Svenska
Gamereactor
recensioner
Silent Hill: Downpour

Silent Hill: Downpour

Det var inte bara spöregn, tjock dimma och äckliga monster som väntade Mathias i den lilla staden Silent Hill, utan även en av årets hittills största positiva överraskningar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När himlen mörknar och regndropparna börjar falla vet jag att det är tid nog att dra sig undan. Jag släpper alla andra tankar och börjar genast söka skydd från både stormen och de hot den lockar fram, för de annars tysta gatorna i Silent Hill är inte så säkra längre. Natten spenderar jag istället med att undersöka mitt senaste gömställe i jakt på nya redskap och ledtrådar till vad som egentligen inträffat här. Var är alla människor? Och vad är det för skuggvarelser som tagit deras plats?

Under de följande 10 timmarna är jag Murphy Pendleton, en rymling som efter att en fängelsetransport kört av vägen befinner sig i den där tysta lilla staden på kullen. Varför stadens dimma slukat just Murphy, och vad det är han gjort sig skyldig till, är såklart frågorna med stort F genom hela Silent Hill: Downpour, och även om storyn i sig inte har samma tyngd som den i till exempel Silent Hill 2 så innehåller den allting man vanligtvis förknippar med serien. De absurda metaforerna och det vuxna temat är väl utfört, och den mindre samlingen gåtfulla karaktärer kommer alla till liv tack vare bra röstskådespel.

Silent Hill: Downpour
Murphy Pendleton är en av seriens mest intressanta huvudkaraktärer. Hans bakgrundshistoria (som berättas via flashbacks) och handlingens stora fokus på våld mot barn ger hela spelet en mörk ton.

Med det sagt så är Silent Hill: Downpour som bäst när man inte följer det självklara spåret av brödsmulor. Det är nämligen när staden öppnar sig för utforskning som Vatras uppfriskande nyheter till formeln uppenbarar sig. Vi snackar om ett mer spännande Silent Hill, med kyrkogårdar, biografer och polisstationer som alla går att besöka utan att vara obligatoriska destinationer på Murphys resa. Dessa platser döljer mörka hemligheter de också, som leder till några minst sagt minnesvärda sidouppdrag.

Detta är en annons:

Att söka skydd i ett kusligt hus och ta del av dess obskyra berättelse får inte bara staden att kännas med levande, det förgyller även spelupplevelsen på ett helt nytt sätt. Förhoppningsvis är det denna riktning man tar i framtiden med serien. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet, i nästa sunkiga gränd eller på vinden i den där ruggiga lägenheten man precis klivit in i. Och det är precis det Silent Hill ska handla om.

Silent Hill: Downpour
Sidouppdragen känns ungefär som kortare avsnitt av en TV-serie. De bjuder alla på spännande berättelser från Silent Hill och innehåller unika twister på det spelmässiga.

De mer storydrivna delarna å andra sidan är väldigt linjära, precis som de alltid varit. Även om man utforskar ett mäktigt skogslandskap så stöter man på gott om osynliga väggar, vilket är beklagligt med tanke på hur mycket en öppen skog hade gjort för inlevelsen. Även de så kallade Otherworld-sekvenserna är väldigt linjära.

Dessa brukar vanligtvis bjuda på de mest obehagliga och svåraste delarna i ett Silent Hill-spel, men den här gången är tömda på fiender och består istället av dödliga hinderbanor och lättare pussel. Ibland stöter Murphy även på en ond ljusboll som jagar honom genom blodtäckta labyrinter, ungefär som i Silent Hill: Shattered Memories.

Detta är en annons:

Men trots att den andra världen inte är en lika hotfull plats längre är den fortfarande grafiskt intressant. Miljöerna är absurda och använder sig av mycket vatten, och atmosfären är även den fenomenal genom hela spelet tack vare fantastisk detaljrikedom och inlevelserika effekter. Stadens gator är fulla med bråte som skvallrar om invånarna slutgiltiga öde, och att bara gå runt och leta efter tidningsurklipp för att få mer bakgrundshistoria känns belönande.

Silent Hill: Downpour
Föremålsjakt och pussel är såklart en stor del av Silent Hill: Downpour, och tycker man att många spelserier blivit allt mer actionorienterade så lär man uppskatta vad Vatra gjort här. Till och med bosstriderna har ersatts med pussel.

Många föremål går även att plocka upp och använda som vapen om man skulle stöta på trubbel i dimman. I tidigare spel har man alltid haft med sig ett antal redskap, men i Silent Hill: Downpour varar ingenting för alltid. Stolryggar slås av, yxor tappar skaftet och pistolammunitionen sinar till sist. Man känner sig väldigt trygg när man utforskar den farliga dimman med en hagelbössa på ryggen och en stor brandyxa i handen, men jämför det med rädslan man känner när man står där i regnet med ett bräckligt stolsben.

Redan efter 30 minuter har man lärt sig att frukta regnet, för det är när det stormar som mest som varelserna kommer ut för att leka. En blixt kan blända skärmen och plötsligt är man omringad av ett halvt dussin blodtörstiga monster. Tyvärr ser fienderna den här gången ut som billiga zombies hämtade från någon japansk skräckfilm, men lyckas åtminstone vara skräckinjagande. Speciellt när de står och flåsar i regnet och väntar ut spelaren.

Silent Hill: Downpour
Renget bara öser ner i Silent Hill: Downpour, något som påverkar det spelmässiga på ett intressant sätt.

Vanligtvis hade jag inte haft någonting emot att köra en kökskniv i ansiktet på dem, men spelmekaniken i Silent Hill: Downpour lider av några brister som är under all kritik. Striderna är rent ut sagt trasiga, med en underutvecklad blockfunktion och vapnen som är sega att svinga och som häften av gångerna träffar någonting i omgivningen. Det hjälper inte att fienderna har billiga attackmönster, och skulle man falla i strid så får man smaka på ett ytterst slumpmässigt sparsystem.

Jag tvivlar starkt på att detta skulle vara någonting medvetet från Vatras sida, men tack vare stridernas problem undviker jag alla konfrontationer till vilket pris som helst, vilket gör partierna där jag kartlägger staden ännu mer givande. Det är nämligen med stort obehag jag ständigt tittar mig över axeln och fruktar nästkommande oväder. Silent Hill är som bäst när man flyr från en strid, och i Downpour är det så man ska gå tillväga för att kunna njuta så mycket som möjligt. Ljuddesignen bidrar ytterligare till dessa känslor av obehag, och David Lichts musik gör ett beundransvärt jobb med att ersätta Akiras Yamaokas stycken från tidigare spel.

Silent Hill: Downpour
Silent Hill: Downpour har en del grafiska brister, men designen är det inget som helst fel på. Det brusiga bildfiltret saknas dock.

Spelets absolut största brist är dock den dåliga optimeringen. Utvecklarna har satsat på harmlösa laddningsskärmar, men som följd sköts mycket av laddandet under spelets gång istället. Detta skadar bildskärmsuppdateringen när man går från ett område till ett annat, och ibland kan hela gator kännas ospelbara. Det är underligt hur det kan bli så, med tanke på att den ständiga dimman borde underlätta spelets uppritningsavstånd ("draw distance") avsevärt.

Men trots dessa problem dryper själva grundidén av potential, och ibland glimmar den av genialitet. Jag trodde att min kärlek för serien försvunnit någonstans i den tjocka dimman, men att vandra genom Vatras tolkning av Silent Hill med endast överlevnad på tankarna blev för mig en nytändning. Här skulle jag kunna gå vilse, och jag skulle älska varje sekund av det.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Fantastisk atmosfär, spännande story, engagerande sidouppdrag, fenomenalt ljud, ambitiös utformning av staden
-
Dåligt optimerat, horribla strider, kass fiendedesign
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Silent Hill: DownpourScore

Silent Hill: Downpour

RECENSION. Skrivet av Mathias Holmberg

Det var inte bara spöregn, tjock dimma och äckliga monster som väntade Mathias i den lilla staden Silent Hill, utan även en av årets hittills största överraskningar...



Loading next content