Reality Fighters

Ett av de märkligaste spelen som jag har testat inför releasen av Playstation Vita måste vara Reality Fighters. Som namnet antyder är det ett spel där slagsmål står i centrum. En mot en. Två dimensioner. Hälsomätare som ska hållas i schack och knappkombinationer som skall nötas. Men med en ganska ordentlig twist, alltså.

Som genre har fightingspelen gjort storstilad comeback på senare tid med spel som Super Street Fighter IV, Soul Calibur V, Mortal Kombat och Ultimate Marvel vs Capcom 3. Reality Fighters är knappast (på långa vägar) ett spel som sällar sig till denna dominerande skara. Det visste vi så klart redan från början. Men på förhand besatt det ändå en del potential för att kunna bli ett småkul, lite lättsammare alternativ.

Vad som gör Reality Fighters märkligt och vad som även är spelets största säljargument, är att man kan stoppa in sig själv, sina vänner - ja - vem som helst egentligen, i spelet för att göra Ryus och Chun-Lis av dem allihopa. För att sedan låta både uppercuts och pungsparkar hagla. Dessutom i miljöer som kan utgöras av ditt eget vardagsrumsbord, din trädgård eller lokala snabbköpshylla. Kort sagt: dina egna omgivningar som du fysiskt rör dig i till vardags. Det är en kul idé. Det förnekar jag inte.

För att komma igång börjar jag med att skapa min egen slagskämpe. Det första som måste göras är att knäppa ett kort med en av Vitas kameror på ett ansikte. Ansiktet i fråga och dess ägare behöver inte vara fysiskt närvarande. Det går lika bra att ta en bild på en annan bild, så länge mjukvaran kan läsa av var mun, näsa och ögon sitter.

Det första jag gör är sålunda att knäppa en bild på redaktionens egna baconkung Jesper Karlsson. Bilden omvandlas sedan till en textur som smetas ut på ett 3D-huvud. Med humoristiska, mer eller mindre igenkännbara, resultat. Räkna med att göra några omtagningar innan det ser någorlunda bra ut dock. Tekniken fungerar, men är inte särskilt slipad. Nästa steg är att välja kroppstyp, kläder, accessoarer, fightingstil och stridsrop. Stridsropet kan man spela in själv med Vitas inbyggda mikrofon. Jespers blir "Dillchips!"

Det andra jag gör är att skapa ännu en slagskämpe. Jeppe är stor, folkilsken och måste ju ha någon att avreagera sig på. Här börjar min suveräna plan skrida till verket på allvar. Nästa karaktär döper jag till 0skar (som i Oskar "Hur Fan Kan Man Få 0" Nyström) och begåvar honom med ett långt, vågigt hårsvall och rosa tumvantar. Späd kropp och flanellskjorta. "Reuhwr?" piper han, med ljus och bruten röst.

Nu till det geniala: jag behöver inte längre vänta till redaktionens årliga Summer Meet för att återuppleva den där gången då Jeppe statuerade exempel med 0skar. Nu kan jag göra det när jag vill, var jag vill, hur jag vill. Och sanna mina ord: jag har en helluvatajm till en början. Jag fnittrar gott åt mina egna upptåg och hur bisarrt allt känns när de båda går loss på varandra på min toalettsits. "Dillchips!"

Dessvärre avtar det ganska omgående. Gimmick-klockorna börjar klämta och själva kärnan, fightingen, visar sig snart vara lika tråkig som slarvigt utfört. Fighterna är sega, finesslösa och gravt fördummade.

Problemet är att Reality Fighters mest känns som ett teknikdemo för att visa upp vad man kan använda Vitas hårdvara till. Det är inte ens ett särskilt bra sådant, då tekniken sätter ständiga krokben för det uns av spelbarhet som faktiskt finns där. I början av varje match "fixerar" man karaktärerna mot en punkt i den bakgrund man valt, vare sig den är förrenderad eller strömmas live från din omgivning. Detta blir själva arenan för fighten. Det innebär att man måste hålla konsolen i ungefär samma läge under hela matchen för att karaktärerna inte ska försvinna ur bild. Något som händer mig hela tiden. Jag vill ju kunna vara mobil när jag spelar bärbart. Inte fixerad i en och samma position. Frustrerande, minst sagt.

Dessutom osar presentationen lågbudget lång väg. Menyerna är motbjudande och låtvalet består av klassiska symfonier i diverse technoremixar. Genom "karriärläget" ackompanjeras man av en gammal kampsportssensei som ska föreställa Mr. Miyagi från Karate Kid. Den svenska berättarrösten är så vansinnigt inlevelselös när han drämmer iväg den ena lama kommentaren efter den andra. Den engelska varianten är lite bättre, men hindrar inte Miyagis trötta monolog från att verka vara skriven över en kafferast.

Ju längre man tar sig i karriärläget, desto mer kläder, frisyrer och diverse accessoarer blir tillgängliga att låsa upp till sina slagskämpar. Frustrerande nog kan man inte alltid kombinera de grejer man vill. En del byxor är till exempel inte kompatibla med vissa överdelar och att ha både en hatt OCH en frisyr är tydligen omöjligt. Återigen lyser hafsjobbet igenom.

Reality Fighters var en rolig idé som nog skulle ha stannat på det stadiet. Eller helt enkelt blivit bättre utförd. För nu stoltserar det med inget annat än att vara Vitas hittills sämsta spel.