Svenska
Gamereactor
recensioner
Ninja Gaiden Sigma Plus

Ninja Gaiden Sigma Plus

Med skarpslipade svärd gör Ryu Hayabusa sig redo för att utkräva blodshämnd till PS Vita. Men håller den gamla 2004-klassikern fortfarande? Det är precis vad redaktör Mäki tagit reda på...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag ska erkänna att det var något år sedan jag spelade Ninja Gaiden, ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Sist var faktiskt när jag spelade Playstation 3-versionen Sigma och även om jag då inte tyckte det var riktigt lika bra som när jag och Ryu röjde runt till Xbox år 2004 så var det fortfarande för jäkla häftigt.

Det som gjorde Ninja Gaiden till det ultimata japanska pyjamaspartyt var spelkontrollen. Där de flesta andra spel i genren bara erbjuder enknappsaction hade Ninja Gaiden inslag som "instant charging" och "roll/jump canceling" samt ett avancerat counter-system och combos man faktiskt var tvungen att lära sig. För den som bara ville trycka på en knapp upprepade gånger gick det inte att komma mycket längre än de första banorna, sedan var allt liv uttömt och chanserna att klara det snorsvåra spelet minimala.

Och trots att systemet etablerades 2004 behöver jag inte mer än hugga ner min första ninja i Ninja Gaiden Sigma Plus för att känna att briljansen är intakt. Man har total kontroll över Ryu Hayabusa på ett sätt som få andra spel helt enkelt kan leva upp till. Det är dock inte det första som slår mig när jag sätter igång med att ninja mig fram, utan det grafiska.

Ninja Gaiden Sigma Plus
Förra generationen var Ninja Gaiden ett av de snyggaste spelen, åtta år senare känns det inte lika fräscht, i synnerhet inte som bilduppdateringen dessutom bantats med hälften. Man förväntar sig mer av PS Vita.
Detta är en annons:

Ninja Gaiden var en absolut milstolpe till Xbox när det släpptes och Team Ninja var absolut bäst på att tämja Microsofts best och få ut mesta möjliga grafik. Men bara för att det fick 10 av 10 i grafik då, betyder det inte nödvändigtvis att det är lika angenämt idag. Därför är det väldigt ledsamt att se att Team Ninja valt att basera detta på originalspelet och inte Ninja Gaiden Sigma, tvärtemot vad namnet antyder.

Och inte nog med det, för trots att det alltså baseras på ett spel från 2004 till en konsol från 2002 och nu alltså körs på en enhet släppt 2012 som ska motsvara Playstation 3 har man dragit ned bilduppdateringen med hälften. Och ändå sjunker den gärna ytterligare när det hettar till. Och det gör det. Ofta. Kort sagt är Ninja Gaiden Sigma Plus varken speciellt Sigma eller Plus i min bok och lätt besviken spelar jag vidare.

Ninja Gaiden Sigma Plus
Att slåss kräver fortfarande full kontroll på combos, rullningar och kontringar som inget annat spel.

Ett av de stora problemen med originalspelet var kameran som tvingade Team Ninja att rycka ut med en fet patch och senare även ytterligare åtgärder i Ninja Gaiden Black. Här används den förbättrade kameran och man kan även lätt justera den med höger analogspak. Även om det fungerar hyggligt har det hänt en hel del på den här fronten sedan Ninja Gaidens glansdagar och det fungerar helt enkelt inte helt tillfredsställande.

Detta är en annons:

Kameran zoomar hellre in vackra japanska väggornament, demonstrerar insidan av låren på mina fiender eller surar i något hörn och fler än en gång har jag varit nära att begå digitalt harakiri helt enkelt för att jag inte ser vad jag håller på med. Det gäller även spelkontrollen i de plattformsmoment som finns. Jag missar ofta hopp på grund av svårbedömda vinklar och kan kämpa onödigt länge med att bara vända mig om. Till en början vill jag skylla på nya Team Ninja ledda av Yosuke Hayashi som faktiskt inte åstadkommit så förbaskat mycket bra hittills, tills jag inser den grymma verkligheten - åtta år i spelbranschen är en evighet. Ryu Hayabusa har åldrats.

Ninja Gaiden Sigma Plus
För den som slösar med livförbrukningen gäller det att köpa mycket ny energi hos Muramasa. Bara det att man då inte får slantar över till bättre vapen, vilket gör spelets senare delar brutalsvåra.

Med ens blir allt lite lättare att smälta. Det var faktiskt så här det var en gång i tiden, fast i 60 bilder per sekund. Och så länge jag håller mig till striderna så visar Ninja Gaiden gång på gång sin briljans medan jag sakta men säkert hittar storformen igen. Fienderna är precis sådär omotiverat svåra som jag minns dem och det finns inget som heter kanonmat. Och skulle man gå tillbaka så kan man ge sig fasen på att fienderna man just besegrat är där på nytt.

Det känns nästan lite retro att inse hur mycket som förändrats spelmässigt sedan dess. Det inkluderar exempelvis sparsystemet där man kan spara ungefär var femtonde minut. Helt oacceptabelt idag och på en bärbar enhet är det rena döden att behöva harva på med att spela om långa partier. På samma sätt kan man få halvt obrukbara sparfiler om man häller i sig allt liv man får utan att ta hänsyn till att det visserligen är svinsvårt redan från start, men blir sju resor värre längre fram.

En av få förändringar i Ninja Gaiden Sigma Plus innehåller jämfört med originalet är att Team Ninja naturligtvis vill använda den tryckkänsliga skärmen och gyron på något sätt. Tydligen kom man fram till att bågskytte blir bättre av att man trycker på skärmen varpå man glider in i ett förstapersonsläge där man roterar enheten och skjuter. Sanningen är förstås att det bara blir fladdrigt och inexakt och att jag vid flera tillfällen kommit åt skärmen av misstag vilket avbrutit mina tjusiga combos och tagit mig till förstapersonsskärmen. Utöver detta får man även göra magiska gester med fingrarna, vilket känns väldigt påklistrat.

Ninja Gaiden Sigma Plus
Hero heter den nya svårighetsgraden i Ninja Gaiden Sigma Plus. En självspelande historia som assisterar vid blockeringar och ger dig fri ninpo-tillgång.

Jag är medveten om att jag varit ganska kritisk i recensionen, men så snackar vi också om ett spel som är en av mina absoluta favoriter och tillika rankas som ett av världens genom tiderna bästa på Metacritic. När man tar en sådan klassiker och lägger till moment som förstör, gör spelkontrollen sämre och halverar bilduppdateringen så blir man lite besviken. Men när det kommer till striderna har tiden som sagt stått stilla.

Visst var Devil May Cry 4 fenomenalt och visst var Bayonetta en stark nia och den första seriösa utmanare till finessrikt slagsmål, men att slåss här är verkligen något alldeles extra. Och betyget stärks något av Ninja Trials Mode där man ska klara av specifika uppdrag, vilket dock sällan sträcker sig längre än att dräpa alla fiender.

Det räcker dock jäkligt långt i detta fall. Striderna sker på öppen yta utan väggar som kameran kan luta sig mot och inte heller är det några plattformar som det ska skuttas på. Praktiskt taget bara det som är bäst med Ninja Gaiden Sigma Plus alltså, och mycket av det dessutom. Det gör att betyget i slutändan når en stabil sexa, men man ska nog verkligen vara ett gammalt fan för att kunna uppskatta detta, om inte bör du hellre vänta på Ninja Gaiden 3.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Underbara strider, roliga bossfighter, väldigt utmanande
-
Föråldrad grafik, värdelösa sparpunkter, trilskande kamera
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Ninja Gaiden Sigma PlusScore

Ninja Gaiden Sigma Plus

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Med skarpslipade svärd gör Ryu Hayabusa sig redo för att utkräva blodshämnd till PS Vita. Men håller den gamla klassikern ännu...



Loading next content