När min barndoms största spelhjälte återvänder med ett eget spel i färg efter 25 långa år finns ingen tid att förlora. Den onormalt stora kartongen till Kid Icarus: Uprising innehåller förutom ett paket med AR-kort även ett ställ som jag på förhand läst lär ska göra spelandet mer ergonomiskt. Men vem har tid att fippla med sådana petitesser när Pit är tillbaka på allvar genom Masahiro Sakurais (Super Smash Bros-serien) försorg.
Här ska skjutas pilar, flirtas med Palutena och framför allt konsumeras ljuvlig musik samt förhoppningsvis få förvandlas till en äggplanta vid något tillfälle. Precis just allt sådant jag längtat efter att få göra i en sann Kid Icarus-uppföljare. Och som man har lyckats. Jag vill redan nu slå fast att det här är det roligaste jag haft med Nintendo 3DS sedan enheten släpptes för ett år sedan.
Till skillnad från originalets sidoscrollande äventyr består Kid Icarus: Uprising av två delar, en till fots och en flygande. Varje bana innehåller båda delar även om man spenderar mer tid med apostlahästarna snarare än uppe i luften, vilket är den mer spektakulära varianten av spelet. För med luft under vingarna får Pit brutal fart där man flyger längs förutbestämda banor likt en rälsskjutare som Panzer Dragoon Orta eller Sin and Punishment: Successor of the Skies.
All action är frenetisk och har inga onödiga krusiduller eller finesser man måste lära sig. Nintendo har satsat på precis det man gör så bra, nämligen att skapa ett grund-gameplay som är så vansinnigt bra att det tål att spelas om och om igen. Precis som på den gamla goda tiden när spelen faktiskt var mycket kortare än de är idag. Nuförtiden gnäller vi om actionspel för 500 kronor varar 5-6 timmar, medan motsvarande actionspel förr i världen sällan varade mer än 2-3 timmar. Bara det att återspelningsvärdet ofta var så mycket bättre, och det är något som även gäller Kid Icarus: Uprising i allra högsta grad.
Nintendo sparar inte på krutet utan tycks ha strävat efter att bara fylla Kid Icarus: Uprising med så mycket häftigt det bara går. Trots känslan av fart har man perfekt kontroll över Pit som med välriktade pilar nedgör fiender i sanslöst spektakulära omgivningar som när man susar runt ett piratskepp i rymden. Jag sitter konstant och ler på ett lagom motbjudande sätt medan jag biter mig hårt i läppen då jag susar fram genom de både tekniskt och designmässigt strålande banorna och myser av den underbara musiken.
Banorna på marken har en helt annan karaktär och fungerar faktiskt nästan lika bra. Här styr man Pit med den analoga plattan och siktar med stylusen. Den största skillnaden är dock att spelet till fots är långsammare och mer taktiskt. Här finns lite hemligheter att hitta, föremål att ta skydd bakom i striderna och striderna är mer varierade. Därför har stylusen förutom siktandet även en annan funktion, nämligen att styra kameran.
Det känns till en början helt obegripligt tillkrånglat innan man får kläm på det och kan börja spela som det är tänkt. Bara det att även en härdad gamer som undertecknad får armbågskrupp, underarmsspasmer och handledskonvulsioner av att hålla i Nintendo 3DS med vänstra handen samtidigt som jag trycker mot skärmen med den högra. Och det är ungefär här jag inser att det där stället Nintendo skickade med inte bara är en gimmick, utan något som fyller ett syfte.
Till Nintendos försvar ska sägas att man verkligen försökt göra det enklare genom att ge Kid Icarus: Uprising en uppsjö av möjligheter för att förenkla spelandet där praktiskt taget varenda variant går att nyttja, inklusive en spegelvänd lösning för vänsterhänta som äger Circle Pad Pro. Den enda variant som saknas är den som jag nog hade tyckt var mest logisk, nämligen en fattning som använder båda analogspakar.
Det är ett val Nintendo gjort, helt enkelt, att Kid Icarus: Uprising ska spelas med stylusens precision. Sägas ska att det faktiskt fungerar utmärkt, och att enda problemet är det rent ergonomiska. Något man gärna uthärdar bara för att spelet är så förbaskat roligt som det ändå är. Och vanebildande.
Kid Icarus: Uprising innehåller nämligen fler än 100 vapen att låsa upp, vapen som sedan kan uppgraderas och kombineras i all oändlighet med andra vapen och funktioner. Den där speciella Pokémon-känslan infinner sig snabbt och man vill verkligen hitta allt och börjar spela om banor på en allt högre svårighetsgrad för att låsa upp mer och allt häftigare grejer. Som om inte det vore nog finns även 360 achievements som var och en ger dig extra perks att nytta till vapnen som därmed alltså blir ett slags spel i spelet.
Lägg till det att man även kan låsa upp grejer via Street Pass-funktionaliteten och du börjar inse vidden av ett makalöst djupt system som är byggt för att utforskas och förändras i all evighet. Och när det appliceras på den grundläggande härliga spelmekaniken som är Kid Icarus: Uprising börjar man förstå hur bra det här faktiskt är. Man får den där nästan banala och ljuvliga spelkänslan från förr kombinerat med det bästa från dagens avancerade spel utan att tappa varken användarvänlighet eller krångla till saker.
Det här gör Kid Icarus: Uprising till en ren fest att spela igenom, något som ytterligare förstärks av att Sakurai haft den goda smaken att inte vara överdrivet rädd att skoja lite med oss spelare. Redan tidigt i spelet krossas den fjärde väggen brutalt genom att hänvisa till både tidigare Kid Icarus-spel, men även andra titlar. Röstskådespelarna hindrar tyvärr mig från att dela ut den annars solklara tian i ljudbetyget, men för det mesta fungerar de bra och bjuder på skämt man måste vara en rejält inbiten gamer för att faktiskt uppfatta hänvisningen till.
Även om man knappast kommer tröttna på Kid Icarus: Uprising i första taget, det här är ett spel man liksom originalet kommer kunna plocka fram och ha kul med även om 10 år, så har Nintendo även haft vänligheten att skicka med ett multiplayerläge understött av makalöst bra nätkod. Något som faktiskt fungerar hyggligt och skänker lite ytterligare variation till spelet. Två varianter står till buds, dels möjligheten att köra dödsmatch med alla mot alla för sex personer och dels ett lagbaserat spel.
Förstnämnda blir snabbt rörigt och här räcker spelkontrollen verkligen inte till, samtidigt som det tekniska heller inte hinner med alla gånger med dyk i bilduppdateringen som följd. Det lagbaserade konceptet är dock mindre hysteriskt och ställer tre spelare mot tre där man har en gemensam livmätare. Den spelare som tömmer den förvandlas till en ängel som sedan måste skyddas. För dör ängeln har matchen förlorats. Ett annorlunda koncept som blir ett slags match i matchen som fungerar bra.
Kid Icarus: Uprising är kort sagt en riktig höjdare. Det här är Nintendo-magi när den är som bäst. Det är lekfullt, roligt och lika väl anpassat för både nybörjare och de absolut skickligaste superjapanerna som existerar på vår planet. Dessutom är det perfekt anpassat för bärbart spelande där man snabbt kan ta upp, spela en favoritbana, låsa upp lite nya grejer och sedan vara klar. Kid Icarus återkomst är kort sagt årets hittills absolut bästa anledning att skaffa sig en Nintendo 3DS.