Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

TOP GUN: HARD LOCK

Chrille har kastats tillbaka till åttiotalet, en tid då Tom Cruise och Val Kilmer var coolast på Jorden. Hur konstigt det än må låta. Efter tio timmar med Top Gun: Hard Lock vill han aldrig återvända dit igen.


Jag vill börja med att slå fast att jag aldrig varit något större fan av vare sig filmen Top Gun eller någon av de produkter som följt i dess kölvatten. Trots detta pryder ett leende mina läppar när spelet med undertiteln Hard Lock (militärlingo för"mina missiler är oerhört kelsugna med dina motorer") rullar igång med välkänd temamelodi och välment smågnabb pilotkollegor emellan. Strax byts dock det ursprungliga gillandet mot ett allt mer tilltagande sjukdomstillstånd där Spider, Wiseguy och de andra flygarnas dialoger är mentalt eksem och TV:ns muteknapp är det enda botemedlet.

I vanliga fall kan jag ha visst överseende med dåligt agerande och taffliga repliker, men Top Gun-piloternas svador har en helt egen nivå av uselhet och tjatiga upprepningar. Den enda variation som finns är i växlingar mellan vardagsklyschor ("close but no cigar") och militärklyschor (ungefär tretusen varianter på riktningsangivelse utifrån en urtavla, "uh oh, bandit on your six!"). Och nej, det är aldrig "så dåligt att det blir bra".

Top Gun: Hard Lock
En nödvändighet för att ha skoj uppe i luften är att försöka låtsas att man flyger något annat än ett flygplan. En kolibri till exempel. Manövrar, fysik och fart - inget känns någonsin autentiskt.

Under denna påklistrade yta av sköna snubbar som har skoj tillsammans finns dock ett actionspel som förvisso inte är särskilt bra, men som ändå innehåller godkända moment. Luftduellerna med de namnlösa fienderna och deras ryska jaktplan är stundvis nervkittlande historier. Via flinka spakmanövrar och mer vågade rörelser av quick time event-karaktär gör man sitt bästa för att hamna nära och bakom fiendeplanen, varpå belöningen i form av exploderande MIG-skrot är nära.

En kamp mellan två jämnbördiga motståndare, och till råga på allt i svindlande hastigheter och med teknologi för miljarder utgör egentligen all inramning jag behöver för att kunna förlora mig i ett spel. Mycket av fascinationen går dock raskt förlorad i takt med att samma moment upprepas i absurda mängder. Idoga karbonkopierade tvekamper tröttar snabbt ut spelaren i mig, och det faktum att krigsmateriel för astronomiska belopp sprängs under varje uppdrag har samma inverkan på mitt sug efter att se mer av världen och handlingen, ja själva inramningen.

Jag tycker helt enkelt att man träffar fel i balansgången mellan simulator och lättsam, dum action. Visst är det svårt att säga någonting precist om något så luddigt som vilken atmosfär en utvecklare avser att förmedla, men jag känner mig ganska trygg med att hävda att man tycks ha gett upp någonstans på vägen mot slutmålet. Kanske fanns inte kunnandet där för att ro projektet i land, kanske var utgivarens villkor oresonliga. Eller kanske var man bara mer intresserade av att titta på åttiotalsfilm och äta glass än att göra ett spel. Och vem är jag att argumentera emot glassätande?

Top Gun: Hard Lock
Tanken bakom luftduellerna är god. Allt som är positivt med dem suddas dock ut av otaliga upprepningar och en svårighetsgrad som hoppar fram och tillbaka med mer emfas än en seismografnål.

Resultatet av denna identitetssökande produkt blir att jag som spelare ständigt sitter och drömmer om vad som skulle hända för att mitt intresse skulle återvända. Bland mina vanligaste önskemål hör att alla mina pilotkollegor ska drabbas av akut inflammation i halsmandlarna och tappa talförmågan, men det starkaste begäret efter en scenförändring kommer i samband med ett möte med en fiendepilot i ett mystiskt prototypplan. Här kan jag inte sluta hoppas att piloten ska heta Ka'Aluox och ratta ett flygande tefat från Andromedagalaxen. Har man ändå misslyckats med att avbilda genuina strider kan man lika gärna göra ett F-18 vs Space Saucers, tänker jag.

Sådan tur har jag givetvis inte, utan fortsätter kämpa emot tvångstankar på sömn, sömntabletter och skönhetssömn där jag bombar stridsvagnar, skjuter ner Mig-plan och försvarar båtar. Lyckligtvis finns här ett inbyggt motmedel mot sömn i form av diverse dråpliga inslag som skrattimpulserna inte kan värja sig emot. Den eviga favoriten är hur alla former av fart- och kraftkänsla sätts helt ur spel av omöjligt låga farter och ännu omöjligare tvärkast till svängar. Roligast av allt är dock när spelet ska växla kameraperspektiv en smula när man skiftar vapensystem från missiler till bomber, och det tycks som att hela planet lyfts upp några meter i luften, istället för att kameran flyttas nedåt.

Det finns i slutändan inte mycket som talar för Top Gun: Hard Lock. Jag skulle till exempel aldrig råda någon att köpa det, oavsett till vilket pris. Men utvecklarna kan ändå få en klapp på axeln för att visa sekvenser kan se riktigt tjusiga ut. Det gäller främst partier på hög höjd med endast blå himmel, gul sol och stålgrå jaktplan som gifter sig ganska bra med solstrålarna. Ju närmre marken man kommer desto mer känns den dock som en sorglig brun-grön gegga man helst håller sig ifrån.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Luftstriderna roar i början, ganska bra ljuseffekter
-
Tidernas tjatigaste dialog, enformigt, ojämn svårighetsgrad, saknar helt flygkänsla
BETA +