Ett av de PS Vita-spel jag varit mest sugen på att få spela innan premiären är Blazblue: Continuum Shift Extend. Om det är något spel som kommer visa vad skärmen går för, så är det väl detta handtecknade mästerverk, tänkte jag. Och jag fick rätt. Jag hinner inte mer än starta Blazblue: Continuum Shift Extend innan ett rivigt japanskt intro med starka färger, distade gitarrer, falsksång och ljuva animéklipp drar igång.

Blazblue: Continuum Shift Extend är som namnet antyder en utökad och reviderad upplaga av Blazblue: Continuum Shift där man lagt till en ny figur, mer innehåll, fler spellägen, nya storymodes och även balanserat upp sådant som folk klagade på i föregångarna. Att starta spelet och mötas av en skärm med inte mindre än 16 val är en milt sagt mäktig syn som säger en del om hur välfyllt det här spelet faktiskt är.

Kom ihåg att det trots allt är ett fightingspel som brukar kunna stoltsera med i bästa fall 4-5 stycken (Versus, Online, Story, Options och kanske någon mer). Här finns bland annat ett väldigt matigt träningsläge som går igenom Blazblue-grunderna - något som är mer nödvändigt än man kan tro, flera varianter på singleplayer-spel och annat lullull som möjligheter att kolla repriser på mäktiga matcher eller gallerier.

Allt som allt så välfyllt att man ska ha mycket att göra även om man spelar ensamt, detta trots att fighitngspel ju alltid är bäst mot mänskligt motstånd. För er som inte är bekanta med Blazblue-serien sedan tidigare så utvecklas det av mästarna på Arc Systems. En japansk studio som fick sitt stora genombrott med Guilty Gear X, ett spel med högupplösta figurer som var oändligt mycket mer detaljerade än allt som Capcom och SNK spottade ur sig. Att man dessutom hade hårdrock, mästerlig japansk design och ett riktigt djupt spelsystem gjorde att det blev en favorit bland fightingfans.

Blazblue-serien är sedan en vidareutveckling från det konceptet med allt det bästa bibehållet och dessutom ett mer sammansatt spelsystem. Det betyder i praktiken att Blazblue: Continuum Shift Extend är ett extremt djupt spel och har man inte spelat serien tidigare gör man bäst i att spendera någon timme i träningsläget. Visst kan man omedelbart kasta sig ut på de makalöst vackra arenorna för att dela ut stryk och vinna åtminstone på de lägre svårighetsgraderna om man har någon som helst vana av 2D-fighting, men man kommer då aldrig se spelets verkliga potential.

Arc Systems har gjort ett gott jobb med att göra detta superkomplexa spel mer användarvänligt och för den som tränar går det att få ett grepp om alla möjligheter man har att bedriva slagsmål i luften, ta till sig systemet för kontringar och kanske viktigast av allt, att lära sig att "cancela" (avbryta) sina moves för att blixtsnabbt kunna avfyra en till. Lägger man sedan till överkurser som Astral Heats, Barrier Burst och Guard Primers så har man kommit en bra bit på väg i att förstå vad som gör Blazblue så unikt i en tid när spelen bara ska bli mer och mer lättspelade.

En annan sak som förtjänar att nämnas angående Blazblue: Continuum Shift Extend är persongalleriet. 19 kämpar kanske inte låter mycket i dessa tider av 3D-fighters, som dock går betydligt snabbare att ta fram och animera än dessa högupplösta och makalöst vackra pixlar. Sanningen är dock att Arc Systems helt hållit sig från snarlika karaktärer och istället satsat på att ge de 19 kämparna distinkt olika tekniker.

Och vilka tekniker sedan. Vi snackar om en spännvidd från änterhaksförsedde uslingen Hazama vars änterhake får honom att flyga kors och tvärs över skärmen... vi snackar Carl Clover som även har full kontroll över dennes handdocka Nirvana och vi snackar Ragna som gärna helar sig själv under strid. Det är oerhört spretigt, men känns trots det hyggligt balanserat och det har aldrig tagit längre tid i ett fightingspel att lära sig bemästra sin figur.

Bland de minuspunkter som ändå finns i Blazblue: Continuum Shift Extend vill jag framhålla att ljudeffekterna och ljudkvaliteten överlag är lite för dålig och matchar inte alls den kristallklara grafiken. Jag är också tveksam till de alltför långa laddningstiderna som jag inte tycker har på en portabel enhet att göra, samt att det oundvikligen är så att spelkontrollen tar rejält med stryk av att flyttas från arkadsticka till vanlig spelkontroll.

Ofta löser utvecklarna det problemet hjälpligt med genvägar på axelknapparna till krångliga kombinationer, men eftersom Vita bara har två nyttjas den tryckkänsliga plattan baktill istället vilket inte fungerar sådär övermåttans smidigt. Det gör att Blazblue: Continuum Shift Extend trots allt ändå är som bäst till de stationära HD-tvillingarna Playstation 3 och Xbox 360.

Men ändå, just att Blazblue: Continuum Shift Extend är så väl lämpat för att spela ensamt (herrejösses det finns till och med frågesport inbakat) gör att det känns som ett klockrent alternativ för den som vill ha ett portabelt fightingspel. När man väl har tillgång till wifi kan man ge sig på att få dänga hela världen, medan man däremellan kan spela det riktigt välgjorda storyläget med sköna extremjapanska historier, se hur länge man klarar sig i Survival-läget eller ge sig på rent masochistiska Unlimited Mars.

Och med det direkt makalösa persongalleriet bestående av både heffaklumpar, kattflickor, ekorrkvinnor, valkyrior, plåtgubbar och muskelmonster samt välekiperade gentlemän så är det bara att kapitulera. Blazblue: Continuum Shift Extend kommer nog inte ha en chans mot Capcoms motsvarigheter sett till popularitet, men när det kommer till ren spelmässig kvalitet är det Arc System som drar det längsta strået. Och det är ju faktiskt det som räknas.