På Playstation-tiden avnjöts en hel del Ridge Racer, det var de första bra racingspelen på plattformen och jag spelade det konstant hos kompisar. Jag älskade livet en lateral sidoförflyttning i taget på den tiden, det var ett spel som ryckte tag i mig totalt och som aldrig riktigt släppte taget. När jag själv köpte en egen Playstation stod valet till mitt första spel mellan Porsche Challenge och Rage Racer, valet var otroligt enkelt. Men med tiden ska jag erkänna att mitt intresse dog ut lite. Jag spelade lite Ridge Racer Type 4 men sedan dess har spelserien känts ganska ointressant.

Jag tror nog att Namco Bandai tänkte samma sak när de valde att outsourca utvecklingen av Ridge Racer Unbounded till finska Bugbear. Bugbear har gjort sig kända med sina Flatout-spel som har varit en udda kombination av utmanande racing på interaktiva banor, flygande bråte, underliga minispel och jeansvästar. Stundtals otroligt frustrerande spel, stundtals riktigt bra racing. Bugbear har tagit Ridge Racer-konceptet och klätt det i vad som antas få vara en modern kostym som passar bättre in i dagens spelutbud.

Du är medlem i ett hemligt racinggäng vid namn Unbounded och du ska köra bil. Skitfort och ofta. Du ska stiga i graderna, låsa upp nya bilar, nya stadsdelar, dominera lopp, områden och hela rasket i slutänden. På banan ska du bete dig riktigt illa mot både omgivningen och dina motståndare, ju sämre du beter dig desto snabbare fyller du upp en mätare och när denna mätare är full får du, som Yngwie Malmsteen skulle sagt - unleash the fucking fury. Ett knapptryck och du sparkar i turbofunktionen, vilket kan användas till att bara öka din fart, tackla till motståndare eller pulverisera massiva byggnader och därmed öppna upp nya vägar på banan.

Det mesta du gör bygger upp din mätare, stöka med motståndare, krossa mer eller mindre solida konstruktioner på och vid sidan av vägen och drifting. För det är ju något som hängt med Ridge Racer-spelen sedan början och Bugbear har såklart tagit vara på den delen. Arvet från Flatout märks tydligt då man precis som i de spelen, här kan köra på och igenom det mesta. Tegelmurar, betongpelare med en diameter av 1-2 meter, metallräcken, t-bane-räls-stöttor och annat man finner i en normal innerstad. Faktum är att det är en imponerande mängd prylar du kan meja ned utan att förvandla bilen till metallflis, nästan så att det är lite för mycket man kan massakrera kan jag känna, det förtar lite av racingkänslan.

Men ska sannigen fram är det inte mycket känsla man som spelare finner i Ridge Racer Unbounded. I mitt första lopp blev jag mest irriterad. I lopp nummer två blev jag direkt sur för att i lopp nummer tre bli fullkomligt sjövild. Problemet med Ridge Racer Unbounded är att det på alla nivåer är ett spel som inte engagerar mig och som konstant irriterar mig med allehanda värdelösa egenheter. Till en början är fordonsfysiken fullkomligt hemsk, du rattar runt sportbilar som mest känns som ryska raketramper som knuffas fram av slavar. Det är trögt, segt och fruktansvärt tråkigt, att försöka slänga in sin bil i en kurva för att klämma ur sig en fet drift är allt som oftast ett rent lotteri.

Antingen får du för bra grepp i fordonshelvetet och inget spännande händer, eller så slår du runt på rekordtid och får näsligt starta om från början. För att hinna ikapp sina motståndare efter en miss kan du fetglömma då de alltid hinner försvinna över horisonten för att aldrig någonsin ses igen. Jag har nog startat om fler lopp i Ridge Racer Unbounded än jag har i något annat spel tidigare och det är ibland av de konstigaste anledningarna. Inte sällan handlar det om att man kraschar av någon oförklarlig anledning. Vad sägs om att försöka navigera genom ett fält av café-utemöbler där metallstålarna yr omkring dig, bara för att köra på en ytterst solid detalj precis när du ska ta dig ur detta fält av Rusta-möblemang.

Eller kanske att följa en motståndare genom en öppning som denne har slagit upp på banan, bara för att krascha i infarten och behöva starta om. Det närmsta jag skulle vilja likna Ridge Racer Unbounded vid är Split Second som kom för ett par år sedan. Jag tyckte Split Second var ett helt okej racingspel och det tycker jag fortfarande. Dock fann jag det lite enformigt och lite väl förutsägbart och statiskt med sina fasta punkter där man kunde göra kaos med sina motståndare. Ridge Racer Unbounded gör allt väldigt mycket sämre.

Med en full turbo-mätare kan du som sagt forcera vissa större hinder som byggnader, brofundament och parkerade tankbilar. Avsaknaden av dynamik gör att man helt enkelt sparar sin fyllda turbo-mätare till ett speciellt ställe på banan och väl där väljer att forcera hindret för att få en liten, oftast väldigt marginell, fördel gentemot dina motståndare. I Split Second hade dessa handlingar en ganska stor påverkan på banan och på dina motståndare, det var statiskt och förutsägbart men ganska roande. I Ridge Racer Unbounded reduceras det till tråkig spelmekanik som gör att man allt som oftast inte bryr sig om att använda funktionen. Banorna är redan byggda på ett sätt att man knappt tjänar på att öppna upp nya rutter.

Banorna i sig är heller inget vidare, layouten består till stor del av 90-graderssvängar där spelarens drifting-skicklighet sätts på prov och med tanke på att drifting-funktionaliteten är fullkomligt värdelös ger det ett ganska ointressant upplägg. Lägg här till att banorna är överdrivet plottriga och fulla med oväsentligt skräp som bara är i vägen för spelaren och en fullkomligt värdelös färgpalett som går i tråkiga och mörka färger. Ljussättningen är horribel och när Bugbear försöker få omgivningarna att stå ut lite blir det fullkomligt kaos med strålar och blänk åt precis varenda håll, till ögonens stora förtvivlan.

Det finns lite olika typer av tävlingar att delta i, men ingen är speciellt underhållande. Det mesta har gjorts förut och det känns väldigt ofta som att Ridge Racer Unbounded inte har några som helst egna idéer. Det finns en egen baneditor att roa sig med där du kan knåpa ihop dina egna banor som du sedan kan ladda upp. Dock måste du spela en massa för att låsa upp mer möjligheter. Det är inget som ger mig något direkt mervärde för min del, utan jag känner hela tiden att Ridge Racer Unbounded är en enda stor felsatsning.

Men det finns positiva saker också. Att spela andras banor online är ganska smidigt och man slipper onödigt långa laddningstider, samt att det ger möjlighet att spela banor som faktiskt är bättre än de som skeppas med Ridge Racer Unbounded från början. Dessutom ska jag faktiskt erkänna att jag gillar soundtracket. Det består till största delen av ganska tung techo och annan elektronisk musik från till exempel Skrillex. Men om du inte gillar bastung dunka-dunka är det nog inget du kommer gilla speciellt mycket.

Ridge Racer Unbounded är ett dåligt spel, det går inte att säga det på ett bättre sätt. Ambitionsnivån verkar vara i botten och Bugbear har inte brytt sig om att göra ett spel som verkligen roar. Istället för att föra in Ridge Racer i en lite modernare tappning blev det ett slött, tråkigt och segt spel helt utan egen identitet eller kvalitet. Det är på många sätt ett ovärdigt spel, det är exempelvis ovärdigt av Bugbear att leverera ett sånt här spel med tanke på att vi faktiskt vet att de kan leverera kvalitet och det är definitivt ovärdigt att ge den här bleka Split/Second: Velocity-kopian det anrika namnet Ridge Racer.