Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
recension

Nier: Automata

Platinum Games är tillbaka med vad de brukar göra bäst. Nier: Automata är snabbt, galet och fullproppat med stringtrosor, men är det roligt?


Detta är en annons:

Tänk dig detta: Du går med ekande fotsteg i en mörk och dassig fabriksbyggnad. Uppradade längs väggarna står det så robotar. Söta små robotar, och håller i facklor. Stämningen är biblisk och sådär krypande obehaglig. I bakgrunden hörs en olycksbådande kör. Snart ska du träffa robotarnas ledare: Prästen. Snabbspola ett par minuter. Nu befinner du dig i luften, kameravinkeln är placerad rakt ovanför dig och du sitter i en mech-liknande farkost, fienderna kommer mot dig från alla håll samtidigt.

Helt plötsligt förvandlas rasket till en mix mellan Gradius och Galaga. Bestyckad med maskingevär och missiler gäller det att decimera allt på skärmen och samtidigt undvika attacker själv, de är frenetiskt, snyggt arkadaktigt och mot slutet kan du oftast vänta dig en boss så stor att halva skärmen täcks. Låter detta märkligt? Välkommen till Nier: Automata. Platinum Games samarbetar med Square Enix och galenpannan Yoko Taro och tanken är att leverera ett paket av svinigt snabb action som löst baseras på det kultförklarade Nier till Playstation 3 och Xbox 360.

Spelet utspelas 10 00 år efter sin föregångare och jag ikläder mig rollen som 2B, en android-enhet som tillhör en Yorha, en specialstyrka utsänd av mänskligheten som för tillfället befinner sig i skydd på månen efter en förödande utomjordings-invasion. Det stora hotet på jorden består av olika typer av maskiner och robotar som de väldigt anonyma rymdskurkarna har skickat ut för att sköta markstriderna. Det blir upp till 2B och resten av Yorha att sätta stopp för hemskheterna och det görs som bekant bäst genom att banka, slå, skjuta, springa och hoppa sönder allt som kommer i vägen. Storyn är intressant och behandlar ämnen som medvetenhet, familjeband och att blint lyda order. Jag tänker givetvis inte avslöja någonting men storyn tar ett par intressanta svängar och det finns dessutom flertalet slut.

Nier: Automata
Färgsättningen i Nier: Automata är mest grå, och lite brun.
Nier: AutomataNier: Automata

Grundpelaren i Nier: Automata består av ett actionorienterat rollspel i tredjeperson, komplett med tydligt narrativ, en öppen och dynamiskt spelvärld och Platinum Games svinsnabba spelbarhet. Enkelt beskrivet är det som en blandning av valfritt Zelda-spel och Bayonetta. Spelvärlden är är stor, varierad och kryddad med dynamiska förändringar, hemligheter och sidouppdrag. Allt eftersom jag gör framsteg i spelets huvuduppdrag öppnas nya områden upp och nya karaktärer behöver min hjälp med diverse uppgifter som växlar i komplexitet.

Karaktärerna jag träffar är allt från rebellkrigare till robotar som inte längre är kopplade till sina överordnade längre. En sådan karaktär är pacifisten Pascal. Han och några robotar till har beslutat sig för att leva ett fredligt liv i ett skogsbryn som ligger ett stenkast från staden. De har byggt upp ett litet samhälle med bästa kumbaya-känsla och varje invånare går att prata med för en inblick i deras tankar och liv. I ett av sidouppdragen ska jag eskortera en parad av robotar, utklädda till clowner, och skydda dem mot andra, elaka, robotar och under ett annat ska jag leda reda på förlorad rebellinformation som kan visa sig vara viktig för den pågående kampen.

Sidouppdragen blir kritiska att göra då de belönar dig med erfarenhetspoäng, material och vapen. Vilket du kommer behöva mot spelets tuffare fiender och bossar. Huvuduppdragen är något mer rättfram, spring till punkt A, slåss mot en uppsjö av fiender, lyssna på ett informationsutbyte med din chef, spring vidare. Ofta avslutas uppdragen med en bosstrid, dessa är mycket välgjorda och proppade med karaktär. Ett sådant möte tar vid tidigt i spelet, jag möter en robot som har fattat tycke för operamusik på en scen, komplett i jättestor röd klänning och vad som lättast beskrivs med... sångröst. Andra bossar är fullkomligt gigantiska skapelser som kräver betydligt mycket mer eldkraft för att bemästra.

Utspelet mellan karaktärer, främst 2B och en annan android-enhet, 9S, är det som initialt imponerar på mig. 2B är hård, rättfram och sätter alltid uppdraget först. 9S å andra sidan försöker ofta skämta till det, exempelvis vill han bli kallad för "Nines" något som 2B till en början inte alls vill göra men allt eftersom spelet fortskrider blir hon varmare i sin framtoning. De andra karaktärerna jag träffar känns ofta välskrivna och intressanta och här och där dyker det upp referenser till förra spelet på små, subtila sätt. Du behöver dock inte ha spelat det för att uppskatta det här då det är helt fristående.

Nier: Automata
Förvänta dig ett par redigt fläskiga strider. Spelet växlar då och då mellan olika genrer och leker friskt med kameravinklar.

Har du spelat God of War, Devil May Cry eller Bayonetta kommer du känna igen dig snabbt. 2B har tillgång till två olika vapen som hanterar antingen snabba, något svagare attacker eller långsamma men brutalt hårda varianter. Med sig har hon även en liten svävande robot kallad "Pod". Denna kan bestyckas med olika verktyg för att underlätta. Den startar med en kulspruta som du kan använda helt fritt, utan att behöva tänka på ammunition eller överhettning. Du kan rätt och slätt hålla ned "R1" hela tiden för att skjuta konstant, det gör inte särskilt mycket skada men kan absolut rädda dig ur prekära situationer.

Jag kan inte låta bli att förundras över galenskapen som Yoko Taro hittar på. Nier: Automata växlar ständigt mellan olika speltyper men utan att för den sakens skull ändra på grunden. Det är nästan lika mycket 2D-spel som ett 3D-spel med öppen spelvärld och rollspelselement som ett shoot 'em up direkt hämtat från det sena 80-talet. De konstanta omkastningarna i kameravinklar känns både fräscht och spännande även om vissa vinklar försvårar striderna mer än vad de kanske hade behövt göra.

Rollspelselementen implementeras snyggt genom att du får tillgång till nya datachip du kan utrusta 2B med. Du har begränsat med utrymme så det gäller att välja smart och försöka kombinera chip som passar dig och din spelstil. Exempelvis kan du välja att avlägsna chippet som gör att du kan se fiendernas nivå och livmätare och pula in att du gör mer skada eller springer snabbare. Nier: Automata är lite speciellt i den bemärkelsen att spelet inte har någon automatisk sparning, istället måste du helt förlita dig på sparterminaler som du hittar utspridda runt om i världen.

Om du skulle dö transporteras du tillbaka till senaste terminal men om du snabbt beger dig tillbaka till platsen du dog på kan du få tillbaka insamlade erfarenhetspoäng, lite som det fungerar i Dark Souls och Bloodborne. På samma sätt kan du även hitta platser där andra spelare har fallit och får då ett par olika val att göra. Ett av dessa val är att utföra en reparation och på så sätt får du en allierad som slåss vid din sida, om du lyckas. Gör du inte det har du istället en ny motståndare, ofta farlig som få, att besegra.

Nier: Automata
Nier: AutomataNier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Nier: Automata
Detta är en annons: