Trots att en kvinna bönar om hjälp väljer jag att inte gå en omväg för att bistå henne. Jag vet att belöningen inte kommer att matcha ansträngningen och vänder den desperata rösten ryggen. Ammunition och förnödenheter är svåröverkomliga och knappa. Ibland blir det svårt att agera superhjälte i en oförlåtande värld. Och i den dammtäckta staden vi rör oss i finns inga skyddsnät kvar. Bara en känsla av desperation, förtvivlan och hopplöshet. Det är ett år efter katastrofen och ingenting har återgått till det vanliga.
Att klättra är min viktigaste styrka som överlevande. Jag är smidig och snabb, men uthålligheten är ett problem. Altair och Nathan Drake har skämt bort en hel spelvärld med sitt outtröttliga bestigande av allt som kommer i deras väg. Huvudpersonen i I Am Alive bleknar i jämförelse med andra spelhjältar. Hänger han för länge i en avsats kommer orken i nyporna att ta slut. Det gäller att pausa ofta och planera sin klättring.
Precis som under klättringen krävs taktik för att överleva. Möter man ett gäng aggressiva överlevande gäller det att planera vem som bör fällas först. Striderna i spelet är korta och brutala. Ibland går det att kuva motståndarna genom att hota med pistolen. Men oftast blir det blodutgjutelse.
"Ambitiöst för att vara nedladdningsbart", är en tanke som är ständigt närvarande. Ändå tror jag det var rätt beslut att inte sälja spelet i fodral. Den allt annat än öppna världen hade varit provocerande klaustrofobisk i ett fullprisspel, men för en dryg hundring förlåter jag både detta och de få buggar jag stöter på under de sex timmar det tar att klara I Am Alive.
Få saker kan sätta mitt hjärta i brand som att få utforska en postapokalyptisk miljö. Nu tyglas just upptäckarlustan i I Am Alive eftersom man följer en snitslad bana, men den välbekanta och eftersträvansvärda "efter katastrof"-stämningen är perfekt. Det är tunnsått med människor i den fiktiva staden. De få man stöter på är i risigt skick.
Hela staden är täckt med ett tjockt lager damm som virvlar upp och påverkar spelets färgskala. Våldet är inte lika distanserat som i andra spel i genren. Huvudpersonens tröstlösa sökande efter sin fru och deras barn både engagerar och frustrerar. Spelets höga svårighetsgrad får mig att hålla hårt i handkontrollen. Såhär sparsam med förnödenheterna har jag inte varit sedan det var nittiotal och "survival horror" var grejen.