Grafik är inte allt. En åsikt som borde vara självklar men som jag likväl måste påminna mig själv om gång på gång när jag spelar The Witcher 2: Assassins of Kings till Xbox 360 - för det är verkligen en omställning och den självklara elefanten i rummet för den här recensionen.

Att gå från den maxade, ljuvligt varmt färgade PC-versionen kryddad med extra allt till precis samma spel med nedskurna texturer, långsammare bilduppdatering och stundtals aningen flimrig bild är inte roligt alls, inledningsvis. Faktum är att jag blir besviken, stänger av efter bara någon timme och bestämmer mig för att sluta spela för resten av dagen. "CD Projekt RED har misslyckats," konstaterar jag sorgset.

Nästa dag bestämmer jag mig för att helt sluta jämföra Xbox 360-versionen med storebror PC och börjar istället titta närmare på vad som faktiskt erbjuds i förhållande till den numera ålderdomliga konsolens prestanda, och jag blir imponerad. Riktigt imponerad. Dragon Age II har inte en suck. Inte heller Gears of War 3, Assassin's Creed: Revelations, Batman: Arkham City eller andra dylika konsolspel som inte går att klassa som annat än snygga.

Vad CD Projekt RED har gjort för att uppnå det häpnadsväckande resultatet är bortom mig. Jag inser att zonerna i vilka olika områden är indelade i har förminskats - att jag knappt känner igen mig i hamnstaden Flotsam som plötsligt utrustats med ett helt gäng nya väggar och dörrar är ett tydligt tecken på det - men Xbox 360 borde med all rätt inte vara kapabel till den här typen av sanslös grafik. Här och var skvallrar texturerna om att spelet skapades med en fläskig PC i åtanke men överlag lämnar spelet ett imponerande och tjusigt intryck som tål att tittas närmare på, om än inte dreglas över.

I övrigt är The Witcher 2 fortfarande The Witcher 2, med allt vad det innebär. Historien om monsterjägaren Geralt, inkapabel till allt utom att mörda (eller?) står precis där den stod när spelet först nådde PC förra året. Det är en berättelse om kungamord, rasism, sekularisering, våldtäkt, grafiskt övervåld och starka ångestkänslor, men det är också en saga som bjuder på humor, värme, kärlek, sex, hopp och rättvisa. Den höga åldersgränsen är med andra ord befogad.

Spelet tar sin början när Geralt pekas ut som kungamördare efter att ha upptäckts sittandes över Kung Foltests lik. Hans historia om en blind munk som blixtsnabbt drog kniven för att sedan kasta sig ut genom fönstret och falla 40 meter ned i havet går inte hem alls (konstigt nog) och The Elder Scrolls-vibbarna gör sig påtagliga när nästa segment utspelar sig i en hopplöst enslig fängelsehåla.

Redan här kan jag välja mellan att smyga förbi vakterna för att ta mig ut i bästa Splinter Cell-anda eller bana väg med hjälp av en ordentligt tilltagen träpåk. Efter att ha spelat titlar som Metal Gear Solid: Snake Eater 3D och Deus Ex: Human Revolution bestämmer jag mig för att jag förtjänar att vara rakt på sak. Vakterna faller en efter en och jag måste ständigt blockera och parera för att inte dö som en fluga. Ett svärdshugg är inget man skakar av sig så lätt i The Witcher 2, nämligen.

Redan här får jag göra en del val som definitivt talar för vilken typ av karaktär just min Geralt är. Genom en tittglugg får jag syn på en kvinna med bar överkropp som precis ska till att torteras ordentligt för att erkänna ett brott som hon inte begått. Vill jag så kan jag tänka egoistiskt, springa vidare och aldrig titta tillbaka, men jag väljer förstås att lägga mig i och ger mig in i en strid där oddsen definitivt är emot mig.

Den här typen av valmöjligheter kommer att finnas med spelaren genom hela äventyret, och det är tydligt att CD Projekt RED siktat mot stjärnorna med The Witcher 2: Assassins of Kings. Ambitionen har varit att skapa världens bästa och snyggaste rollspel, inget annat, och man är faktiskt inte särskilt många eller långa kliv därifrån.

Med ordentligt gafflade uppdragskedjor, svåra moraliska dilemman och en generell ovisshet kring hur andra karaktärer ska reagera på mina val känns det mer som att skriva en bok än att faktiskt läsa den, och det har få spel lyckats med tidigare. Det finns aldrig något reglemente som tvingar mig att följa en viss utstakad linje utan jag får själv välja vilket problem som ligger mig varmast om hjärtat. Betänk då att huvudstoryn kretsar kring att rentvå sitt namn och hitta lönnmördaren som i själva verket ligger bakom kungamordet, och du förstår att det ligger kraftig, intim vikt vid sidouppdragen.

Faktum är att världen som målas upp framför mig, bebodd av troll, alver och dvärgar som den må vara, är så verklighetstroget utförd att jag finner mig själv sympatiserandes med de minst trovärdiga kandidaterna av alla. En man i byn Lobinden har ett enormt trollhuvud hängandes som en trofé på sin vägg och jag tänker inte närmare på det innan jag får reda på att ett försupet troll som bor under en bro har blivit av med sin fru vars kropp han hittat med avhugget huvud. Istället för att döda trollet, vilket var mitt ursprungliga uppdrag, väljer jag att leta upp trolljägarna och släpper lös häxjägarraseriet på dem istället, och det känns så jävla bra.

Spelkontrollen har renoverats om helt för att passa till det nya formatet. Ur ett utvecklingsperspektiv innebär det här att kameran och Geralts rörelsekänslighet har genomgått en förändring, men rent konkret går det lika bra att fastställa att den nya spelkontrollen fungerar relativt utmärkt och påminner starkt om det vi redan lärt känna via titlar som Fable III och Kingdoms of Amalur: Reckoning. Mitt enda klagomål här är egentligen att kastknivarna knappt går att sikta med på grund av en alldeles för känslig styrspak som får siktet att flyga iväg åt alla håll och kanter så fort jag så mycket som snuddar vid den.

I övrigt ligger de flesta problem som fanns till PC-versionen kvar och irriterar. Området i vilket jag måste placera mig för att loota min slagne motståndare är minimalt och detta i relation med Geralts extrema rörelsekänslighet gör att jag faktiskt struntar helt i att loota vissa fiender bara för att det är en sådan pina. Dessutom måste jag vänta ungefär 5 sekunder efter varje strid innan spelet bestämmer sig för att fienderna är döda och att det är säkert att plocka på sig deras saker, och du vet nog själv hur mycket 5 sekunder kan kännas som när det kommer till längre spelsessioner.

Konservativt nog sitter jag i en mjuk soffa när jag spelar Xbox 360, respektive vid ett skrivbord när jag spelar dator, och här kan jag inte göra annat än väga de två formaten mot varandra för att avgöra vilket jag föredrar. Till PC får jag bättre grafik och ljud tack vare en svindyr burk fylld med hård- och mjukvara som definitivt ökar intensiteten i spelandet. Kontrasten som uppstår när en vidrig drowner plötsligt kastar sig ut från ingenstans i en mörk grotta med ett öronbedövande illvrål lämnar ett starkare intryck till PC för att det är det klart överlägsna formatet idag. Så är det bara.

Liknande scener på Xbox 360 är aldrig riktigt lika spektakulära, skrämmande eller häpnadsväckande. Jämför det här med en titel som släpptes till såväl Xbox 360 som till Xbox samtidigt, om du så vill. Blev du lika blåst av mattan oavsett vilken plattform du spelade på? Och jag påminner mig själv återigen: grafik är inte allt.

Samtidigt märker jag förstås att jag orkar med betydligt längre spelsessioner till Xbox 360 där jag trots allt sitter i en mjuk soffa med handlederna bekvämt placerade över varsitt lår. Precis så har jag alltid föredragit rollspelande, och det känns närmast overkligt att ha den lyxen nu helt plötsligt. Dessutom tycker jag personligen att det känns bättre att trycka på knappar än att klicka på musen när det kommer till stridande.

Som plåster på såren för att du som 360-spelare har fått vänta så länge bjuder The Witcher 2: Assassins of Kings - Enhanced Edition på alla nedladdningsbara paket som släppts hittills och ungefär fyra timmar extra innehåll till huvudkampanjen. Detta extra innehåll kommer även PC-spelare att få tillgång till, alldeles gratis, i samma veva.

Sammanfattningsvis är även Xbox 360-versionen av The Witcher 2: Assassins of Kings ett strålande rollspel som ingen med åldern inne bör missa. Samtidigt är det en tydlig påminnelse om att vi befinner oss i slutet av en era vad beträffar konsolteknik. Hade det inte varit för det extra innehållet hade betygspinnen sjunkit ett snäpp. Som det är nu håller sig Geralt of Rivia kvar på sin nia, men det är inte utan att han fick klamra sig fast lite extra hårt.