Knappt har jag hunnit klyva vad jag tror är den sista soldaten med röd basker när en raket exploderar alldeles bredvid mig. Jag vänder mig om och jodå, visst finns det en lirare kvar uppe på en vägg, utrustad med en enorm raketkastare. Inte för att raketer är något att bekymra sig om när man får chansen att spela som världens coolaste ninja, men besegras ska han ju. Med ett snabbt tryck på L2 halar Ryu fram bågen som automatiskt låser fast siktet på fienden vars liv sedan elegant avslutas med en explosiv pil.

Det är mycket som är nytt i Ninja Gaiden 3, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det till stor del utvecklats av helt annat folk än föregångarna. Team Ninjas grundare och mästarninja Tomonobu Itagaki slutade som bekant under tumultartade former och enligt honom själv släpptes Ninja Gaiden II innan det ens var färdigt. Han tog därför med sig så gott som all namnkunnig personal för att grunda Valhalla Games istället. Det här märks naturligtvis på Ninja Gaiden 3 som tycks ha en helt annan designfilosofi än föregångarna.

Jag minns så väl mitt första möte med Ninja Gaiden till Xbox som då var det överlägset snyggaste spelet man kunde spela till konsol. Det många av oss minns som ett hektiskt actionspel hade faktiskt ett ganska behagligt tempo med en hel del äventyrande och lagom långsökta pussel. Sedan var det förstås benhårda ninjastrider som inte lämnade någon oberörd. Antingen för att man av rent jävlar anamma ville bevisa att man visst kunde klara ett svinsvårt spel, eller för att man av ren frustration vägrade spela en meter i ett spel som var så svårt att man faktiskt kunde köttas ihjäl av spelets första fiende.

Jag spenderade lång tid med att memorera hur mina fiender rörde sig, när man skulle hugga till och när man gjorde bäst i att undvika attackerna. Bossarna krävde nästan överjordiskt mycket fingerfärdighet och när jag väl klarade något kände jag mig sådär genuint, härligt duktig som man alltför sällan får göra i spel idag - allt medan Ryu Hayabusa studsade fram med larvigt bra animation i 60 bilder per sekund. Därför blev jag brutalt besviken när jag under Gamex-mässan fick spela Ninja Gaiden 3.

Bilduppdateringen var märkbart sämre och hade dessutom förmågan att dyka ytterligare, och spelkontrollen kändes mer förlåtande och flexibel. De flesta fiender kunde galant slås ihjäl genom att hamra på fyrkant, hjälpskyltar förklarade hela tiden vad som skulle göras härnäst och hela tiden bröts spelandet av med Quick Time Events som definitivt förtog en hel del av känslan av att man själv hade kontrollen över vad som hände.

Egentligen var jag inte förvånad. Nya Team Ninja-bossen Yosuke Hayashi har visat sig vara intresserad av att ta studion i en riktning jag inte alls gillar. Ninja Gaiden Sigma hade inslag av rörelsekänsligt vift och tillägg som gjorde upplevelsen "mindre hardcore". Samma sak gäller för Sigma 2 som dessutom hade stympats på allt blod. Och till Ninja Gaiden 3 skulle man hitta en ny publik och göra serien mer casual och alltså strippa Ninja Gaiden-serien på allt som gör den till Ninja Gaiden. Därför ska jag villigt erkänna att jag startade spelet med en hel del skepsis.

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag har fel, och Ninja Gaiden 3 är precis ett sådant fall. Under första banan skruvar jag på mig och störs av alla konstanta Quick Time Events. Jag ogillar den dåligt varierande fiendefloran och störs av att det egentligen inte finns någon riktig utmaning. Spelet är så förlåtande att det fyller på hela min livmätare efter varje avklarad strid som för att vara helt säker på att jag aldrig ska behöva bita i gräset.

Och skulle jag mot all förmodan ens för en enda sekund tveka över vart jag ska härnäst på de linjära banorna löser jag det enkelt genom att trycka ned den högra analogspaken vilket både visar mitt mål och vänder herr Hayabusa i rätt riktning. Lägg till det täta checkpoints när man ändå tvingas bita i gräset så är man helt konsekvenslöst tillbaka i leken igen på nolltid. Ninjamagi som snabbt laddas upp och både dräper fienden och helar Hayabusa samt en pilbåge som likt i Call of Duty kräver bara ett tryck på L2 för att man blixtsnabbt och automatiskt ska sikta in sig på fienden varpå man galant skjuter ned dem med pilar. Pilar som man för övrigt, självklart har obegränsat av.

Ni fattar vart jag vill komma. Fienden dräps enkelt, man behöver aldrig tänka, äventyrsinslagen är borttagna, Quick Time Events avlöser knivigare sekvenser och dessutom är menyerna kraftigt förenklade så att man i spelets vaniljutförande inte ens kan byta vapen. Ninja Gaiden har blivit casual, och det gnager i mig, samtidigt som jag tycker att det mer för tankarna till Ninja Blade än de utmanande krävande föregångarna.

Det är bara det att... jag ju faktiskt gillade Ninja Blade. Det är någonstans efter att jag undvikit fiendens illröda lasersikten i en kompakt dimma och dräpt dem i smyg genom brutala stealth-mord, och strax innan jag mosat en spindelliknande boss genom att hugga benen till metalströssel börjar jag inse att det här ju faktiskt är riktigt coolt på helt egna premisser.

Det fladdrigare stridssystemet gör att kameran kan panorera omkring och zooma in på särskilt coola attacker, och hela tiden ombeds jag göra helt sinnessjuka ninja-moves. Och ninjor är ju bäst. Därför är det inget konstigt att hoppa ut från flygplan högt ovan molnen utan fallskärm och landa genom att klyva en kille på mitten. Inte heller att skära sönder stora flygande helikoptrar uppe i luften och hoppa mellan dess vrakdelar på vägen ner.

Jag förvandlas till barn på nytt och ninjar mig fram med hänsynslös effektivitet. Slänger mig utför hustak, klättrar uppför husväggar, går armgång över rep medan jag effektivt gör ned motståndet med välriktade kunais. Jag glider under låga hinder, springer på väggar, lönnmördar och liftar olovligen med fordon genom att hänga utanpå dem med hjälp av knivar inkörda i karossen. Till det kommer helt ofantliga bossfighter där jag nedgör den ena grejen större än den andra. Utan att vilja spoliera något vill jag slå ett slag för den grej man ställs inför i ett laboratorium ungefär mitt i spelet.

En annan sak som fungerar bra i Ninja Gaiden 3 är storyn. Till skillnad från framför allt den märkliga tvåan erbjuds här en mer jordnära - med japanska mått mätt naturligtvis - historia om terrorister. Dessutom utspelas äventyret i vitt skilda omgivningar så det är inget fel på miljövariationen. Här får man hugga sig fram genom gotiska städer, besöka Uncharted 3-inspirerade öknar, kötta fiender i lummiga skogar, besöka topphemliga laboratorium och mycket annat.

Lägg till det att Ninja Gaiden 3 dessutom ser klart mycket bättre ut än Ninja Gaiden II. Omgivningarna är bättre designade, ljussättningen mer avancerad, och Ryu Hayabusa själv är sanslöst detaljerad. Bildskärpan är också härligt krispig och endast avsaknaden av kantutjämning och den ojämna bilduppdateringen drar ned på det visuella helhetsintrycket.

Kort sagt så gillar jag det nya Ninja Gaiden, vilket Ninja Gaiden 3 trots allt är. Det kommer aldrig bli som förut, men det betyder inte att det är sämre, bara annorlunda. Med det sagt är inte allt frid och fröjd dock. Problemet med att ta bort utmaningen är att spelet blir lite enformigt. Jag kommer vidare genom att bara trycka på fyrkant upprepade gånger och eventuella fiender på högre höjder skjuter jag blixtsnabbt ned med pilbågen.

Därmed uppmuntras jag aldrig att spela på något annat sätt och även om fienderna byter både kläder och utseende så behöver inte min spelstil förändras utan jag kan lugnt knapphamra mig framåt. På samma sätt kan jag skjuta ned de helikoptrar som attackerar med jämna mellanrum i spelet genom att bara stå helt still, snabbt trycka på L2, skjuta och sedan blixtsnabbt repetera. Även om jag träffas av missiler mellan varven har jag till och med dängt bossar på det här sättet.

Sammanfattningsvis kommer Ninja Gaiden 3 helt klart att reta upp en del gamla fans av serien, till viss del helt i onödan. För visst är det annorlunda, mer casual och mer riktat mot en västerländsk publik, men därmed inte sagt att man inte har roligt med det. Tvärtom avlöser feta scener varandra i ett högt tempo, all action är tjusigt koreograferad och i slutändan vill man inte lägga handkontrollen ifrån sig innan äventyret är avklarat. Vilket ändå är ett gott tecken på att man fortfarande har roligt tillsammans med spelvärldens coolaste latexstjärt, Ryu Hayabusa.