Lumines: Electronic Symphony

Lumines är underbart. Det har alltid varit så. Från det första slaget i den första takten, den första synkroniserade rörelsen hos de ljust färgade blocken, har jag förstått precis vad det här handlar om. Som ett Tetris för electronic-entusiaster skulle jag, lite slarvigt, kunna uttrycka mig. Det bästa av två världar skulle jag också kunna hävda, men då utgår jag förstås ifrån att alla tycker om Tetris och elektronisk musik lika mycket som jag.

Det känns otroligt roligt att recensera Lumines igen. Jag har längtat efter det länge. Tyvärr märker jag tidigt att Electric Symphony får hela serien att kännas som en enfärgad följetång - ett betastadie som bara fixats till och polerats för att slutligen lanseras till Sonys nya, bärbara, format. Den grundläggande spelmekaniken är nämligen identisk till föregångarna som vi känner så väl vid det här laget, inklusive Lumines som briljerade under släppet av PSP.

Expansionen av sinnet som är Lumines: Electronic Symphony fortsätter att imponera, lugna, underhålla och utmana på samma gång, men det mesta känns igen sedan tidigare. Samma koncept, samma block, samma linje som planlöst strövar fram i bakgrunden och eliminerar dina sammanlänkade, likfärgade, block i bakgrunden, och samma typ av musik som kan få vilken tågresa som helst att kännas som ett discoinferno.

Den kanske största förändringen den här gången är att Ubisoft verkar ha riktat sig mot hardcore-spelarna. Allt handlar om Highscores och att ta sig upp på världsklass (eller bara visa kompisarna vem som är bäst), oavsett vilket av de tre spellägena champhion, stopwatch och travel du väljer. Det hela sker alltid med känsla för gung och väl utförd, konstgjord, akustik.

Med genomgående charm och lättåtkomliga menyer tenderar Electronic Symphony att ta upp lite för mycket av min tid än vad som borde vara brukligt och när jag väl börjat, om än för en så banal anledning som att det är reklam på TV:n, är det svårt att ställa spelet ifrån sig efteråt.

Den rörelsekänsliga skärmen tillåter mig att smeka konsolen med gott samvete men kommer knappast hjälpa mig att nå några highscores. Vill jag tävla på hög nivå är det fortfarande standardkontrollerna som gäller, även om rörelsekänsligheten fungerar responsivt och bra. Problemet här ligger främst i att mina korviga fingrar ligger och tafsar mitt i passagen där ögonen och skärmen ska bli ett i det kärleksfulla mötet vi vanligtvis brukar kalla för syn.

Nytt för den här gången är dessutom spelets olika avatarer med unika förmågor som enbart går att låsa upp när jag stiger i nivå. Japp, även Lumines implementerar rollspelsinfluenser nuförtiden. Dessa förmågor går att ladda upp genom att trycka på konsolens baksida så fort man kan och ska snabbt visa sig oumbärliga i kritiska situationer där det exempelvis kan gälla att få bort alla block av en viss färg på samma gång.

Avatarerna har dessutom duell-förmågor som kommer väl till hands under multiplayerstrider. Strider som för övrigt endast är lokala och inte stöder online-spelande över huvud taget. Något som känns aningen bakåtsträvande för en sprillans ny konsol år 2012. Det hade varit intressant att spela mot främlingar på daglig basis och lära sig deras unika spelstil. Nu får vi istället nöja oss med en lista som visar vilka poäng främlingen har.

Övertygande presentation i kombination med ett milt förbättrat spelsystem räddar Lumines: Electronic Sympony från att kännas som en onödig del i serien, för mycket är, som sagt, sig likt. Ett fantastiskt ljudspår och en ännu bättre ljudbild adderar till slutbetyget och Lumines lyckas faktiskt, i vanlig ordning, att lugna och utmana som inget annat musikspel kan. Det finns trots allt få saker här i livet som går upp emot att lyckas med en perfekt orkestrerad ultra-bonus.