Crypt of the Serpent King

Crypt of the Serpent King följer samma mall som den gamla skolans spel hade som standard - du har en livmätare och om den töms, tvingar dig att börja om från början. Den här trenden är något som jag märkt av mer på senare tid då utvecklare verkar vilja sträva tillbaka till en mer utmanande tid, där färdigheter betydde mer och där checkpoints inte stod som spön i backen. Crypt of the Serpent King, utvecklat och utgivet av Rendercode Games, beskrivs som en förstapersons "hackn'slash dungeon crawler with rougelike elements" och får mig att tänka på klassiska Doom som såväl labyrintskärmsläckaren från Windows 95.

Du spelar som en namnlös karaktär vars mål blir att ta dig igenom olika nivåer, där varje nivå bjuder på olika sorters motstånd, objektplacering och design - ungefär som i Bastard's Tale. Varje bana är slumpgenererad (tänk er Counterspy) och upplägget är klassiskt - för att klara av banan måste du klara dig igenom den och sen besegra bossen i slutet. Denna boss (som beter sig och agerar som vilken annan fiende som helst med undantaget att denne tål rätt mycket mer stryk) sitter bekvämt bakom en grind som måste låsas upp. Inte mindre än åtta nycklar behövs och dessa är utspridda runt banan, relativt omsorgsfullt vaktade av varelser som vill göra livet surt för dig.

Det dröjer inte länge förrän jag upptäcker spelets första brist - svårighetsgraden. Jag börjar på "normal" som ska vara en balanserad utmaning och varken ge eller ta för mycket ifrån mig. Fienderna som jag möter kräver ex antal slag för att sacka ihop, och deras pricksäkerhet framstår i jämförelse med min som superb. Vid en träff dras även merparten av min livmätare ned och mängden kistor längst vägen är i snålaste laget.

Dessa kistor innehåller mat och pengar, och är nödvändiga för din progression. Mat för att fylla på livmätaren och pengar för att kunna köpa bättre vapen. Jag tänker att "Casual"-nivån borde vara lättare, och väljer den istället. Löftet om flera kistor och inget lås på livmätaren bekräftas rätt fort men fienderna är, trots att de nu kräver två slag för att ge vika, fortfarande snabbare och smidigare än jag själv.

Svårighetsgraden är därmed lite ojämn, i mitt tycke. Fiendernas färdighet tillsammans med spelkontrollerna (som jag kommer till lite senare) gör även lägsta svårighetsgraden till en utmaning. Sen har vi på tal om framsteg olika typer av vapen. Yxor, svärd, pilbågar, armborst och sådana där läskiga saker som enkelt krossade riddarhjälmar är inkluderade och alla har såklart olika egenskaper.

Vissa är bättre på långt håll och vissa är bättre på nära håll. De gör även mer eller mindre skada beroende på vilket du använder. Nackdelen här är att dessa måste köpas för pengar, vilka du får tag på genom att öppna kistorna jag nämnde tidigare. Med tanke på hur lite som finns i varje kista och hur många som finns att tillgå, plus det faktum att priset på vapnet är fast, gör att det krävs rätt mycket spel innan du låser upp vapen X eller Y. Du kommer nog tröttna innan du hunnit halvvägs...

För själva spelbarheten är rätt monoton. Du springer runt och hugger ned fiende efter fiende, öppnar kista efter kista och tar dig över lavaflod efter lavaflod i jakt på nästa nyckel. Det blir fort rätt tröttsamt och det är samma formula som krävs, bana in och bana ut. Om det här är din melodi så kommer du säkerligen att roas av det, men för oss andra kan det lätt bli ett klagomål. Jag tillhör i det här fallet det sistnämnda. Innan jag går vidare vill jag bara nämna att tillfredsställelsen som infinner sig när du lyckats sänka tre fiender efter varandra inte är helt frånvarande.

När det kommer till det grafiska är det med blandade känslor jag skriver följande rader. Vapnens detaljnivå är det inget fel på, men det övriga lämnar en del att önska. Texturer såsom väggar, kistor och marken ser lågupplösta ut och detaljerna här pendlar mellan att vara godkända till urfattiga. Spontant ser allt ut att vara modellerat i lera och jag kulle jag se det här som en beta, en utvecklardemo, snarare än ett färdigt spel. De dominerande färgerna är fyrtionio nyanser av grått, svart och brunt. Sen tillkommer grönt och gult tillsammans med rött också, men de förstnämnda är i majoritet. Det hela känns, med tanke på att jag oavkortat tänker på skärmsläckaren från Windows 95 när jag spelar, som ett spel som hör hemma på just den tidens datorer. Mer eller mindre. Och inte på en Xbox One.

Ljudet är en annan sak som jag hakat upp mig på. Där kvalitén håller brister variationen. Jag har under min tid med spelet hittat tre säregna ljud som sticker ut och..., tyvärr, tråkar ut. För det första är det ljudet av vapnet som svingas fram och tillbaka (tänk er "swish swosh"). För det andra, ljudet av kistor som öppnas - gnisslande knak på exakt samma pitch, varken en decibel över eller under. Seriöst! Det är samma ljud avsett kista och avsett miljö.

Jag förstår att man kanske inte vill (eller för den delen kan) spela in ett unikt ljud per kista, men lite variation kanske man kunde ha slängt in. Ett par ljud som man roterar mellan? För det tredje, fienderna growlar ungefär likadant och slutsatsen jag drar av det här är att mikrofonen antingen varit en sovplats, eller på semester. Okej kvalitetsmässigt, inte okej variationsmässigt.

Den tekniska biten ligger också på mellanmjölksnivå. Där skärmuppdateringen är stabil och inte beter sig som en störig tonåring med humörsvängar, svarar spelkontrollen för hormonerna. Manövreringen är kick och kry, medan attackerna inte stressar det minsta. En attack består till en början av två sving(det vill säga yxan, som du startar med), men fienderna verkar inte ha de minsta problem med att avlägga två snabba snitt efter varandra medan du fumlar i luften. Sega spelkontroller har en tendens att göra mig..., vad Björn Gustafsson skulle referera till som lätt "irritert". Det här spelet är inget undantag. Sen har jag även sprungit på både buggande och bortfallna texturer, även om dessa varit sparsamma. Som tur är.

Jag ska ta och avrunda nu. The Crypt of the Serpent King är inte utan sina toppar, men tyvärr så väger det mediokra ljudet, upplägget och obalanserade svårighetsgraderna tyngre. Då dessa inte är direkt dåliga, men rätt tråkiga och lite tafatta utförda, smäller jag till med en sexa. Hela spelet känns som sagt som en beta snarare än ett färdigt spel. Ja, jag är införstådd med att det är ett indiespel, kostar trettio kronor, och att det därmed inte är någon AAA-blockbuster, men ändå.

En stabil sexa blir det. Hade prislappen varit högre hade vi hamnat längre ned på stegen. Varför ska du köpa det här, då? Gillar du medeltid? Svärd? Skelett? Virtuella pengar? Eller bara vill ha en upplevelse som inte kräver mycket tankeverksamhet? Med tanke på det låga priset svider det nog inte allt för mycket i plånboken. Så plocka upp det om du känner dig sugen, på vinst och förlust.