Doodle God: Ultimate Edition

Det finns en del gudsimulatorspel på marknaden, där de kanske mest igenkända är spel som Black & White, Spore och förhållandevis nya From Dust. Det ska medges att jag inte är någon expert på genren. När jag känner gudskomplexet krypa fram brukar jag nöja mig med att på utlopp i en annan sorts maktlek. Ni vet, grejer som God of War och Bayonetta. Men nog har jag doppat en och annan tå i gudsimulatorgenren vid ett par tillfällen, så jag har en grundläggande förståelse för konceptet. Med det sagt kan jag inte säga att jag någonsin spelat något som Doodle God förut.

Hela spelet går ut på att kombinera olika element för att upptäcka nya, och tanken är att du mot slutet av din skapelseturné ska ha skapat allt - i princip. I början har du bara fyra element att arbeta med och ni vet vilka det är; jord, eld, vind och vatten. Att utvinna nya saker från dessa fyra är busenkelt och mer eller mindre logiskt. Eld och jord blir lava, vatten och vind blir ånga, eld och vatten blir alkohol, alkohol och vatten blir vodka... Inom kort börjar man arbeta med saker som liv, plasma och energi som sedan i sin tur i kombination med naturresurser kan resultera i olika former av liv.

Det finns ett visst mått av humor i Doodle God. Kombinerar du en människa med alkohol (eller vodka) får du en alkoholist tillsammans med ett citat som lyder "verkligheten är illusionen som infinner sig när alkoholen är slut", eller något i den stilen. Förutom huvudspelet finns det även små sidopussel som kallas "quests" där du med samma enkla kombinationsmedel ska lösa olika situationer. Ett exempel är uppdraget där spelaren ska rädda en prinsessa från en drake och det gäller att ta ut svängarna lite i dessa delar. Genom att testa mig fram kom jag på att jag kunde göra alver genom att kombinera trolldom med en människa, som jag sedan kunde ge ett vapen och när flera beväpnade enheter kombineras blir det ett lag starkt nog att dräpa draken - och så vidare.

Doodle God var ursprungligen ett mobilspel, och det märks tydligt både till utformande och gränssnitt. Det finns belöningar att hämta om du loggar in för att spela varje dag och valutasystemet ("mana") är som gjort för att kunna fyllas på med riktiga pengar genom mikrotransaktioner. I Xbox One-versionen, som jag spelat för denna recension, slipper du emellertid extra betalväggar som dessa. Grafiken är simpel och, återigen, väldigt "mobilspel-ig" men funktionell och den lugna bakgrundsmusiken är trevlig. Utvecklarna har gjort ett hyfsat jobb med att översätta det uppenbart touch-baserade gränssnittet till handkontrollstyrt, även om sidomenyer och annat inte alltid är lika lättåtkomliga som de garanterat är på mobiler.

Det är svårt att hitta saker att klandra spelet för med tanke på vad det är. Det är ett litet spel med simpel premiss och målsättning där ingenting är förolämpande dåligt - det mesta fungerar. Men spelet lyckades ändå aldrig riktigt fånga mitt intresse i mer än några minuter åt gången och anledningen till detta är, åtminstone för mig, ganska uppenbar. Precis som det finns spel som hör hemma enbart på konsolen eller PC:n så finns det spel som hör hemma enbart på mobilen. Spelet är i varje enkilt avseende helt uppenbart designat och format som något du har med dig i fickan, något du kan ta upp för att pilla med i någon minut medan du tömmer ändtarmen, väntar på att äggen ska koka färdigt eller att bussen ska komma till din hållplats. Som konsolspel fyller det inte sitt syfte, i mina ögon.

Det kan även argumenteras för att spelet på Xbox One är lite lustigt prissatt. Det kostar dig runt 130 kronor på Xbox Live-butiken och det känns lite väl saftigt för vad man får (oavsett hur omfattande skapelsesystemet är), särskilt när man tar i åtanke att du får samma spel för en bråkdel av priset på din telefon - om du inte nöjer dig med gratisversionen. Det kan hända att konsolversionen har mer material, mer att göra än mobilförlagan men det dröjer inte länge innan det blir repetitivt att para ihop element bara för sakens skull.

Det hjälps inte heller av att spelets logik snabbt blir svår att hänga med i. Jag förstår hur eld och damm blir aska och hur människa kombinerat med en människa blir sex (som är ett element, tydligen) men att liv och sten är vad som krävs för att skapa ett ägg är desto svårare att greppa. Vid ett tillfälle fick jag reda på att jag skulle få extra mana genom att göra is och jag försökte desperat hitta något som kunde fungera som substitut för kyla i kombination med vatten - för det är ju så det fungerar. Men nej, för att få is tvingades jag kombinera vatten med glas, vilket jag kom på genom att helt slumpmässigt kombinera allt jag hade tillgängligt med vatten. Och det är så det lätt slutar när logiken börjar tryta; du kommer sitta och ändlöst testa dig fram utan eftertanke och det blir rätt snabbt gammalt.

Så medan Doodle Gods koncept är ett charmigt sådant känns det efter någon timme eller två rätt uttjatat och utförandet gör sig med all säkerhet mycket bättre i mobilt format, som dessutom är det billigare alternativet. Är du ute efter något som du kan sitta och pilla med och finna nöje i för några få minuter åt gången då och då så kan Doodle God vara något för dig. Men konsolversionen är inte rätt sätt att ta del av det, i min ödmjuka åsikt.