Det har gått ett tag sedan Neon Genesis Evangelion. Sedan fascinationen för stora krigsrobotar hade sin storhetstid över världen. Numera är de stora nobla maskinvarelserna istället ersatta med trehjulingsdum 80-tals nostalgi signerad Michael Bay. Det har varit en kvalitetsmässig nedförsbacke som snarare kan liknas vid ett stup. Vilket inte ger mycket hopp för en mechspelserie som hade sin storhetstid under Playstation 2-eran.
Armored Core V visar sig vara bland det mest opersonliga som jag någonsin spelat. Tänk dig Michael Bays redan nämnda Transformers-filmer och så skalar du bort allt i dem förutom herr Bays svulstiga militärporr med inzoomningar på vapen som avfyras, missiler som avlossas och pansarvagnar som skjuter salut i ett enda långt segertåg för all världens fallosymboler. Armored Core V får så sätt actionspel som, till exempel, Call of Duty att framstå som pacifistiska nunnor i jämförelse.
Behöver du likt mig lite mer att relatera till än så, så kommer du däremot bara att bli oändligt uttråkad av Armored Core V. När jag efter några timmar med spelet märker att jag ibland spelat så kallade "Story Missions" så kan jag inte mer än att hostskratta till svar. Någon story har jag inte lagt märke till. Utvecklaren From Software borde nästan få en medalj för lyckas att få mig så här oengagerad av saker som framtidskrig och 10 meter höga jätterobotar med en beväpning motsvarande ett afrikanskt lands BNP.
Striderna är alla variationslösa ringdanser där den dominanta strategin "sidosteppa och skjut" alltid vinner oavsett hur du customiserar din mech (eller Armored Core som det kallas här) och vapenarsenal. Bandesignen är därtill horribel i det att den ofta bjuder på förvirrande labyrinter av skyskrapor och kontorsbyggnader. Det finns inte heller något bra kartsystem så utvecklaren har klistrat på en billig lösning i att din AC börjar blinka och sparka när du är utanför stridszonen.
Tröskeln du måste komma över för att ens komma in hur spelet fungerar är därtill alldeles för hög. Armored Core V är opedagogiskt och inlärningskurvan liknar mer en lodrätt tegelvägg. Manualen (ja det gick satan så långt att jag tittade i manualen) ger inte heller någon tröst. Det hela ter sig väldigt märkligt eftersom detta har framhållits av utgivaren Namco Bandai som det mer öppna välkomnande av Armored Core-seriens 14 titlar. Dessutom med ett helt nytt fokus på onlinespelande som känns väldigt motsägelsefullt. Då behövs många ändringar. From Software kan börja med att göra en ordentlig tutorial. Och nej då syftar jag inte på varianten som innehåller massa meter text. Faktum är att jag aldrig skulle syfta på den varianten.
Har vi något mer som är dåligt då? Jo tack. Presentationen i spelet är ful som stryk. På soptippen borde den ligga. Vi snackar alltså maskiner som inte ens Andy Warhol hade kunnat älska. Att de valt att designa de gigantiska robotarna kring spartansk funktionalitet istället för att förvandla dem alla till gigantiska människa/djur/maskinhybrider respektar jag förstås. Tyvärr hjälper det däremot inte mitt engagemang när det inte finns några mänskliga ansikten eller karismatiska röster att relatera till istället. Då tror jag verkligen att den stilen hade varit häftig, lite som i Patlabor eller Chromehounds.
Jag har egentligen ingen stor erfarenhet av mechmedia men jag vet i alla fall så pass mycket att det alltid finns en tydlig distinktion och relation mellan den gigantiska roboten och dess ofta rätt späda förare. Något som Armored Core V inte tar vara på det minsta. Då kanske någon påpekar att Armored Core V är inte den typen av narrativt drivet spel. Jag är i så fall fullt benägen att hålla med den personen, men samtidigt måste jag ställa en motfråga. Vad är egentligen Armored Core V för spel? Det är självfallet narrativt handikappat men också som ett rent ludologiskt spelverk är det även underlägset det mesta annat i denna, redan från början, smala subgenre. Inte något verkar det ju duga till.
Så vad är Armored Core V då för spel? Det ska jag svara på. Ett dåligt ett.