Fickmonstrens största, gulaste och mest kommersiellt gångbara celebritet Pikachu är tillbaka. Denna karismatiska Pokémon slår följe med sin vän Piplup och besöker ett drömland som är tänkt att infria besökarnas allra innersta önskningar. Detta nöjesfältsland lever dock inte upp till förväntningarna utan är infesterat med monster som försöker förslava andra Pokémons.
Jepp, där har du upptakten till Poképark 2: Wonders Beyond. Förutom lite tårtrelaterad hypnos(!) är det inget i storyn som fångar mitt intresse, men jag är inte heller den huvudsakliga målgruppen för spelet - den här Wii-historien tilltar mest 10-minusarna. Det är hursomhelst upp till dig att rädda Piplup från ondskans makter och detta görs genom att klara minispel och testa sina krafter i en del Pokémon-strider.
Man kan räkna ut med svansen att kvaliteten på minispelen är vad som får Poképark 2: Wonders Beyond att bära eller brista, och tyvärr är de inte så varierade och väldigt skiftande i underhållningsvärde. Det blir till exempel en jädra massa jagande av Pokémons i minispelet Chase, vilket med den ibland bristfälliga spelkontrollen känns mer som en dryg syssla än underhållning.
Variationen i Chase är nämligen horribel och du kommer att tröttna på att bara rusa runt och ramma fickmonster efter några få försök. Du får också skjuta iväg tårtingredienser i ett ljuspistol-liknande läge och slåss med onda Pokémons, något som fungerar bättre. Striderna är dock väldigt simpla och den som väntar sig något i stil med Pokémon Black and White får leta vidare. Men, återigen, detta är på en rätt bra nivå för de yngre spelarna.
Din framfart genom Poké-parken styrs genom att du håller Wii-fjärren horisontellt, retro-style. Något nunchuk-stöd finns dessvärre inte och spelkontrollen har alltså en hel del begränsningar. Alla som navigerat i en 3D-värld bara med hjälp av styrkorset vet hur obekvämt det kan vara. En enkel sak som att stanna upp och byta riktning är klumpigare än vad det borde vara, något jag tror gör både mig och yngre spelare besvikna.
Trots många negativa sidor ska det ändå sägas att det är en väldigt gemytlig värld jag kastas in i när jag spelar Poképark 2: Wonders Beyond. Animationerna av de många monstren är charmiga och till och med tråkiga ögonblick som laddningsskärmar är gullifierade nog för att göra väntan mindre outhärdlig. Äldre spelare kanske inte är så nyfikna på att utforska nöjesparkens alla vrår, men spelvärlden är precis lagom stor för de yngre, och det är aldrig någon risk att man tappar bort sig. Även musiken är gemytlig och lägger till ännu en skopa charm till helheten.
I det första Poképark-spelet från 2010 fanns ingen multiplayer, något som är åtgärdat i och med minispelen i del två. Och visst, lek med tre vänner ger lite extra värde åt Poképark 2, men kvaliteten på minispelen förblir medioker och de måste dessutom låsas upp för att kunna spelas med flera.
I slutändan blir Poképark 2: Wonders Beyond en parentes mellan de helgjutna bärbara Pokémon-spelen som lyckas så bra med att snärja både unga och vuxna monsterjägare. Detta är en minispelssamling klädd i Pokémon-skrud, varken mer eller mindre, och hade kunnat få en betygspinne till om priset var lägre och minispelen mer varierade.