Project Snowblind

En dålig dag på jobbet kan vem som helst ha ibland, man har sönder något, slarvar bort något man egentligen behövde, spiller kaffe på finskjortan, får skäll av chefen, eller vad det nu må vara. Sånt händer helt vanliga människor på helt vanliga arbetsplatser världen över. När Nathan Frost har en dålig dag på sitt arbete handlar det dock om betydligt värre saker än pinsamma fläckar på byxorna, eller en strulande kopiator. Färsk från militärskolan och med sprudlande ambitioner om att göra skillnad i den pågående konflikten mot fredsstyrkorka och de som vill se ett Hong Kong under annan politiskt styre.

Men Frosts första dag på det nya börjar illa, separatiströrelsen slår till och allt slutar med att vår hjälte sprängs till bitar och dör på operationsbordet. Praktiskt nog använder läkarna Frosts söndersprängda lekamen till Projekt Snowblind och för honom tillbaka till livet. Nathan Frost är nu mer än bara människa, då läkarna har opererat in allehanda prylar i Frost, som ska hjälpa fredsstyrkorka till seger mot separatisterna.

Project Snowblind började egentligen som Deux Ex: Clanwars och skulle helt enkelt vara ett actionspel i den mörka spelvärlden som Ion Storm har byggt upp i två spel. Eidos som finansierade projektet upptäckte dock att deras nya produkt kunde stå på egna ben och behöll således det mesta, men fasade ut just Deus Ex-detaljerna. Kvarlevorna från denna tid är dock uppenbara både vad gäller estetiken och många av detaljerna i själva spelet. Till att börja med är hjälten, precis som Deus Ex-hjältarna, kroppsligt modifierat för att kunna använda sig av färdigheter som vanliga standardmänniskor bara kan drömma om.

Snowblind lånar element från Deus Ex, Half-Life, Halo, Perfect Dark och Max Payne. Frosts nya förmågor gör det möjligt att se genom väggar, bli osynlig under en kort stund, motstå fiendeeld med hjälp av en ballistisk sköld och sakta ned tiden. Detta tillsammans med den smått vansinniga mängd skjutvapen som Crystal Dynamics stoppat in i spelet gör Snowblind till ett litet paradis för den actionstinne. Fem eller sex uppdrag in i äventyret utrustas Frost med nya färdigheter och kan då köra flera olika fordon samt programmera om fiendernas robotsoldater och använda dem till sin fördel. Ungefär här är spelet som allra bäst och att undvika värmesökande missiler med sin militärjeep är ett av roligaste momenten i hela spelet.

Project Snowblind startar lite försiktigt men växer till ett riktigt underhållande och väldigt genomarbetat actionspel. Tempot är oftast väldigt bra men övergår stundtals till frenetiskt kaos. Spelbarheten innehåller en viss dynamik även om spelets struktur är ultralinjär. Beträffande det visuella är Snowblind en uppvisning i grym teknik. Alla tre versionerna av spelet är väldesignade, effektfyllda och tekniskt kompletta med vansinnigt korta laddningstider och superstabil skärmuppdatering. Tillkommer gör ett välgjort 16:9-läge och en hel del trevliga partikeleffekter. Flerspelarläget i Snowblind är lika genomarbetat som dess vapenarsenal. Upp till 16 spelare kan mötas på någon av spelets 12 banor och stödet för onlinespel i alla tre versionerna är väldigt välgjort.

Det som roar med Project Snowblind är arsenalen och Nathan Frosts uppgraderingar som kan göra de flesta halvdana banor till röjarfester utan dess like. Vapen som Flechetten och min favorit Rail Gun bjuder på god underhållning och lite skönt avbräck från mer konventionella vapen om hagelbrakare, krypskyttegevär och automatkarbiner av olika slag. Project Snowblind är dock allt annat än originellt och stjäl ibland lite för många idéer från spel som Half-Life och Half-Life 2 för att det ska kännas helt klockrent. Kontrollen är också bitvis lite stel och ibland är miljöerna väl begränsade och trånga. Resultatet är trots några mindre minus ett förvånansvärt lyckat actionhopkok.