att mina motståndare i panik har kastat sig ner i en avgrund, allt för att komma undan Mordiske Micke och Motorsågen.

En liten extra bonus till de som köper specialutgåvan av spelet är Ultimate Doom samt Doom 2. Vad ska man säga om de här gamla favoriterna? Tja, det är förstås alltid kul att återse över tio år gamla klassiker, särskilt när Doom 2 var spelet som fick mig att ögonaböj köpa en PC. Men i praktiken spelar jag spelen i ungefär tio minuter innan jag tröttnar och längtar till bättre spel. Kontrollen är förstås anpassad till Xbox, men man är fortfarande låst till ett läge i höjdled - det går alltså inte att sikta uppåt eller neråt. Dock ska det påpekas att bägge de här spelen går att köra på fyra spelare i splitscreen (men däremot inte över System Link eller Live), så om uppkopplingsmöjligheter inte finns är det ett okej alternativ. Men då är nog ändå Halo 2 bättre just där...

Doom 3 till PC hade massor av skön teknik, men någonstans fanns det ett glapp mellan det gamla hederliga röjarupplägget och den överläbbiga omgivningen som tvingade spelet ner i snigelfart. Ensamläget på Xbox höjer farten ett steg, co-op ytterligare ett par. Då handlar det inte längre om att fly för livet, utan att tillsammans med en kompis och en hagelbrakare röja upp i Helvetet. Precis som det ska vara. Det här är helt enkelt hysteriskt kul. Doom 3 har blivit det spel det förtjänade och efter att sänkt ett par Cyberdemoner fruktar jag inte längre någon sorts flygande bröd överhuvudtaget.