Jag har fått helikopterskjuts hela vägen upp, hit där syrenivån är farligt låg, där naturen härskar, där jag konstant pinas av vindar och bitande kyla. Eller pinas och pinas. Jag vill ju vara här uppe. Vägen ned kommer nämligen att kantas av mer våghalsiga trick än någon tidigare sett. Och jag har ett ettrigt motståndarlag att sätta på plats...

Jodå, det finns en story i SSX, och det kanske är lika bra att klara av den med en gång. De käcka idrottsungdomarna i SSX-teamet har bestämt sig för att bemästra de nio farligaste bergsområdena i världen, innan motståndarlaget hinner med samma bedrift. Här finns en förrädare i teamet, här finns förare vars personligheter och historik presenteras med serietidningsestetik, här finns fortlöpande information om motståndarlagets prestationer som ljuder i örsnäckan. Och... du kommer inte bry dig ett skvatt. Mitt i en 35 trick lång combo, i ett dödsföraktande hopp mellan två isblanka landmassor, har man annat i tankarna. Främst överlevnad. Överlevnad och poäng.

När du tagit dig genom Dirt-liknande filmsekvenser med enorma bokstäver når du till slut SSX huvudmeny, där enspelarläget erbjuder två lägen, World Tour och Explore. Kortfattat handlar det om att ge sig an bergen antingen i förbestämda rutter eller utforska fritt själv. Det finns tre huvudsakliga sätt att ta sig nedför backarna, bäst förklarade i sina orignalnamn: Trick It, Race It och Survive It. I det förstnämnda tumvrickar jag fram trickkombinationer och försöker variera mig så gott det går för att få mer poäng. Jag gör flippar, volter, lutningar och grinds på räcken som av någon outgrundlig anledning placerats bland Mount Everests livsfarliga backar.

Trickdelen är ungefär så långt från realistisk brädåkning man kan komma, och min åkare flyger runt som Yoda i den där ljussabelfighten i den där hemska filmen i den där hemska trilogin. Även om analog styrning via spakarna är en stor del av trickmakandet, känns det inte som någon större skillnad från knappnötandet i tio år gamla SSX- eller för den delen Tony Hawk-spel, men det är ändå rätt underhållande att hålla igång sina combos och se poängen rassla in.

Trickåkandet blir dock lite av ett självspelande piano och risken för att stupa i djupsnön är minimal. Så länge du slutar med lufttricksandet i tid innan du når marken behöver du i princip aldrig oroa dig för en feting-bail (officiell snowboardterm) och man har slopat ett balanssystem för grindandet på räcken. Skulle du klanta dig och göra din varsamt uppbyggda combomätare röd finns möjligheten att spola tillbaka tiden med ett axelspakstryck. Att leka pisternas Prince of Persia på detta sätt kostar dock poäng så länge du håller in knappen, så det ska bara användas som en sista utväg.

Poängen med allt detta - galna trick och förlåtande upplägg - är förstås att helheten ska se läcker ut. Det reflekteras också i själva hastigheten i backarna; det går som oftast fort utav bara helsicke, och för att vi ska hänga med har EA låtit våra åkare svänga på en femöring. Minsta touch på styrspaken innebär en skarp sväng, och även om jag förstår att detta är nödvändigt känns spelkontrollen lite fladdrig. Men så gör jag ett galet högt hopp, skakar tass med en helikopter i ett slow-motion-ögonblick, och jag glömmer alla minustecken.

Mellan åken får du bläddra i (aningen klaustrofobiska) butiksmenyer och köpa på dig ny utrustning inför nästa utmaning. Vissa brädor är snabba, andra är (ännu) lättare att göra tricks med. En småläskig "sannolikhet för överlevnad"-procentmätare förändras utifrån utrustningen du väljer, men du kan också ta latmaskvägen och bara trycka Optimize, för en så bra kombination som möjligt.

På vissa banor dyker procentsatsen ned till noll om du inte köpt på dig viss specialutrustning. Här kommer innovativa men ganska gimmickartade tillbehör som wingsuits, syrgastuber och ishackor in i bilden och även om de ger variation gör de mig aningen skeptisk. De ekorrliknande wingsuit-dräkterna, till exempel, är en läcker idé i grunden men fungerar bara hjälpligt i praktiken. Tanken är att du ska hoppa över stup mellan landmassor och sedan fälla ut dina flygekorrvingar i luften. Plötsligt spelar jag Monkey Target i Super Monkey Ball och tempot i hela racet har sabbats. Den som väntar sig ilsnabba flygturer i stil med de vi sett på Youtube lär bli besvikna. Övriga specialbanor (eller "deadly descents", för övrigt den slopade undertiteln till SSX) är dock lite roligare, som den när man får undvika laviner och en livsfarlig mängd biffig barrskog.

Enspelarkampanjen har sina brister men behållningen med SSX är helt klart det ambitiösa flerspelar- och onlineläget. Nej, här finns ingen split-screen, och den "fattas mig", för att citera Rövar-Mattis när... han... spelar snowboardspel. Men den tävlingslust som uppstår när jag laddar hem spökåkare är svårslagen, och att göra egna events med hemsnickrade regler bara för vännerna är kalaskul.

Spökena kan du slåss mot antingen för att bara vara snabbast på en viss sträcka, eller när du deltar i EA:s maffiga Global Events, som kan sträcka sig över flera dagars tid. Jag gillar detta online-men-ändå-inte-upplägg, eftersom jag slipper lagg, lobbys och långvariga laddningstider då jag inte spelar mot folk i realtid. Spänningen när man hittar en mer optimal rutt nedför backen, och ligger näslängden framför sin konkurrent, är dock lika spännande som i vilket uppkopplat spel som helst. Priserna, tillgång till nya events eller poäng du kan shoppa utrustning för, är inte heller fy skam.

Det grafiska första intrycket är helt okej, men jag tappar aldrig hakan över något - på den punkten hade jag onekligen väntat mig mer. Förarna själva är ganska odetaljerade och helikoptern jag skjutas med till bergen är, både designmässigt och rent tekniskt, en styggelse till transportsmedel. Snön gnistrar och glimmar vacket dock, och prestandamässigt lirar det finfint, utan styggelser som dålig skärmuppdatering eller pop-ups. Och ovannämnda Yoda-animationer är många och fantasifulla.

SSX har för min del inte samma genomslagskraft eller underhållningsvärde som gamla Tricky eller till och med SSX 3, men blir ändå i slutändan en ganska lyckad kompromiss. Här finns det rum för både galna trickrundor och hardcore-nötande av mellantider. Frustration och frihet samsas på samma skiva, precis som gimmicks och gamla goda knep. Jag gäspar lite åt enspelarkampanjen men dröjer mig kvar tack vare Ridernet. Och så vidare. EA Canadas berg har gott om både toppar och dalar, helt enkelt.