En vanlig, och kanske även rättfärdigad kritik mot sportspel är att de ettåriga release-cyklerna gör att skillnaderna mellan två utgåvor i en serie i regel är väldigt små. Det är en nästan uttjatad diskussion som jag inte tänker gräva ner mig i fullständigt, men jag kan ändå konstatera att ingenstans är den kritiken mer befogad än i fallet golf. Att jämföra NHL 12 med det för sin tid briljanta NHL 94 är inte snällt. I fotboll är skillnaderna om möjligt ännu större. Och alla uppslagsverks om innehåller termen "kopernikansk revolution" borde illustrera det inlägget med tennisspel före och efter Virtua Tennis.

Golf skiljer sig dock åt, främst genom att vara en långsam sport. I princip sker ju inga händelser simultant och på så vis har sporten mer gemensamt med schack än de flesta andra idrotter. Fysiskt koordinationsschack för en person. Det finns liksom inte så mycket mer att göra än att rita upp fairways, greener, vatten och bunkrar efter verkliga förlagor, en uppsättning klubbor och någon form av skicklighetsmoment i själva svingen. Visst kan ett spel som Tiger Woods PGA Tour 13 kalkylera bollbanor och klubbträffar med en helt annan precision än spel från datorspelens stenålder, men det rör sig ändå bara om en förfining av konceptet "slår du snett åker bollen också snett".

Nu försöker jag inte säga att ett modernt golfspel är något bagatellartat som bör ignoreras av ren princip. Tvärt om så har golfspel, både simuleringar och mer arkad-artade varianter, alltid haft en otrolig förmåga att fängsla mig genom sportens inneboende dramaturgi. Så även om banorna, till skillnad från atleterna, som annars är sedvanan, är de bestående huvudpersonerna som återfinns i alla golftitlar, och även om utvecklingen i regel tar myrsteg framåt, så bör alla som är det minsta intresserade av gräsdoft, rosa skjortor eller fåniga fordon ha minst ett golfspel i sin spelhylla.

I Tiger Woods PGA Tour 13 återfinns den hittills vassaste representationen av en klubbsving som står att finna för en handkontroll. Låt vara att jag själv är född med järnsjuan mitt i bagen, men det är svårt att inte prisa en kontrollmetod som visserligen inte är någon revolution, men som känns oerhört färdig i sitt utförande. Utöver möjligheter att justera fötternas placering och träffyta på bollen så är hela slaget beroende på hur jag som spelare för vänsterspaken. Hur långt, rakt och snabbt jag för den bak och sedan fram har allt inflytande på bollbanan. Fortfarande kvarstår det tidigare påtalade faktumet att följderna inte blir så mycket mer spännande än "snett eller rakt", men avståndet mellan golf och spelgolf har sällan eller aldrig varit kortare.

Om jag tillåts fortsätta skriva med datorns positiva tangenter så kan jag inte låta bli att lovorda det ambitiösa karriärläget. Som aspirerande amatör med en hel värld, och i den dussintals kompletta golfbanor att erövra är det lätt att drabbas av drabbas av svindel vid insikten att här finns många timmar att offra till fairwayguden. Det är som alltid kittlande att klättra i resultatlistorna, ta några turneringssegrar, skaffa sig nya, vassa järnklubbor och närma sig världseliten. Det är här jag har spenderat mest tid hittills med årets Tiger, och jag ser ingen anledning att tro på förändring på den fronten, de rika online-möjligheterna till trots.

Det finns dock en sak som gnager och stör mitt i all karriärglädje. Nämligen de genvägar till förträfflighet som annonseras, belönas och erbjuds en genom spelets samtliga lägen. Mer specifikt kan man inför varje runda förse sin golfbag med ett antal pins, med potential att boosta golfarens attribut och annat rätt rejält. Även om dessa pins bara finns i begränsade mängder, så går det lätt att skaffa nya via ett myntsystem som liknar "Ultimate Team" från FIFA och NHL.

Det är helt enkelt oerhört svårt att tacka nej till att slå superdrivar eller femdubbla erfarenhetspoängsinsamlandet, även om det någonstans gör att det känns mindre belönande att utveckla sin golfare på traditionellt och permanent vis. Jag är vanligen välvilligt inställd till små arkadifieringar av sportspel, men i Tiger Woods PGA Tour 13 går det ett par snäpp för långt.

Ytterligare en sak jag måste anmärka på är den bristande presentationen och inramningen. Visst är inte golf någon actionbetonad sport, men det är ändå svårt att känna sig längre ifrån autentisk sportsändning än man gör under en runda Tiger. Allt ifrån en publik som känns mer odöd än levande till oengagerande kommentarer och ljudsättning i stort sätter en något sömnig prägel på allt. Jag hade gärna sett lite mer svepande kameraåkningar, rock n roll och snabba klipp från mina motståndares eskapader. Har McIlroy sänkt en lång birdieputt på sjutton får det gärna klippas in före mitt bunkerslag.

Utöver att vara oinspirerande sammanfogat så ser Tiger Woods PGA Tour 13 också påfallande trist ut även i detaljerna. Enstaka objekt, såsom de verkliga golfarna eller bakgrunderna på somliga banor, ser riktigt vassa ut. Men banans miljöer, och de flesta människorna rör sig i intervallet mellan fult och acceptabelt. Låt vara att det måste vara svårt för ett team av grafiker att jobba med så mycket grönt i bilden, men jag förväntar mig mycket mer än så här av ett så långsamt och förhållandevis oavancerat spel. Lägg därtill sporadiska glitchar i bollanimationerna och grafikbetyget landar nätt och jämnt på godkänt.

Avslutningsvis är årets upplaga av EA:s golfspel i sin kärna riktigt underhållande. Jag har ibland svårt att acceptera hur bollen studsar mot delar av terrängen, som exempelvis tunna trädgrenar. Och visst finns där en del designmässiga tveksamheter. Men i slutändan vinner utbudet av banor, svingmekanikens enkla smarthet och golfens genialitet över spelets brister. Jag önskar bara att Tiburon vågat lita mer på enkelheten och variationen i sporten som sådan. Till nästa år föreslår jag att man fortsätter prova kreativa idéer som Tiger Legacy, som dock inte blev helt lysande denna gång, och låter huvudprodukten vara mer orörd.