Killer 7

Jag hade en idé om hur jag skulle inleda den här recensionen. I korta ordalag skulle jag jämföra att spela Killer 7 med att dricka en stor skål med aceton, fast på ett lite mer utvecklat sätt. Nu blir det inte så. Inte för att jag har ändrat mig, tvärtom, jag står fast vid min åsikt. Utan saken är den att jag hellre klagar hellre med riktiga och gångbara åsikter istället för att häva ur mig elakheter för sakens skull. Jag kan börja med att säga såhär, fansen där ute älskar det här spelet! Faktiskt, jag har spenderat en hel del tid på olika forum och observerat hur gamers världen över reagerar på Capcom och Grashopper Studios minst sagt annorlunda spel. Överlag höjs det till skyarna, och hyllas för sina annorlunda tilltag. Jag utsatte en kompis för spelet och jag kunde inte annat än titta konstigt på honom när han utbrast hur skönt han tyckte att det var.

Men låt oss för all del börja vid början. Spelaren är Harman Smith, är en rullstolsbunden yrkesmördare som besitter sju olika personligheter. Närmast honom finns hans sköterska Samantha och hans personliget Garcian Smith. Garcian är den som kommunicerar direkt med rullstolsbundne Harman och även den som måste rycka ut när en av de andra personligheterna har dött. Bland de sex andra spelbara personligheterna finner man en psykotisk kvinna med förkärlek för blod, en ung blind och blixtsnabb kille samt en brottare som starkt påminner om Gamereactors uråldriga gamla ikon "Wrestlarn" som säkert Gamereactor-veteraner kommer ihåg.

Varje personlighet besitter olika mängder hälsa och de har var och en olika metoder till hur de tacklar spelet. Ofta är det påtvingat att en viss karaktär måste använda vissa skickligheter vid vissa ställen. Runt om i hela spelet finns det även hjälp att tillgå. I vart och vartannat rum man kliver in i, så kan man förvänta sig att det kommer att dignla ner en kille i en röd kroppsstrumpa och gimp-mask. Denna person kallas Wenzel Diel Boris Iwazarskof VII, något som dock kortas ner till Iwazaru i spelet. Iwazaru inleder varje konversation med exakt samma urusla mening varje gång, och med en röst som inte går att höra tack vare att den är förvrängd och förändrad. Iwazaru vräker allt som oftast ur sig kryptiska meddelanden om hur man kommer förbi olika hinder, för att sedan försvinna igen. Dessutom kommer man att få träffa Killer 7s första offer Travis som iklär sig tröjor med sexuella anspelningar. Dessutom finns det en man med en mask som gillar att peka finger, och ge lösningar om man så önskar.

Killer 7 alternerar mellan tredjeperson och förstapersonsvy. All navgiation sköts i tredjeperson, men när man hör skratt från någon i terroristgruppen Heaven Smile gäller det att byta till förstapersonsvy och då scanna omgivningen efter osynliga fiender. Finner man dom gäller det att helt enkelt förvandla dessa groteska, ofta humanoida monster till stora blodpölar. Varje karaktär har sitt egna vapen att anfalla med, men gemensamt för de flesta är att man helst av allt ska pricka en liten glödande prick på fiendens kropp. Dessa kritiska träffar resulterar i att fienden dör direkt i något som kan liknas en kaskad av blod, eller kanske mer likt ett flingpaket som får träffa en elaka änden av ett hagelgevär från mycket nära håll. I vilket fall så blir det endast blodfläckar kvar, något som absorberas av våra hjältar och används till att köpa nya färdigheter.

Kontrollen i spelet kan närmast liknas vid den i ljuspistolspel, fast utan en ljuspistol då. På Playstation 2 går man framåt med X-knappen, vänder sig om med trekant, och siktar med R1 och då skjuter man även med X-knappen. Att man själv ska få styra sin egna väg genom spelet är inte att tänka på, då hela spelet är strikt styrt. Ofta får man välja vilken väg man ska ta när man kommer till en korsning, men det är det enda man har att säga till om också. utöver detta finns det även specialattacker och kontringar man kan göra. Men av någon anledning kan man inte låta bli att känna att kontrollen medvetet har handikappats för att skapa en annorlunda spelupplevelse.

För det är precis det Killer 7 vill göra. Skapa något annorlunda, något unikt och nyskapande, något vi aldrig har sett förut. Alla dessa kriterier uppfyller det, men med en gigantisk nackdel. Killer 7 är nämligen i mina ögon, fullkomligt meningslöst nonsens. I en tid då uppföljare och generiska licensspel fyller butikshyllorna och spelsamlingar världen över är det inte konstigt att det behövs unika och nyskapande spel, men när nyskapandet blir så här extremt känner jag att jag inte vill vara med. Den grafiska stilen påminner först och främst om Another World som kom i början på 90-talet. Ett spel som var väldigt läckert då, men när Killer 7 levererar något som liknar det, och serieböckerna om Sin City så ser det hemskt, stelt och tråkigt ut. Unikt ja. Bra nej. Alla personligheter besitter vansinniga animationer och rör sig minst sagt annorlunda, antagligen för att passa in i resten av spelet Lägg här då till det faktum att man får prata med spöken med attityder och en en kille i röd kroppsstrumpa och gimp-mask så är det inte svårt att förstå att röran blir kaotisk till slut. Till en början är handlingen helt absurd, men stabiliserar sig lite fram mot slutet. Tråkigt är dock att alla verkar älska de fantastiskt fula och tråkiga mellansekvenserna i animé stil. Man tycker att den typen av gamers som uppskattar ett sånt här spel, skulle ha lite bättre smak än så.

Över lag känns hela Killer 7 som om någon har slagit in skallen på David Lynch och hällt ut hela kraniets innehåll på en spelskiva och lagt det i en ask. Det är konstigt, ser konstigt ut, och man mår konstigt efter ett tag. Men visst är det unikt, men personligen finner jag inte någon som helst behållning med att en kvinna skär upp sin handleder för att ta bort en vägg, vilket är precis vad som händer vid ett flertal tillfällen. Playstation2-versionen görs dessutom extra plågsam genom att den har långa laddningstider mellan varje rum, dessa laddningsskärmar består av grumliga pixlar i konstiga mönster, och liknar mest extrema närbilder på virus under mikroskop.

Killer 7 är en samling av ett gäng hopplöst dåliga idéer med ett utförande som är mer menat att vara unikt än spelvänligt. Jag var en av de som på förhand tyckte att Killer 7 såg alldeles fantastiskt sjukt coolt ut, men kunde inte låta bli att undra hur det var att spela. Nu slipper jag undra. Visst finns det djup i spelet, men när man inte orkar, eller ens vill spela vidare för att man känner avsky för hela konceptet, då har man misslyckats. Att karaktärerna springer runt och säger fuck när de dödar fiender med ett skott är också en sån där grej som gör att man tröttnar ganska snabbt, och en detalj som faktiskt mest känns fånig. Utan tvekan är Killer 7 ett spel man hatar eller älskar, och med tanke på hur många som hyllar detta som det bästa på mycket länge, kan jag väl inte annat rekomendera er läsare att hyra eller pröva spelet före ni slänger ut 600 kronor på det. För ska sanningen fram, så tyckte jag att det under ett par timmar in i spelet, faktiskt hade ett visst udnerhållningsvärde. Detta höll dock inte hela vägen, och i slutändan känner jag att jag uppskattar detta precis lika mycket som jag uppskattar en skål med urin. Killer 7 måste dock upplevas innan man bestämmer sig för att älska eller hata det, så pröva i alla fall.