Det är svårt att inte instinktivt bli intresserad och vilja veta mer om ett spel som låter en ikläda sig rollen som en svårt psykotisk clown som kör omkring i en glassbil och dräper folk på de mest brutala av sätt. Det finns helt enkelt få spel som har en så våldsam framtoning som Twisted Metal, något utvecklarna Eat Sleep Play är väl medvetna om och vräker på med dödsmetal, blod och slafsiga scener innan man ens startat spelet.
Den här gången har man valt att helt fokusera på att göra ett renodlat multiplayerspel, så till den milda grad att man kan diskutera om det överhuvudtaget ens finns singleplayer. Valet existerar visserligen där liksom en hel rad brutala mellansekvenser, men vad man gör är egentligen att spela multiplayer mot botar på var och en av spelets banor och möter några eländiga bossar. Det finns inte ens storys till alla figurer, utan endast Sweet Tooth, Mr. Grimm och Dollface.
Men testas ska det ju och jag sätter glad i hågen igång med att demolera en sömnig stad när jag inser att något är väldigt fel. Att styra omkring min glassbil är horribelt segt. Det känns precis som att spela PAL-konverteringen av det allra första Playstation-spelet i serien, bara det att Playstation 3 ju borde kunna vara kapabel till betydligt mer. Det ges heller ingen assistans, ingen hjälp och jag matas med ikoner, funktioner och annat utan att ha en aning om hur saker fungerar, trots att jag spelat min beskärda del Twisted Metal tidigare.
Kort sagt är presentationen helt obefintlig och det fungerar inte i ett så avancerat spel som Twisted Metal. Utan att veta exakt vad som är vad och hur allt fungerar är det rena väggen av oförklarade finesser och funktioner man ställs inför och måste försöka lista ut hur det fungerar med knappuppsättningar som även de lämnar en hel del i övrigt att önska. Något som möjligen hade varit OK om det hade gömt sig ett skitbra spel bakom den närmast ogenomträngliga fasaden som bara väntade på att få upptäckas.
Men det gör det inte. Sakta men säkert får jag grepp om Twisted Metal och börjar dela ut rejält med stryk själv mot de datorkontrollerade motståndarna. De verkar vara dummare än tåget och bara intresserade av att göra livet surt för just mig. Ett koncept jag ogillar och som inte hör hemma i spel 2012. Eat Sleep Play tycks ha blandat ihop frustration med underhållning och bitvis är spelkontrollen direkt provocerande dålig, som gjord för att jävlas med mig.
Hur bra jag än kör kan det komma en missil flygandes utanför bild som får mig att antingen ofrivilligt stanna eller studsa 200 meter bort med en fysikmotor som känns ofärdig. "Pound buttons to restart engine" står det mellan varven när jag blir stillastående för sjuttielfte gången. Allra värst blir det i senare uppdrag som när man förväntas hålla sig innanför ett markerat område och kriga, ett område som sedan slumpmässigt flyttas runt. Jag kan inte minnas när jag sist dog så vansinnigt slumpmässigt i ett spel, det är verkligen inte okej.
Men nu är det som sagt multiplayer som allt kretsar kring i Twisted Metal. Eat Sleep Play har tagit ifrån tårna för att hitta på de märkligaste spelsätten som finns. Jag gillar i synnerhet de lagbaserade varianterna, men som vanligt är det bara dödsmatcher folk vill spela och endast i undantagsfall lyckas jag få igång mer avancerade bilburna strider. Dessutom verkar nätkoden bräcklig och jag har aldrig haft så svårt att komma in på servrar tidigare.
När man spelar Twisted Metal mot mänskligt motstånd försvinner den fantastiskt irriterande faktorn att alla är ute efter mig. Eller... det är de såklart, men lika mycket efter alla andra och det blir mer match där man kan utforma sin egen spelstil. Twisted Metal har visserligen inte varit ute nog länge för att folk ska ha hunnit hitta de glitchar och fusk som kan tänkas finnas, men redan nu känns det som att de som behärskar Sweet Tooth och helikoptern Talon III har märkbara fördelar.
Hur jag än vänder på saken kan jag inte få det till att många fordon bara är utfyllnad och faktiskt inte fyller något riktigt syfte. Att en del figurer är bättre är såklart oundvikligt och händer även i de bäst balanserade fightingspelen, men här känns det bara som för mycket och det är för lätt att sätta sina supervapen mitt emellan frontlyktorna på sin tilltänkta motståndare.
Inte heller banorna känns helt klockrena. De allra flesta är i grund och botten likadana och skiljer sig inte så mycket åt i karaktär som de kanske borde. Hus som står i vägen går det bara att köra igenom och det är bara att pulverisera allt man ser. Dessutom är det grafiska så sparsmakat att man skulle ha fått utnämna Twisted Metal till ett av de fulaste exklusiva spelen från Sony på mycket länge om det nu inte vore för att den ljuvliga designen räddar grafikbetyget till godkänd nivå. Nu har ju Twisted Metal visserligen aldrig varit snyggt, men lite mer hade jag nog faktiskt väntat mig ändå från ett förstapartsspel.
Att det varit mycket problem under Twisted Metal-utvecklingen är väldokumenterat och spelet har i omgångar blivit försenat och till och med ryktats vara nedlagt. Det här märks. Ingen enskild beståndsdel är sådär riktigt lyckad och även om multiplayer är radikalt mycket bättre än den obefintliga singleplayer så är grundmekaniken för slumpartad och i slutändan känns det här som ett spel som borde ha släppts direkt till PSN.
För även om det säljs till ett något lägre pris så är det ändå inte bra för att motivera sin prislapp. Twisted Metal blir alldeles för ofta frustrerande för att någonsin bli sådär riktigt roligt annat än i enstaka ovanligt lyckade multplayermatcher då det kan glimma till, och i slutändan är det här en mycket medioker comeback för Sweet Tooth och gänget.