Det första som möter mig när jag startar upp Virtua Tennis 4: World Tour Edition till PS Vita är kliniskt smakfulla menyer. Presentationsmässigt är det klassiskt Sega med arkadklingande ljudeffekter och hetsig, elektronisk musik, samtidigt som det visuella är sobert och stilrent. Synapserna i min hjärna sprakar igång ett sug på virtuell tennis som jag hoppas ska kännas som ett lika självklart alternativ under långtråkiga tågresor, som de första två spelen under Dreamcast-eran kändes när det vankades rafflande matcher mot vännerna i spelsoffan.

Förväntningarna hålls dock tillbaka en aning när jag har Christofers recension av den stationära förlagan i åtanke. Han var sådär lagom nöjd. Och efter att ha spelat PS Vita-versionen under ett par veckor kan jag både förstå och hålla med honom angående det mesta. Virtua Tennis-serien är inte riktigt vad det en gång var och får idag finna sig i att förlora game, set och match mot sina närmsta konkurrenter Top Spin 4 och Grand Slam Tennis 2.

Däremot är det absolut inte dåligt. Jag tycker till och med att dess karriärläge gör sig bättre i bärbart format. Innan jag går in mer på varför vore det kanske lämpligt att kika på vad som faktiskt skiljer World Tour Edition från den stationära versionen.

Studerar man menyerna närmare ser man nämligen ett tillskott vid namn "VT apps". Under detta alternativ finns bland annat möjligheten att spela matcher från ett förstapersonsperspektiv, där man tittar omkring genom att vända och vrida på konsolen. Då känsligheten i denna kontrollmetod förvisso är bra, så saknas den där riktiga överblicken man får genom tredjepersonsperspektivet. I övrigt används knapparna som vanligt, men att inte kunna se sin spelare och sitt racket stympar upplevelsen ganska rejält.

Av förklarliga skäl kan man inte spela matcher mot varandra på samma konsol i den mening vi är vana vid. Därför har Sega lagt till ett tvåspelarläge där man istället nyttjar den tryckkänsliga Vita-skärmen. Ännu en gång förflyttas perspektivet, men på så vis att man ser tennisbanan uppifrån denna gång. Konsolen bör också ligga ned på ett plant underlag, då båda spelarna ska få plats att smeta sina fingrar över skärmen på varsin planhalva. Det hela liknar plötsligt en omgång Pong. Vilket i sig är en rätt skön blinkning till tennisspelens långa historia. Men särskilt bra är det inte. Det beror helt och hållet på den frustrerande touchkontrollen.

Då dessa två extralägen åtminstone rent konceptmässigt besitter en viss potential, känns resterande två menlösa redan från början. Det handlar om att kunna ta kort på sig själv tillsammans med en av de licenserade spelarna, samt ett minispel vid namn "Rock the Boat" där man ska träffa måltavlor på ett skepp som gungar enligt ens fysiska rörelser med konsolen.

Mer eller mindre galna minispel har alltid varit något av ett signum för serien, men dessvärre är varianterna i Virtua Tennis 4: World Tour Edition sämst hittills. Det gäller även de minispel som ingår i originalutbudet från den stationära versionen. Att jaga kycklingar (!), spela i extrema vindförhållanden och prickskjuta spelkort för att jaga bra pokerhänder känns aldrig speciellt relevant eller roligt.

De Vita-exklusiva tillskotten gör egentligen varken till eller från. Antingen använder man dem och har som bäst måttligt kul, eller så struntar man helt enkelt i dem utan att missa något speciellt. Det riktiga värdet i Virtua Tennis 4: World Tour Edition ligger istället i karriärläget, samt i den föredömliga nätkoden som möjliggör laggfria onlinematcher.

Karriärläget är strukturerat kring en spelplan som breder ut sig på en världskarta. Inför varje omgång för man lägga ett kort som bestämmer hur många steg på planen ens spelare ska gå. Rutorna på spelplanen representerar olika aktiviteter. Det kan vara allt från att träna upp sin spelare via nämnda minispel, delta i välgörenhetsevents eller spela sig till en allt bättre plats på världsrankingen i turneringar. I slutet på varje säsong knyts allt ihop i en Grand Slam-turnering.

I Christofers recension av den stationära versionen nämnde han att de allt för korta matcherna i dessa turneringar på underminerar någon som helst form av spänningsbyggande. I World Tour Edition vänds det snarare till en fördel tack vare formatet. Varje match i karriärläget spelas i först till tre game, vilket innebär att man kan plocka upp spelet fem minuter och ändå hinna få ut något av det. Något som i många fall är själva essensen i bärbart spelande.

Själva spelkänslan är som den alltid har varit väldigt arkadbetonad. Spelkontrollen är enkel och helheten är lätt att ta till sig. Detta sker dock på bekostnad av det speldjup som konkurrenterna erbjuder. Det är som att Virtua Tennis 4: World Tour Edition har stannat av i utvecklingen. Något som för min del är avgörande. En sport som utspelas på en sådan begränsad yta med vanligtvis bara två aktörer, kan i spelform gå djupare utan att tumma på inlärningskurvan allt för mycket.

Med det sagt så gillar jag ändå Virtua Tennis 4: World Tour Edition. Karriärläget är unikt och lämpar sig bra för formatet. Nätkoden möjliggör snabba och laggfria matcher (till skillnad från till exempel FIFA Football till samma format). Dessutom är grafiken välmodellerad, skarp och följsam. Så är behovet av bärbar tennis akut kan jag sträcka mig till en rekommendation. Annars är det bara att vänta till det att EA Sports eller 2K Sports väljer att äntra de portabla tennisarenorna.