Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Final Fantasy XV

Final Fantasy XV

Efter ett helt decennium har nu för Final Fantasy XV äntligen släppts. Vi släppte loss redaktionen meste entusiast för att äventyra med Noctis och grabbarna inför den mastiga recensionen...


Det har gått från hopp till förtvivlan och till hopp igen. Och det mer än en gång. Men så har det också gått tio år sedan jag var på E3 och satt i publiken när Square Enix utannonserade Final Fantasy XIII Versus. Där och då var det fortfarande ganska ovanligt med spinoffs på Final Fantasy och Final Fantasy X var det enda som fått en regelrätt uppföljare i och mer X-2.

Detta är en annons:

Final Fantasy XIII var jag överhuvudtaget inte speciellt förtjust i och intresset för Final Fantasy XIII Versus dog därför ut eftersom det var en produkt jag helt enkelt inte ville ha mer av. Tio år är en skoningslöst lång tid i spelvärlden och när Versus utannonserades hade Playstation 3 överhuvudtaget inte ens släppts. Därefter blev det sedan tyst tills för bara något år sedan. Då bytte spelet som bekant namn till Final Fantasy XV och visades upp i all sin prakt.

Final Fantasy XV
De vid en första anblick direkt outhärdliga huvudpersonerna lär man sig snabbt fatta tycke för. Japanskt tal rekommenderas dock, då de engelska röstskådespelarna inte övertygar.

Men inte heller det gjorde mig överdrivet sugen. En historia om ett japanskt pojkband som chillar och åker bil, fyller inte direkt mina förväntningar på vad ett Final Fantasy ska vara. Så hypen har för min egen del fortsatt vara ganska låg, egentligen fram till och med i våras när det började gå upp för mig hur omfattande det här spelet faktiskt var och vad producenten Hajime Tabata ville uppnå.

Och jodå. Det här är Final Fantasy så det stänker om det. Bakom den näst osexigaste huvudpersonen i serien hittills (outhärdlige Tidus lirar i egen division) gömmer sig ett äventyr som har betydligt mer gemensamt med de tidigare spelen i serien än jag vågat drömma om. Det är en återgång till det lite mer lättsamma upplägget om huvudpersoner som liksom snubblar in i något större och blir något av en slumpens hjälte som växer med uppgiften.

Final Fantasy XV
Det är en öppen spelvärld denna gång där striderna sker helt sömlöst.

Det faktum att det är fyra ganska tveksamt designade huvudpersoner glömmer jag snabbt bort när jag lär känna den fribrottarliknande Gladiolus Amicitia, den sprallige Prompto Argentum samt den smarte kocken Ignis Scientia. De är verkligen ljuvliga individer och samspelet de fyra emellan gör mycket för upplevelsen. Redan när jag stövlar iväg på mina första uppdrag slås jag av hur de liksom munhuggs med varandra, ropar uppmuntrande tillmälen och beter sig som fyra glada vänner på äventyr.

Men innan det blir några äventyr alls, rekommenderar jag att du tar kollar igenom animén Brotherhood som kommer öka din behållning av spelet avsevärt. På det sättet vet du vilka personligheter figurerna har, varför de reagerar som de gör i vissa situationer och vilka de egentligen är. Jag förmodar att vissa av er inte alls är sugna på detta och självklart har man stor behållning ändå, men det tillför verkligen något att ha sett Brotherhood-avsnitten, vilka är fem stycken på sammanlagt ungefär en timme. En annan sak du bör göra är att ge träningsläget en chans. Det är tyvärr upplagt enligt japansk korvstoppningsmodell, men spelet är såpass sofistikerat att det lönar sig att ha koll på finesserna - för du kommer slåss en väldans massa i detta äventyr.

Final Fantasy XV
Cid finns som vanligt med, den här gången som farfar till mekanikern Cindy.

En sak jag omedelbart vill skriva om är musiken. Final Fantasy-serien vågar jag påstå är den enskilt bästa i hela spelvärlden på detta område, och det är naturligtvis en extremt hög ribba att leva upp till och något många undrat över på förhand. Med Nobuo Uematsu ute ur leken, vilar ett tungt ansvar på efterträdaren Yoko Shimomura. Lyckligtvis levererar hon. Flera gånger hör jag små toner ur kända Final Fantasy-stycken som räcker för att vagga in mig i förvissningen om att detta är ett Final Fantasy-spel, samtidigt som i princip allt annat är nyskrivet.

Det kan vara allt stycken ur allt från ledtemat till trudelutten som spelas efter avklarade strider, vilket sedan följs av smäktande toner som passar äventyret perfekt. Jag hade rimligen inte kunnat begära mer på detta område. Och då ska man veta att i ovan nämnda bil finns dessutom en bilstereo där du kan lyssna på klassiska Final Fantasy-låtar, vilket gör att även de hörs under äventyret.

Final Fantasy XV
Spelvärlden hade kunnat haft mer att upptäcka, nu är det mycket tom yta. Däremot är miljöerna otroligt läckra.

Det gör de många och ofta ganska långa bilresorna betydligt roligare, liksom det faktum att Noctis och gänget ofta har saker för sig i bilen. Säkerhetsbälte är uppenbarligen inget som prioriteras i världen Eos så Pronto kan sitta bakvänt i framsätet för att prata med Noctis, som själv kan hoppa upp och sätta sig på cabrioletens ram och liknande. På det sättet färdas man sedan mellan de olika uppdragen, vilket är resor som ofta avbryts av att man ser något intressant längs vägkanterna alternativt att man stoppas av fiender.

Det är verkligen en stor och levande spelvärld som står till buds denna gång. Överallt ser jag enorma monster och fredliga gräsätare som bara väntar på att förse mig med sköna XP efter strykutdelande. Jag får inte gå precis överallt som i exempelvis The Elder Scrolls-serien, utan bit för bit låser jag upp världen varpå mer grejer blir tillgängliga. Det finns också alltid anledning att återvända till gamla områden för att klara sådant jag tidigare hade för låg level, fel färdigheter eller för klen utrustning för.

Final Fantasy XV
Se till att käka ofta och samla på dig ingredienser, det ger dig välbehövliga buffar i striderna.

Det här är ett system som klär Final Fantasy väldigt bra och mycket känns faktiskt som jag spelar Final Fantasy IV, fast med allt oändligt mycket uppiffat. Till exempel händer det att jag tar mig vatten över huvudet i striderna, som när jag tidigt mötte en Daemon under en sen kvälls bilfärd och insåg att jag inte skulle ha en chans att vinna. Jag bestämde mig för att helt enkelt lägga benen på ryggen och kuta. Eftersom Final Fantasy XV har monster i en öppen värld, borde det ju bara vara att springa, och det är det också, men det finns ingen garanti för att inte monstret gör samma sak. Sagt och gjort kom jag inte undan och fick till slut bita i gräset. Det kändes precis som under episka Final Fantasy-strider med Active Time Battle där jag försökt fly men inte kunnat.

Att strida är annars en annorlunda historia. Precis som alla andra rollspel gått mer mot actionbaserade fighter, har även Final Fantasy gjort det. Detta har pågått en längre tid med mycket experimenterande från Square Enix sida, utan att de riktigt fått till det med stora förändringar till varje ny del. I Final Fantasy XV sitter stridssystemet dock som en smäck med bra kontringar, extremt smidigt väljande mellan kampstilar och magi samt roliga specialattacker.

Magisystemet påminner för övrigt vagt om det vi hittar i Final Fantasy VIII, vilket betyder att man samlar in magin. Den här gången från omgivningarna snarare än att dra från fienden. Har du en eld kan du kasta en svag sådan, men genom att ha mycket blir det desto mer kraftfullt. Det betyder visserligen en del pillande med menyerna för att fixa med magierna, men generellt är det ett välfungerande system. Dessutom finns urgamla regler som det här med attacker bakifrån och liknande bevarat, vilket gör att det är klokt att bestämma från vilken vinkel fienden ska närmas och försöka rotera runt dem i själva bataljerna. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd dock.

Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Detta är en annons: