Det är med avsky i blicken som folkmassan tittar ner på mannen, som på sina bara knän gråter ut och ber om nåd. Jag å andra sidan kan inte låta bli att känna sympati för honom. För några minuter sedan levde han ett normalt liv. Nu är han hatad av hela mänskligheten och ska förintas för sitt brott: Att existera. Han vill inte dö, men han blir snabbt försäkrad om att endast människor kan göra det. Och han är inte människa. Rädslan i hans ansikte, som för honom känns verklig, är inte äkta.
Till min förvåning finner jag mig stundtals gripen av den Blade Runner-inspirerade handlingen i Binary Domain. Året är 2080 och robotar är en del av vardagen. De är en effektiv men billig arbetskraft som bidragit till de fattigas marginalisering i samhället. Men robotar ska inte misstas för människor, och därför finns en fundamental lag som förbjuder självmedvetna maskiner som skulle kunna göra det. Nu står det klart att någon brutit mot denna lag, och med det har gränsen mellan människa och maskin suddats ut.
Det är här Dan Marshall kommer in i bilden. Hans elitstyrka skickas till ett Japan drabbat av översvämningar och inbördeskrig för att ta reda på vem som ligger bakom de nya androiderna, och upplägget lever upp till sin potential genom att bjuda på spännande vändningar och välskriptade actionsekvenser genom en åtta timmar lång kampanj.
Berättarmässigt lider dock Binary Domain av en smärre identitetskris. När karaktärerna inte är upptagna med att diskutera filosofiska frågor kring artificiellt liv gillar de att skämta om sex och våld. Det är då man blir påmind om att man spelar ett japanskt TV-spel. Samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat från studion som gav oss Yakuza-spelen.
Yakuza Studios gör heller ingen hemlighet av att man lånat mycket från andra spel. Kontrollschemat och spelmekaniken har kopierats direkt från Gears of War och gruppmedlemmarna hanteras på samma sätt som i många traditionella rollspel. Två stycken kan man ha med sig på ett uppdrag, och alla har unika färdigheter som kan uppgraderas under spelets gång.
Relationerna mellan Dan och dessa karaktärer spelar också en stor roll, då deras tillit till honom ökar eller minskar beroende på hur man beter sig mot dem i konversation och i stridens hetta. Tyvärr är dessa rollspelselement alldeles för underutvecklade för att ha någon större påverkan på storyn, men de tillför en del till ett annars helt ordinärt actionspel.
Det är dock fortfarande action som står i centrum, och där levererar Binary Domain med råge. Det är oerhört tillfredsställande att demolera robotar till skrot med kraftfulla puffror. Kretskort exploderar, interna sladdar slits sönder, varningslampor blinkar och metallflisor flyger hejvilt. Trots att man inte skjuter mot levande ting känns det brutalt. Visst, robotarna har inte mycket till personlighet, men ett rafflande högt tempo och några fantastiska bossar som skulle göra Michael Bay avundsjuk får ändå striderna att kännas intressanta från början till slut.
Tyvärr är det inte alltid spelet kan hantera all denna action, då bilduppdateringen blir alltmer instabil för varje nytt kapitel. Binary Domains problem är att det är opolerat rent generellt, och fyllt med småbrister som påverkar flytet negativt. Utvecklarna har även prioriterat helt fel när det kommer till spelets multiplayerkomponent, som består av samma generiska speltyper som vi sett ett hundratal gånger tidigare. Samtidigt saknar den grymma kampanjen stöd för co-op, vilket är riktigt beklagligt.
När jag spelar Binary Domain ser jag dess spelmässiga och storymässiga potential, och det är möjligt att Yakuza Studios hade nått hela vägen om de bara fått någon extra månads tid att finputsa. Men så fungerar inte riktigt vår värld. Men låt inte dessa smärre problem skrämma iväg dig. Har du letat efter en kapabel tredjepersonsskjutare med stenhård action och mycket substans så kommer Binary Domains hetsiga robotslakt inte att göra dig besviken.