Grow Up

Spelåret 2015 var ett magiskt sådant - minst sagt. The Witcher 3: Wild Hunt, Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, och Fallout 4 stod blänkandes i hyllan, och det var sällan som jag kände en brist på kvalitetslir att njuta av. Men ibland behövde jag en paus, och då talar jag inte om någon löjlig typ av paus då man går ut och rör på sig. Absolut inte! Jag menar snarare något lättsamt och gulligt att vila ögonen på en stund. Grow Home var det andrummet för mig.

I sitt första äventyr blev roboten Bud utkastad från sin rymdskuta 2000 meter över marken, och likt Jack och bönstjälken var han tvungen att göda en planta hela vägen upp till sitt skepp igen.
Även om grundpremissen och designen kändes unik, så var det inte det som gjorde Grow Home så minnesvärt för mig. Det var snarare att Bud uppförde sig som mitt lokala torgs mest ökända fyllo, och varenda meter han klättrade kändes som en prestige i sig. Efter spelets slut fanns det en del sidouppdrag att ge sig på, och det är rent vansinne hur många timmar jag till slut klockade in. När en uppföljare sedan presenterades under Ubisofts E3-konferens i juni var mitt leende på väg en bra bit över örsnibbarna. Jag kunde knappt vänta på att få låsa in mig med den röde roboten ännu en gång.

Det första som blir tydligt i Grow Up är att Bud blir hanterad som en levande karaktär istället för en simpel maskin. Han är ute och söndagsflyger i sin farkost, lägger ett parti 3-i-rad med det väldigt levande dataprogrammet Mom, liksom njuter av livet. Plötsligt börjar det hagla asteroider. Paniken är överväldigande. I kraschen blir Mom kvarlämnad på en måne medan Bud och skeppets alla delar sprids ut över en förtjusande planet. Jag ska självklart leta rätt på landningsställ, kofångare, och sedan rädda min digitala morsa så vår utflykt kan fortsätta. Handlingen är med andra ord precis så som jag vill ha den: Barnsligt enkel, men underhållande.

Nytt för i år är en liten helikopter som outtröttligt curlar mig genom äventyret. En frustrerande liten jävel. Han kommer visserligen med roliga saker att säga ibland, men gång på gång hör jag samma banala tips, och inte ens Day 1-patchen lyckades få tyst på tjatet. I vilket fall så presenterar han i början av spelet möjligheten att registrera olika växter som kan planteras vart jag vill. Vissa buskar går att studsa på, några kan slunga iväg mig, andra gör inte någonting (mer än att se vackra ut). Jag ser det inte som något banbrytande tillägg direkt, utan sätter istället full fart med att utforska spelvärlden. Och den är enorm... Reflections har gjort ett hästjobb med att få till bra variation i miljöerna, och dessutom sprudlar den av liv, vart jag än går.

En sådan stor spelyta sätter dock krav på rörelsemönstret hos Bud, som ännu en gång har tagit sig ett tjuvnyp på motoroljan. Han är alltid nära att rasa i backen, och som bekant infinner sig känslan om att varje meter är en framgång. Till sin fördel har han fått ett utökat arsenal av fartfyllda egenskaper. Transportsträckorna blir därför aldrig tråkiga, och tur är väl det, då dessa är själva kärnan i Grow-serien.

Större delen av föregångaren bestod av att Bud gränslade ett par grenar på en jätteväxt och styrde dem mot svävande, näringsfyllda öar. Som en livsfarlig parasit glufsade sig plantan mätt och belåten. Sedan växte den, och växte, och växte lite till. Det konceptet återfinns i här, men blir inte någon större del i jakten på vrakdelarna. Jag tycker att det är ett steg i rätt riktning, inte minst då själva klättringen har blivit sämre i Grow Up. Borta är följsamheten, kameran vispar ständigt omkring, och när Bud i ett orättvist scenario tappade greppet susade han rakt igenom en väntande gren som skulle bli min räddning. Dessa irritationsmoment kommer tyvärr att upprepa sig, gång på gång. Istället får jag förlita mig på Buds flygande kvaliteter och är nöjd med den saken då luftfärderna är Grow Ups triumfkort.

Flaxande från den ena ön till den andra går det ganska fort att samla ihop delarna till rymdfärjan. Så jag tar mig lite extra tid till att jaga diamanter - belöningen är nämligen ytterligare krut till Buds jetpack. När mitt AirBud-plan får upp lite fart händer det tyvärr att bilduppdateringen dimper ned, och sneda kameravinklar skapar problem med spelkontrollen. Bud får således äta grus några välförtjänta gånger, men det passar också på ett sätt in i hur Grow Up är i grunden, för du ska inte ha total kontroll över allt som händer.

Ett av spelets höjdpunkter däremot är när jag i raketfart lägger mig i omloppsbana kring en liten måne, högt uppe i det blå. För varje varv kommer jag längre ifrån marken, ända tills gravitationen släpper och Bud börjar istället sugas mot "Jorden". Som för ett barn i slänggungan kittlar det till i magen på mig, och det känns helt rätt att Super Mario Galaxy blivit en kraftig inspirationskälla. Att se hur planeten kröker sig under mina fötter, medan jag blickar ut över snötoppade berg och kaktustäckta öknar är sannerligen en vacker sak att få begrava ögonen i.

Efter tre timmar tar huvuduppdraget slut. Ganska lamt, helt utan klimax, och ännu en gång blir det just sidoaktiviteterna som fängslar mig. Jag har fortfarande ett hundratal välgömda kristaller kvar att samla, 30 stycken tidsbegränsade lopp, och i en av alla grottor ruvar något hemligt djur som ska få min upptäckarflagga rakt i ansiktet. Det gör mig förbaskat glad. Ubisoft-grundade Reflections har på många sätt gjort ett snyggt arbete med att förnya Grow Home och till den stora spelvärlden är Bud snabbare - en riktig luftens hjälte. Men samtidigt är det intima, närgångna, där varenda meter räknades puts väck. Kameran ligger en bit längre ifrån, och den säregna magin från att segra över en klipphylla gapar med sin frånvaro.

Jag förstår samtidigt utvecklarna. Att behålla föregångarens slimmade upplägg hade gjort Grow Up till en ganska bitter expansion, skrikandes efter fräscha idéer. De belönande klättringsdelarna må vara borta, men räknar man in flygningen till ekvationen har Reflections knåpat ihop en bra uppföljare. Bud är tillbaka, lika charmig som världen är vacker, och om du gillade hans förra äventyr kommer du att tycka om detta också. Höstens inväntande stortitlar verkar ju bjuda på en del elakheter, och risken finns att allt spelstryk kommer få mig en smula vildsint. Då har jag åtminstone Grow Up, som en färgsprakande, bekymmerslös paus från allt det onda.