Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Ghost Recon: Wildlands

Ghost Recon: Wildlands

Ännu ett spel med öppen spelvärld från Ubisoft, den här gången har lönnmördare och tuffa hackare bytts ut mot specialstyrkor och karteller. Kim Orremark har satt betyg...


Ett tämligen enkelt uppdrag. En väl sammansatt grupp av professionella infiltratörer. Förutsättningarna för att lyckas är nästan perfekta, vi ska in snabbt i hetgröten, göra vårt jobb och sedan vara hemma för att mumsa ohyggliga mängder ostbågar lagom till Farmen börjar. Jag älskar nämligen farmen. Det perfekta teamet är handplockat och innehåller främst mig, Jonas, Lisa Dahlgren och Mathias Holmberg. Tillsammans skumpar vi omkring på en lerig landsväg. Det enda ljuset vi har är vår gamla bil (av modellen jättesmutsig familjebuss) och dess dämpade strålkastare.

På vägen upp för krokiga bergsvägar diskuterar vi taktik och tillvägagångssätt. Jag föreslår att vi ska "göra en Rambo" och springa in med vässade knivar mellan tänderna och en AK47:a i varje hand. Lisa tycker att vi ska smyga oss in med mörkret som förklädnad bestyckade med ljuddämpande vapen och mörkerglasögon. Mathias yttrar bara frasen "är vi framme snart?" konstant och envisas med att hoppa ur bilen (i farten) vilket tvingar oss att stanna, backa, och sedan övertala honom om att sitta snällt i baksätet och bara vara tyst.

Detta är en annons:

Väl framme vid uppdragsdestinationen tar vi till sist den tysta anfallsvinkeln. Vi försöker koordinera oss genom att kommunicera vilka fiender vi bör pricka först och hur vi ska ta oss fram på bästa sätt. Innan vi hinner säga "Ezio Auditore Da Firenze" har dock allting gått åt helböbbö och skottsalvorna piskar hål i väggen bredvid mig. Någon blev upptäckt och hela uppdraget på god väg att misslyckas. Jag ropar: "Dags för min plan" och inleder därmed vår motoffensiv. Jag kastar granater, slänger mig i buskagen och skjuter vilt omkring mig, de andra gör samma sak. Vi lyckades faktiskt göra klart uppdraget och även om det inte blev lika graciöst som det hade kunnat bli är det trots allt en vinst. En sak blir helt klart uppenbar - Ghost Recon: Wildlands ska spelas i grupp, och bara i grupp, men vi återkommer till det om en stund.

Ghost Recon: Wildlands
Miljöerna är varierade och förhållandevis snygga, åtminstone på bild,
Ghost Recon: WildlandsGhost Recon: Wildlands
Det går liksom lista ut redan på förhand att storyn och karaktärerna i ett spel kommer att vara pannkaksplatta och tråkiga när 99% av all marknadsföring handlar om hur "stor" spelvärlden är.

Ubisoft har gått ifrån Ghost Recon: Future Soldier från förra generationen helt och hållet och samtidigt lämnat det som var ett tungt och taktiskt spel med fokus på taktiska strider samt krypande på sandiga bakgator i favör för ett spel med en enorm och öppen spelvärld. Fokus ligger här på samarbete, valmöjligheter och total frihet. Ghost Recon: Wildlands utspelas i Bolivia, eller snarare en fiktiv version av landet, och den obligatoriska berättelsen är på pricken vad jag har kommit att förvänta mig från ett Tom Clancy-spel. Det är det vanliga dravlet. Jag är en hård och färglös specialsoldat i någon form av sträv insatsstyrka som ska utrota elaka människor som gillar droghandel, vapen och världsherravälde.

Det är tydligt att standardmallen har legat på bordet under hela produktionen då spelet är stöpt i varenda kliché som finns när det gäller karaktärer, designen på dessa, motiv och logik. Spelets huvudskurk (eller Boss of Bosses som är hans titel) bär namnet El Sueño och han är en stor, tatuerad, hänsynslös knarkbaron och i slutändan den som måste stoppas för att få slut på oroligheterna i landet.

Det låter inte särskilt spännande, eller hur? Bra, för det är det inte. Det tar mig exakt fyra minuter tills jag slutar bry mig om varför jag ens är i Bolivia till att börja med och all kontakt jag får med spelets övergripande handling framöver behöver jag verkligen anstränga mig för att inte hoppa över. Visst kan man hävda att berättelsen finns här som en grundpelare för att bibehålla en röd tråd genom äventyret men jag tycker att Ubisoft Paris borde ha ansträngt sig mer här.

Min första uppgift strax efter inledningen avslutats blir att skapa mig min karaktär, mitt alter ego som jag ska tillbringa all tid med i Bolivia. Jag börjar skulptera en stor muskulös herre med ansiktsbehåring som skulle få självaste Yeti att blänga avundsjukt. Jag tänker mig att han heter Goddart och att hans privata agenda är att frita sin familj som hålls som gisslan efter ett misslyckat infiltrationsuppdrag.

Jag ändrar mig snabbt dock, jag ska inte vara så typisk tänker jag, den här gången ska jag tänka utanför "ramarna" (till skillnad från Tom Clancy). Jag skrotar Goddart och skapar en kvinnlig karaktär (väldigt mycket baserad på Michelle Rodriguez) hon ska heta Sura-Sara och även hon ska vara jättearg, sin fagra nuna till trots. I Ghost Recon: Wildlands finns det massor och åter massor av sätt att skräddarsy sin karaktär. Givetvis redan nämnda kön men också mängder av andra detaljer som mängd chipsfetma, ansiktsdrag, frisyrer, skägg och ärr. När den mänskliga delen är klar måste jag också sätta min egen prägel genom att välja kläder. All utrustning från byxor till ryggsäck och headset går att kombinera helt fritt för att hitta ett utseende som jag tycker passar på Sura-Sara och visst, hon ser mycket hård ut när jag efter en kort genomgång av mitt uppdrag tar mina första steg på marken i Bolivia. Mycket hård.

Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Ghost Recon: Wildlands
Detta är en annons: