Walter Tugnut är en hjälte bland antihjältar. Som en bondlurkarnas Paul Bunyan-figur förkroppsligar han alla klyschor från den amerikanska södern, men gör allt så mycket bättre. Sin husbil har han fyllt bortom alla rimliga proportioner med vapen, ammunition och annat. Han har gjort sig redo. För robotinvasionen. När så tillvaron plötsligt förbyts till ett inferno av illasinnade metallmonster med osympatiskt stora vapen tvekar han inte. Walter Tugnut kastar sig in i krigsskådespelet beväpnad med två bastanta bössor och några flaskor öl. Det är dags att sparka robot-röv.
Som spelare är det lätt att känna igen sig i Shoot Many Robots actionformel. Det är plattformsbaserat, tätt mellan fienderna och ont om vilopauser för avtryckarfingret. Mer Metal Slug än Contra. Vilka vapen Walter tar med sig är upp till spelaren, som beroende på mängden insamlade pengar (valutan är muttrar) kan ges en hel del valmöjligheter, också vad gäller byxor, hjälmar och liknande. Det gör det hela tiden lätt att hitta sina personliga favoriter i arsenalen. Själv har jag fastnat för en sällsynt brutal automatkarbin, fastän jag vanligtvis är en hagelgevärssnubbe. Det misstänker jag förresten att Walter också är. Oavsett vilka val man gör har man dock alltid med sig ett huvudvapen, med oändlig ammunition, samt en backup för trånga situationer, med klart mer begränsat antal skott.
Bandesignens filosofi lyder ungefär "hellre tjugo fiender för många än en för lite" och gör att mängden metallskrot som pryder en avklarad bana vanligtvis räknas i hundratals. Ibland mer. Det är alltsomoftast ett rent och skärt nöje att brassa iväg en salva med k-pisten, fylla på med några missiler, dubbelhoppa sig högt upp i luften för lite andrum, och sedan dyka ner mitt fiendeskocken för att avsluta jobbet via kulregn nummer två. Särskilt roligt blir det naturligtvis när man delar glädjen med nån. Co-op finns för två personer lokalt och fyra personer online.
Som om detta inte vore nog innehåller spelet också en riktigt saftig mängd banor, varav vissa dessutom är särskilt anpassade för den masochistiskt lagde som har för vana att skratta åt faror och aldrig räds toksvåra utmaningar. Nackdelen i sammanhanget är dock att variationsnivån inte är riktigt efter förväntningarna. Fiender, miljöer och bossar återanvänds lite för mycket för att upplevelsen ska kännas gedigen hela vägen. Och även om såväl musik som grafisk design är lite för enformiga och grå också de vill jag passa på att berömma användandet av djup i den egentligen platta bandesignen. Överlag är Shoot Many Robots en lyckad och riktigt underhållande tappning på ett beprövat koncept, men som hade kunnat behöva lite mer humor, värme och ögonblick som sticker ut.